Mycket jobb på sistone, vilket leder till tröttma och bloggtorka. Men jobbet har sina perks. Förra veckan hade vi en författarkväll med Maj Sjöwall, apropå att hela Sjöwall/Wahlöö-sviten släppts i nytryck, och att Studio S släppt The Laughing Policeman (efter Den skrattande polisen) på dvd. Maj pratade om böckerna och filmerna tillsammans med filmjournalisten Stefan Nylén (som är larvigt kunnig på svensk film) och jag modererade. Det blev en toppenkväll.
Maj visade sig vara en rivig och rolig 78-årig tant med mycket att säga om både Roman om ett brott-sviten och alla filmatiseringar. Hon blev tyvärr aldrig rik på filmerna, inte ens de senaste 26 (!) löpande band-Beck, pga dåliga kontrakt, men nu får hon åtminstone bra royalties på nyutgåvorna på ålderns höst.
Vi körde klipp från Hans Abramsons Roseanna från 1967, som Maj diggade: en snygg och välklädd Keve Hjelm som Beck (faktiskt lite lik Per Wahlöö med sitt välansade skägg, men det vågade jag inte säga högt), Tor Isedal som Gunnar Ahlgren (Motala-polisen som också kallas in som förstärkning senare i Den verdervärdige mannen från Säffle) och ett otroligt sävligt tempo. Slutet är dock råare, otäckare än Gösta Ekman-versionen från 1993, och hans Ernback är otroligt creepy som sexualförbrytaren Folke Bengtsson – han påminner lite om Kevin Spacey kring Se7en. En oförtjänt bortglömd film som inte finns släppt på dvd, jag var tvungen att se den på en fultankad vhs-rip där man själv fick fylla i Sven Nykvists fina foto (Georg Riedels sköna jazz-score hördes dock fint).
Mannen på taket körde vi också förstås, Majs absoluta Beck-favorit. Hon avgudade Bo Widerberg och älskade att de castade Carl Gustaf Lindstedt i huvudrollen. Don't we all? Jag tog klippet i början, när Kollberg (Sven Wollter) kommer in till Beck och får rapporten från nattens mord på Stig Nyman. Det är här Kollberg kör sin "Vad var Nyman? Slingra dig inte Martin. Vad var Nyman? Vad var han? Han var en jävligt dålig polis!" Håkan Serner som Rönn är också med på ett hörn. Scenen är nästan ordagrant efter boken. Förutom det fullkomligt lysande spelet och den perfekt fångade grådaskigheten (svensk kontorsmiljö från sjuttiotalet FTW) är det två saker som är helt briljanta under de drygt 60 sekunder scenen pågår: Wollter går fram till väggen och ställer fram visaren på den fula reklamklockan i plast som hänger där, och när han drar sin avslutande "jävligt dålig polis"-rant skakar han en tändsticksask i luften för varje ord och dundrar den slutligen i bordet på ordet "polis". Geni! Vetefan om det var Widerberg eller Wollter som kom på det, men det ger scenen ett ruggigt sväng. Liv till varje pris etc.
Och slutligen Den skrattande polisen från 1973, där Walter Matthau spelar "Jake Martin" eftersom Sjöwall/Wahlöö inte lät filmbolaget använda namnet och Bruce Dern hans partner Leo Larsen (en morf av Kollberg, Gunvald Larsson och några till). De tar premissen med bussmordet (som skildras brutalt med klarrött sjuttiotalsblod och stora squibs) men avviker sen från boken och gör om slutet rätt radikalt. Mustig San Francisco-flavour, och långa Robert Altman-tagningar med poliser som pratar i munnen på varandra. Matthau är trött, grinig, ständigt tuggummituggande, har en gnällig fru och örfilar upp en brud som börjar jiddra. Han är den gamla sortens polis i den nya tiden: under fallets lopp blir han ansatt av allehanda scum (horor, hallickar, transpersoner, jobbiga hare krishna-munkar) och stirrar trött tillbaka. Matthau gör rollen perfekt.
(Sen pratade vi lite om alla de europeiska Beck-rullar som finns: en med Derek Jacobi, en med Jan Decleir, och en okänd rysk som inte ens Maj hade koll på.)
Stefan la fram en intressant tes: i princip alla som spelat Martin Beck är från början komediskådisar: Ekman, Lindstedt, Matthau, Peter Haber... Go figure.
Inför kvällen hann jag läsa om Den skrattande polisen och Den vedervärdige mannen från Säffle. Båda var svinbra fortfarande: effektivt skrivna och med torr humor. Det enda som kändes daterat var den ibland trubbiga samtidskritiken (Stockholm har blivit kallt, Klarakvarteren är rivna, de flesta poliser är inkompetenta, allt har blivit sämre) men det var ju också själva grejen med böckerna. Det var härligt att läsa dem igen, och en ära att få träffa Maj Sjöwall. En fin kväll.
Jag har redan tjatat till leda över att jag ser för mycket dålig film (till exempel här) så vi behöver inte idissla detta sorgliga faktum en vända till. Säg såhär: det är mycket på jobbet, jag är sjukt trött hela tiden och då vill man ha nåt lättsmält och lagom bra. Kanske en Nicolas Cage-film?
Det är ingen hemlighet att Cage tar alla roller han blir erbjuden numera, och en av de senare filmerna att rulla ut på löpande bandet är Trespass, som tyvärr inte är en remake av Walter Hills hårdkokta actionrulle med Ice Cube och Ice T utan en tafflig home invasion-film där Nic spelar en framgångsrik businessman med olycklig hemmafru (Nicole Kidman) och angstig lightemo-tonårsdotter som blir terroriserade av ett gäng brutala men rätt korkade rånare. Att Nic gör b-genrefilm är inget nytt men vad Kidman såg för utmaningar i rollen är något av en gåta wrapped in an enigma. Schumacher har ju tidigare visat att han ändå kan göra halvhyfsade kammarspel (typ Phone Booth) men här regisserar med Batman & Robin-megafonen: stort, skrikigt och charmlöst.
Bovarna vill åt Cages pengar som ligger inlåsta i kassaskåpet, vars kombination bara finns i Nics huvud, och de hotar skjuta Kidman om han inte öppnar. Han vägrar. Sen vidtar en mängd illa skrivna och utförda twists & turns, bland annat har Kidman (som är uttråkad och sexuellt negligerad av den stelfrusne arbetsnarkomanen Cage) haft en ÅNGANDE affär med en av rånarna (en birollskille från Twilight som låtsats vara larminstallatör) vilket skildras i enormt cheesy återblickar, fotade och klippta som vore de en tysk Libresse-reklam. Etc. Jag spolade en del här. Det var på Netflix så det var iaf "gratis".
Det enda intressanta med en här filmen – förutom att den slog ökända From Justin to Kelly och nu har USA-rekordet för att gå snabbast från bio till dvd, 18 dagar – är att Cage mitt under inspelningen ville byta roll. Wikipedia: "Production was disrupted on August 3, 2010 when it was reported that Cage had abandoned the project as he had allegedly insisted on switching roles from Kidman's husband to the kidnapper. According to reports, the role was then offered to Liev Schreiber. However the following day Cage resumed his role as the husband. Due to the confusion over casting, the production start date was moved from August 16 to 30."
Det här är underbart på två sätt. Dels är det ju klart och tydligt bevis för att Cage numera inte läser manus innan han tackar ja till en film – hade han gjort det hade han förstått vilken usel tråkroll maken är, en roll som går ut på att ligga och jämra sig med en bössa i pannan i 90 minuter medan andra skådisar som tjänar 10% av ens lön spottar fula ord i ens fejs på 2 cm avstånd – ty [SPOILER] på tvärs med genren får Cage aldrig slå tillbaka! Det är helt sjukt, han är hunsad och misshandlad exakt hela filmen.
Och dels, förstås ett trevligt bevis på att Cage är helt crazy. Klart som fan att han ville byta roll! Trist bara att filmbolaget inte gav efter, filmen hade mått oerhört bra av Cages patenterat maniska överspel. Då hade filmen kunnat gå från uselt dålig till bra dålig.
Det säger såklart något om hur opeppad man är på Tim Burton nuförtiden – efter Johnny Depps electric boogaloo i hemska Alice in Wonderland – när man blir eld och lågor över att en ny Timpanfilm är "helt okej". Jag såg, sent omsider, Dark Shadows häromkvällen och blev oväntat glad. Första halvtimmen är otroligt mustig och lovande, resten är so-so, filmen är för lång, annars skicklige manusförfattaren John August slarvar bort några bifigurer, och historien tar inte vägen nånstans efter premissen, mer än mot ett tröttsamt och eldfängt klimax där CGI-lådan går på högvarv. Jag gissar att tv-serien den bygger på plockat många trivsamma poänger på kulturkrocken mellan en högdragen 1700-talsvampyr och den "moderna" tiden (dvs det långhåriga, pårökta, avslappnade 70-talet), och det är dom skämten som funkar bäst även i filmen. Extra props för att Carpenters spelas flera gånger och nämns i dialogen.
Band det första Depp gör är att massakrera ett gäng oskyldiga arbetare; senare i filmen slaktar han ett gäng mysiga hippies, och plötsligt påminns man om att Burton faktiskt gjorde mörka och brutala filmer – det är faktiskt inte SÅ längesen Sweeney Todd, hans sista riktigt mäktiga film, det bara känns så. Depp får bra sparring av både Michelle Pfeiffer och Eva Green. Production designen av gamle trotjänaren Rick Henirichs är kalas, fotot av Bruno Delbonnel (som fotade Amélie från Montmartre) är sagoskimrande... men resultatet (särskilt om man fluktar den på bluray) är lite väl kliniskt. En stabil Burton-film alltså.
Räcker't? Allt beror väl på om man släppt "den gamle" Burton (och därmed kanske också sin egen formativa ungdomsperiod i filmnörderiet) och – precis som man till slut släppte hoppet om den rolige Woody – är glad att han ändå finns och gör sina (hyfsat) säregna och (lagom) vridna sagor för en storpublik. Har man det finns det en del mumma i Dark Shadows, annars är det bara att titta längtansfullt på Nightmare Before Christmas-dvd:n i bokhyllan en gång till och peppa på Frankenweenie istället.
Trenne mäktiga events i mitt liv just nu:
Jag var och såg nyrestaurerade versionen av E.T. häromveckan, och det blev givetvis gråtkalas, igen. Jag skriver mer om det på Weird Science.
I går blev jag ÄNTLIGEN vald till Veckans kex på bokhora.
Imorgon kör jag Litteraturquiz på jobbet. Jag inser att jag är lite sent ute, men varmt välkommen om du bor i närheten!
Mycket jobb på sistone, vilket leder till tröttma och bloggtorka. Men jobbet har sina perks. Förra veckan hade vi en författarkväll med Maj Sjöwall, apropå att hela Sjöwall/Wahlöö-sviten släppts i nytryck, och att Studio S släppt The Laughing Policeman (efter Den skrattande polisen) på dvd. Maj pratade om böckerna och filmerna tillsammans med filmjournalisten Stefan Nylén (som är larvigt kunnig på svensk film) och jag modererade. Det blev en toppenkväll. 
Och slutligen Den skrattande polisen från 1973, där Walter Matthau spelar "Jake Martin" eftersom Sjöwall/Wahlöö inte lät filmbolaget använda namnet och Bruce Dern hans partner Leo Larsen (en morf av Kollberg, Gunvald Larsson och några till). De tar premissen med bussmordet (som skildras brutalt med klarrött sjuttiotalsblod och stora squibs) men avviker sen från boken och gör om slutet rätt radikalt. Mustig San Francisco-flavour, och långa Robert Altman-tagningar med poliser som pratar i munnen på varandra. Matthau är trött, grinig, ständigt tuggummituggande, har en gnällig fru och örfilar upp en brud som börjar jiddra. Han är den gamla sortens polis i den nya tiden: under fallets lopp blir han ansatt av allehanda scum (horor, hallickar, transpersoner, jobbiga hare krishna-munkar) och stirrar trött tillbaka. Matthau gör rollen perfekt.
