I måndags spelade Thurston Moore med sitt nya band Chelsea Light Moving på Debaser Slussen, och det första jag såg när jag kom nerför betongtrappan var Thurston själv, i jeans, grön jacka och solbrillor. Jag slog mig ner med min vän på uteserveringen och sen satt vi och drack öl och smygkollade på honom när han vankade av och an och pratade i mobben i en halvtimme. Se usel paparazzi-bild ovan! Det känns ju fortfarande underligt att han och Kim inte längre är tillsammans, och mogna tankar i stil med "Undrar vem han snackar med så länge? Kim? Eller nya tjejen kanske?" for genom huvudet.
Hur var dom då? Jo, riktigt bra. Mycket härligare än skivan, som ärligt talat är ganska trist. CLM live låter förstås rätt mycket som Sonic Youth, men utan de bra låtarna och utan de mäktiga gitarrerna – Thurston satsar mer på mangel och det lät otroligt coolt och hårt. Dock med mellansnack där John Donne och diverse obskyra författare och poeter namedroppades. Peppad publik, go stämning och en riktigt fin kväll. Bandet: en kort, bister tjej på bas och två snubbar på gitarr och trummor, båda med den indie-uniform (urtvättad t-shirt, säckiga jeans, sneakers) som amerikaner är så unikt bra på att bära upp med respekten i behåll, långt upp i åldern.
För ett smakprov, se min Vine-film. Bara sex sekunder, men kör den på loop i några minuter så har du hela konserten i ett nötskal.
