Kommer ni ihåg när man hånade Ben Affleck för hans kackiga spel, usla rollval och spänniga aura? Det var längesedan. Nu är Affleck en mogen man som gör ambitiösa heistfilmer som The Town (som jag diggade häromåret) eller samhällsgreppande thrillers som Gone Baby Gone, båda med Bostons mustiga arbetarklass-community som fond.
Nu är han tillbaka med Argo och har tonat ner sitt spel ännu några snäpp: han har huvudrollen men gör inte så mycket väsen av sig i sitt helskägg och sina mysiga manchesterjackor. Många har redan klagat på att filmen börjar lite "vågat" USA-kritiskt – den är producerad av Grant Heslov och George Clooney, som ju med filmer som Syriana, The Men Who Stare at Goats och Good Night and Good Luck mutat in sitt område med smarta och lite lagom liberala, milt politiska filmer – men slutar skönt patriotiskt, där några amerikaners liv ALLTID är viktigast av allt. Men jag köper't. Argo är suveränt spännande och bjussar på en snabbguide till den absoluta gräddan av manliga birollsskådisar: Bryan Cranston, Philip Baker Hall, Zeljko Ivanek, John Goodman, Chris Messina. (Precis som The Town är detta en film om och med män, Affleck får jobba lite på kvinnorollerna till nästa film.)
Bäst är förstås Alan Arkin. Skitsamma att alla repliker han får i princip är oneliners, han gör sin sarkastiska och bedagade skådisnestor så fruktansvärt fint. Han är 78 år och har ändå sex filmer i pajpen. 2007 fick han en birolls-Oscar för sin bångstyriga gubbe i Little Miss Sunshine – ge honom en till nästa år.
