Hejdå, The Word

Det har tyvärr blivit dags för ännu en dödsruna, även om det här hände för ett tag sedan: brittiska magasinet The Word är nedlagt efter tio år. Även om The Word på ytan kunde se ut att ha samma upplägg som sina största konkurrenter Mojo och Uncut var skillnaden milsvid. Där dessa två (i synnerhet Mojo) alltid har ögonen fastklistrade i backspegeln och ägnade all sin energi åt att putsa och feja och lägga sten efter orubblig sten på det HELIGA, OANTASTLIGA TEMPEL de mödosamt byggt åt sextio- och sjuttiotalsrocken var The Word alltid ifrågasättande, kritisk, smart och samtida på ett sätt som de museala poptidningarna aldrig klarat av eller ens velat. 

Under The Words tioåriga levnad var omvälvningarna i musikbranschen och popkulturvärlden enorma, och de låg precis rätt i tiden för att diskutera och problematisera Facebook, Twitter, skivbolagens död, piratkopieringen, cd:ns död, YouTube, Spotify etc etc... Alltid på ett lika förtjust och passionerat som kritiskt resonerande sätt. Och alltid sjukt välskrivet av riktigt vässade pennor.

Jag blev uppriktigt ledsen när jag nåddes av dödsbudet i redaktören Mark Ellens sedvanliga förord... och insåg att jag dels tagit en fantastisk tidning för given, och dels inte brytt mig så mycket om någon blaska på oerhört länge, inte sen Pop eller Kapten Stofil. The Word var en kär vän. 

Jag skriver sällan fanbrev men jag kände mig tvungen att maila detta till Mark Ellen:

Date: Mon, 13 Aug 2012 21:24:46
Subject: Thank you! I'll miss you all horribly
To: mark@wordmagazine.co.uk

Dear Mark Ellen,

just found out today (a bit late, I now realize after a bit of googling) that the August issue will be the last one. I was sat down at the local pub and had just had my dinner served when I read your very last diary and felt actual tears starting to well up. I hate to admit it, but it didn't helpthat Coldplay's "Trouble" was playing through the speakers. (It had been a
long day.) I wasn't ready for this, and I'm very saddened.

A massive, heartfelt THANK YOU to you and all the writers over the years for what was one of the... scratch that, THE best magazine on music and pop culture. I've been a reader for the whole ten years and I will miss the magazine immensely.

Also, big props to Rob Fitzpatrick for what is probably the best Robert Smith interview I've ever read, and I've read a few. Talk about going out in style!

Warmest regards,
etc.

(Det är med tårarna och Coldplay är sant. Bubble är en så jäkla fin låt.)

Jag fick svar några dagar senare:

Date: Sat, 18 Aug 2012 10:11:55
Subject: Re: Thank you! I'll miss you all horribly

Bless you, Per. No magazine lasts forever and we have clearly gone out on a high. Overwhelming outpouring of love and affection on the site and blogs and Twitter - radio eulogies, Radio 4 news, BBC TV news even, lovely pieces in the Times, Independent and Guardian. We had a lot of fun doing it for ten years - and ten years publishing a magazine in these tough economic times is a triumph. We feel very proud of ourselves! So glad you liked it, very much appreciated. Lovely thought, too, that there are pubs in Stockholm where people were reading The Word. Tough to write that last diary, I can tell you! All best, MARK

...och det var ju rart av honom. Man får se det så: att en såpass smart tidning kunde överleva i tio år ÄR en triumf. Jag är väldigt glad att jag fick vara med.

Tony Scott RIP

Fan också. Tony Scott hoppade in i evigheten igår och filmvärlden känns väldigt mycket fattigare.

Samtidigt är jag glad att han lämnade oss med flaggan i topp: hans sista film Unstoppable från 2010 är en fulländad actionrökare, lätt hans bästa film jämte Enemy of the State... som jag för övrigt längtar efter att se om: Will Smith när han var kul, Jack Black mördad redan i inledningen, Jason Lees leverans av repliken "Fuck a duck", Gene Hackman som en pensionerad version av Harry Caul i The Conversation... satan så bra.

De finaste minnesorden har ett av Scotts största fans, min före detta Weird Science-kollega Konrad skrivit – du hittar texten här.

Läs gärna också min hyllning till Unstoppable från förra våren. Sov gott, Tony.

Hemmapöjken Jeff

Det är mycket snack om Your Sister's Sister nu, Lynn Sheltons nya lofi-romkom som verkar råbra. Jag har tyvärr varken sett den eller hennes förra film Humpday än men tänkte ta fasta på att Mark Duplass är med i båda. "Ah. Ni menar brorsan till Jay Duplass, som tillsammans med Mark bildar brödraparet som skrev och regisserade filmen Cyrus som Ni hyllade i Er blogg förra året?" flikar en minnesgod läsare in, och givetvis har du helt rätt. (Omtänksamt av dig att länka till min text i meningen, förresten!) Mumblecore-brorsorna (vilket märkligt begrepp) följde nämligen upp Cyrus med Jeff, Who Lives at Home, som också är en liten pärla i all sin blygsamhet.

Handlingen: Jeff (Jason Segel) är en hämmad trettiåring som bor i mamma Susan Sarandons gillestuga och saknar förmågan att ta tag i sitt liv, han är liksom mentalt fastfrusen efter pappans död för några år sen. Jeffs bror Pat (Ed Helms) är en olidlig streber och dumdryg David Brent-typ som försummat sin fru till otrohetens gräns. Alla tre är frustrerade, i synnerhet Susan Sarandons kärlekstörstande kontorsråtta, och under en händelserik eftermiddag korsas deras vägar när ödet gör kaos med dem.

I början satt jag och blev klart irriterad på filmen. Det är idel handkamera, små snabba inzoomingar av en typ jag inte trodde var på modet längre (lägg av med sånt, jag och många med mig anser att det inte skapar inte närvaro eller nerv utan bara är störande!) och uppenbart improviserad dialog som ibland tuggar på tomgång. 

Men! Så fort Jeff och Pat möts blir det friktion, och filmen lyfter. Man vet aldrig var den ska ta vägen, flera av scenerna är klockrent fångade i all sin vardagligt absurda dråplighet, med en del lysande rolig dialog. Och Pat är en fascinerande jobbig figur, fint spelad av Helms som troligen fick en hundradel av sitt gage för The Hangover 2 men är mycket vassare här.

Utan att spoila alltför mycket kan det vara så att allting knyts ihop fint på slutet, och den cyniske kan här välja att anse att Duplass-brorsorna är alltför simpelt psykologiserande och kanske lite lata i sitt manusarbete. Tur att jag inte är sån! Jag tyckte istället att finalen var hjärtevärmande och fin, en vuxensaga med lyckligt slut som jag tycker att alla borde se.

Hitchcocks listchock!

Idag avslöjade Sight & Sound sin nya topp 50-lista, som kommer att publiceras i septembernumret. Inga enorma överraskningar, fortfarande goa gôbbar som Kubrick, Ozu, Fellini, Murnau, Ford och Dreyer på topp 10. Men! Faktiskt en liten skräll i det att Citizen Kane äntligen petats ner från förstaplatsen – ett litet, litet paradigmskifte. Kane är nu tvåa efter Hitchcocks Vertigo, hans näst bästa film (efter Rear Window) och egentligen skriver jag det här mest för att få en chans att posta den här magnifika bilden på Kim Novak som Sight & Sound bjussade på. Färgerna! Listan finns här.

The Dark Knight: Risig

OBS - här vare spoilers!


Nu har jag smält The Dark Knight Rises i en knapp vecka och måste nog acceptera att... jag blev besviken. Jag är givetvis inte ensam, den initiala vrålpeppen har kontrats av en påtaglig backlash, om än uttryckt i försiktiga ordalag – man får lätt ilskna troll på sig om man dissar Christopher "Gud" Nolan alltför omilt. Harry Knowles, Slashfilmsredax med flera har radat upp alla logiska luckor och hål i manus – av varierande relevans, somt är mest gnäll, som att Michael Caines stora uppgörelse med Bruce inte borde skett i en illa upplyst hall utan i salongen istället. (Kan iofs hålla med.) Jag brukar ha starkt överseende med såna luckor, på samma sätt som jag likt en glad idiot som ser sin första film ytterst sällan räknar ut helt uppenbara twists i förväg. The suspension of disbelief är ju ett av de finaste uttryck som finns.


Så jag kan nog förlåta tokigheter som att Batman på något magiskt sätt hann hälla ca 250 liter bensin på en bro samtidigt som bomben tickade ner, eller att det där fängelset som skulle vara HELL faktiskt var rätt pysmysigt för Bruce, ständigt ompysslad av Tom Conti och med en blind gubbe som höll honom sällskap med anekdoter. Eller att Gothams poliskår var så monumentalt korkad exakt hela tiden, beslutet att skicka ner hela styrkan på 3000 pers i en kloak saknade sannerligen en konsekvensanalys. Eller att glädjen över att en av mina favoritskådisar Matthew Modines comeback i en storfilm förbyttes i sorgsen häpnad när han tvingades spela ett sånt otroligt överdrivet dumdrygt och överspänt befäl av den typ som befolkade alla actionrullar från åttiotalet och framåt, han som kontrasterar mot den streetsmarte snuten (här Joseph Gordon-Levitt, bra och snygg som alltid). Eller att det plötsligt blir kväll efter att Bane kraschat börsen mitt på dan. Och så vidare, det finns mycket att gräva i.


Jag kan leva med allt det där. Det är svårare att tampas med att filmen känns lite... dum. Och lite klumpig. The Dark Knight var ett slickt, vuxet actionepos - detta är en lång, krånglig koloss. Smart och dum på samma gång. Smart: det är en bra story, Banes antikapitalistiska agenda är nästan lika intressant som Jokerns totala anarki. Dum: de enormt korkade poliserna med Matthew Modine i spetsen som sagt, en massa förklaring istället för vettig dialog, viss nerdumning (de elaka yuppiesarna på börsen, nu ska de få sitt straff!). För många parallellhandlingar inklämda med ett trubbigt skohorn.


Ta inledningssekvensen. En flygplanskapning som borde varit hur mäktig som helst, men först måste man köpa att CIA-snubben är så puckad att han inte kollar männen under huvorna, sen är hela scenen så hastigt klippt att man inte förstår riktigt vad som händer.
En kompis jämförde scenen med Moonraker, och redan i Inception var det uppenbart att Nolan är ett stort Bond-fan. Det är mycket Bond här, men tyvärr fel sorts Bond, den sene Roger Moore-Bond: stela och långsamma slagsmål (handgemänget mot Bane på slutet var nästan komiskt segt), en helt omotiverad sexscen, rörig intrig, malplacerade ordvitsar, exposition istället för dialog...


Jag tror det stora problemet för mig var 1) brist på ordentliga, riktigt härliga set pieces, och 2) att ghettot Bane skapade aldrig kändes hotfullt eller verkligt, som en realiserad värld, mest bara ett rörigt hattande mellan parallellhandlingar. Det var mycket story som skulle hinnas med på slutet.


Med det sagt diggade jag Bane. Åtminstone efter att jag kom över det faktum att han låter exakt som när Darrell Hammond imiterar Sean Connery i SNL:s Jeopardy-parodier. 


Äh, jag vet inte. Klart det var smarrigt när man satt där i biosalongen! Vad tyckte ni?

Det sitter en spindel på månen (Mel: "Pojken på månen")

Ledsen om jag spoilat Gonzalo Lopéz-Gallegos Apollo 18 redan i rubriken, men jag gör dig faktiskt en tjänst, du lyckost som inte sett den. Den här "skräckfilmen" bygger på premissen att
a) NASA gjorde en hittills okänd månexpedition i december 1974 och
b) astronauterna aldrig återvände.

Tagline: There's A Reason We've Never Gone Back to the Moon. *flämt*

Så långt lovande och 88 minuter found footage-rymdskräckis låter som en perfekt avslutning på kvällen. Tyvärr visar det sig efter en outhärdligt lång upptakt att det otäcka på månen är CGI-stenar som innehåller fult animerade CGI-spindlar som tar sig in under huden och skapar personlighetsförändringar. Men inte på ett coolt och intressant sätt som i Alien eller Invasion of the Body Snatchers eller valfri zombiefilm, däremot får man röda kontaktlinser, sover mycket och blir lätt på dåligt humör. Sen ska man plötsligt bry sig om de outhärdliga torrbollarna i manskapet baserat på deras flortunna back stories och sen är det slut med en "isande" text om hur NASA mörkade deras försvinnande och en chockartad slutkläm som kan vara det mest skrattretande sökta hittills i epiloghistorien. 

En sista rant: vad är grejen med fejkade super 8-snuttar i nya filmer? Det ska vara repigt och hoppigt och smutsigt och filmremsan ska gå av och vara nödtorftigt hoplimmad med eltejp och se ut som den dragits efter häst och vagn i flera mil. I den här filmen ska det dessutom föreställa att filmerna legat gömda i nån topphemlig NASA-depå i närmare fyrtio år, borde de inte vara i mint condition när de spelas upp? Skärpning.

Nu rensar jag ögonen med den här gamla godingen istället, i väntan på nästa dåliga found footage-rulle.

Friedkins kusliga trädsexklassiker

Handen som gungar vaggan från 1992, med en lika sexig som bindgalen Rebecca DeMornay som mordisk nanny åt trevlig medelklassfamilj, var Curtis Hansons genombrott och drog in fett med pengar. Och den har sina stunder, särskilt den efterblivne svarte hjälpredan (inte helt PK) som blir oskyldigt anklagad av den dumma nannyn, och Hanson är nu en av mina favoriter med både LA Confidential och Wonder Boys på meritlistan. 

Men om det funnits någon rättvisa i filmvärlden (vilket det ju sällan gör) hade The Guardian aka Djävulens barnvakt, William Friedkins chiller på ungefär samma tema som kom två år tidigare, blivit en succé och sluppit skämmas med 14% på Rotten Tomatoes och en placering på Roger Eberts "Most Hated Films"-lista. (Nu har den släppts på svensk dvd av NjutaFilms.)

Friedkin lär ha plockat bort sitt namn från förtexterna när filmen visats på kabelteve men där tycker jag han gjorde fel – det är verkligen inte tal om någon Exorcisten eller To Live and Die in LA, men Djävulens barnvakt är både charmigare, kusligare, har ett högre gore score och är framförallt mycket mer bizarr och övernaturlig än De Mornays städade tokerier i Handen som gungar vaggan. 

Ett trevligt clean-cut medelklasspar – han spelad av b-skådisen (och Bradley Whitford-lookaliken) Dwier Brown, kanske mest känd som Costners pappa i de drömska baseballscenerna i Field of Dreams, hon spelad av Carey Lowell som jag tyckte var skitsnygg när hon var Bondbrud i Licence to Kill – får en bäbis och letar nanny. Enter Jenny Seagrove, den undersköna brittiska aktrisen känd från tv, som har toppreferenser och liksom ett naturligt handlag med den nyfödde lille pojken. Föga anar paret att hon i själva verket är en mystisk skogsvarelse som står i förbund med ett människoätande elakt gammalt träd i den närliggande skogen, och att trädet med jämna mellanrum kräver blodsoffer i form av små oskyldiga bebisar. 


Djävulens barnvakt inleder lite skakigt, trots alltid fantastiske Miguel Ferrer (agent Rosenfield i Twin Peaks) i en biroll. Lowell och Brown gör sitt jobb bra, men deras scener är märkliga och lite tafatta, som om Friedkin inte är en 55-årig Hollywoodveteran med The French Connection, Cruising och en av världens mest hyllade skräckisar på cv:n utan en total-n00b som knappt vet hur man filmar en vanlig dialogscen.

Men en bit in i filmen är Seagrove ute på en äng och picknick-myser med det lilla gossebarnet när tre sjaviga fullisar plötsligt dyker upp och verkar vilja kniva, våldta och sen mörda Seagrove och möjligen barnet också, höga på mellanöl som de är. Seagrove lurar in trashet till trädet och sen följer en riktigt smarrig scen där en av dem får huvudet avkapat av arga grenar, en annan äts upp av trädet och blir köttfärs, och den tredje först blir pålad av en grov kvist, sen sliten i stycken av en grupp vargar som styrs av trädet, för att till slut explodera medan Seagrove lojt tittar på med barnet jollrande i famnen. En fantastisk scen.

Resten av filmen är en ren fest, särskilt om man vill veta hur ett riktigt trendig condo såg ut i Los Angeles 1990 och gillar blått ljus genom persienner och andligt trädsex. Jenny Seagrove går helt orädd all in på sin lätt absurda rollfigur, och finalen är en blodslaskig triumf med Evil Dead II-stämning. Mys! 

Bring the Payne!

Jag har ägnat de senaste sju-åtta kvällarna åt att massakrera bovar i slow motion, och jag tröttnar liksom aldrig. Max Payne 3 har håvat in idel 8:or och 9:or men också fått en del ganska välförtjänt smisk (bl a av SvD, Edge och Aftonbladet) för att det är för linjärt, för enahanda och framförallt för att Rockstar som nu tagit över den finska (stafett)pinnen från Remedy och till stor del lagt ner graphic novel-berättandet och den New York-regniga noirstämningen som blivit seriens signum och istället placerat Max som livvakt åt några rika knösar i Sao Paulo. Soldränkta yachtpartys, strobande klubbar och härjade favelor istället för dystra bakgator alltså. Men jag älskar't! 


Körde nyss om Max Payne 2 (som kom 2003) nu när man kan köpa det för en billig penning på XBox Live (har tidigare kört det två gånger på PC när det begav sig) och det var fortfarande kul, och den ruggiga sekvensen på det övergivna lustiga huset är svårslagbart, men många gråa trappuppgångar och byggarbetsplatser blev det. Jag tycker tvärtom det är skönt att Rockstar tagit nya grepp, och drivit ner Max ännu längre i dyngan – efter en lång arbetsdag som helt inkompetent livvakt kopplar han av med Jack Daniels, smärtlindrande piller och avslutar sen aftonen med att spy i vasken och däcka på golvet. (Det blir nästan ett running joke: i stort sett alla han får betalt att skydda blir mördade eller bortrövade medan Max ligger avsmullen i nån soffa med Jack Daniels-fläckar och dregel på sitt solkiga linne.) Det är mörkt och geggigt och Max ältar om och om igen sina risiga livsval, sin otur och sin allmänna klantighet – underhållande i början och det bjussas på gott om välskrivna och härligt bittra oneliners men rätt tradigt efter sju-åtta timmar. 

Max Payne 3 är på gott och ont som ett linjärt GTA IV regisserat av Tony Scott, särskilt våldsrafflet Man On Fire med en osedvanligt brutal Denzel som livvakt i Mexico City verkar vara Houser-brorsornas stora inspiration när de skrivit manus och designat spelet (inte minst den grafiska looken där vissa ord ur dialogen flashar upp på skärmen). När man i förstone smyger runt i en favela och blåser skallen av skurkar i kevlarväst och kepor känns det som man spelar en tredjepersonsvariant av Call of Duty: Black Ops, Max drar t o m ett skämt om "buzzkill" vilket jag (över)tolkade som en passning till just det spelet. Men bullet time och shootdodge funkar fortfarande finemang, miljöerna är oerhört snygga och detaljerade, banorna genomtänkta, svårighetsgraden (jag kör normal) lagom, soundtracket makalöst snyggt, berättandet sömlöst... det flyter på så otroligt fint. 


Och när man sitter hukad bakom ett skrivbord i ett kontorslandskap med en Uzi och fem-sex bad guys stormar in (Max Payne regisserat av John McTiernan!) varpå man pepprar dem med bly i slow motion så att papper flyger, stolar spinner iväg och kopiösa mängder glas krossas... Då är det gott att leva.

Och döda. För en innovation sen förra spelet är att dödsanimationerna är så utstuderat realistiska och obarmhärtiga att man nästan mår lite illa... över att det känns så jäkla gött. Var det inte nåt tidigt Tekken-spel till konsol som rönte sedvanlig moralpanik på nittiotalet från förbudsivrare för att man (gasp!) kunde fortsätta sparka nån som redan ligger? Det vore spännande att höra samma mänskors åsikt om att man kan fortsätta skjuta på någon som redan blivit skjuten, i slow motion dessutom, och se kula efter kula med enorm detaljrikedom och anatomisk korrekthet penetrera skallar, kinder, hakor och komma ut på andra sidan i ett köttigt, klarrött blodmoln.

It ain't pretty. Men faen vad roligt det är.  

Sony Pictures Sverige diggar STORA PATTAR!!! LOL

Jag skriver mer om dagens bröstchock på Weird Science. Och läs också Janne Fantastic.

120 höjdare: Catfish (2010)

OBS: innehåller spoilers.

In this day and age, där det knappt är möjligt att undvika spoilers för nya smaskiga filmer ens i tio minuter, känns det som nåt slags mirakel att jag lyckades undvika allt snack kring snackisen Catfish i över två år, sen den hade premiär på Sundance och man hörde buzzet kring den. Jag visste att det fanns en "twist" vilket jag som twistdiggare och mångårig Shyamalan-apologet (ända tills The Happening, därefter var det kört) gnuggade händerna i förtjusning över.

Fast filmens twist, att både den rara åttaåringen som målar så fina tavlor och den sms-flirtande sjuttonåringen visar sig vara nåt helt annat, framkommer ju hyfsat snabbt i filmen. När den sen var slut vände jag mig genast till fru Conan och sa: det var en fejkdokumentär va, det var det som var twisten? Vi loggade in på World Wide Web för att få svaret men fann förvånansvärt lite, trots att den gick upp på bio hösten 2010 och katten borde vara ute ur säcken, för att peppra med ännu en anglicism.

Filmmakarna Henry Joost och Ariel Schulman – som vid det här laget, tycker man, kunde slappnat av lite – hävdar att allt är på riktigt. (Och det går bra nu: de blev draftade till Paranormal Activity 3 som drog in kopiöst med pengar och jobbar nu med fyran.) Mamman i filmen har en hemsida och är intervjuad i teve och säljer säkert hyfsat av sina trevliga tavlor. Alla glada, så vad är problemet? Den som flitigast försöker leda i bevis att allt är arrangerat låter som en jobbig rättshaverist och man tröttnar snabbt på hans knappologiska utläggningar om vad som skrevs på regissörens blogg en viss dag jämfört med vad som borde skrivits med tanke på vad som händer i filmen... man vill liksom inte tillhöra det laget.

Jag tyckte filmen var bra. Man tröttnar kanske lite på Ariels Schulmans flin, men storyn är fascinerande och i slutänden förstås ganska sorglig. Egentligen kanske det inte spelar så väldigt stor roll om det är fejk eller inte, det är fortfarande en jäkligt bra skröna, skickligt berättat i fulrealistiskt dokumentärstil.

Men, för att citera den stackars bankrånaren på fel ände av Clintans picka i Dirty Harry, "I gots to know": visst är det en fejdokumentär?

Quizfinal på Pet Sounds Bar 24 maj!

Jag avbryter abrupt den totala tystnaden här för en liten plug för Stockholms Filmquiz! Den som bor i Stockholm och vill höra mig och mina kamrater hålla frågelåda för sista gången i vår bör bege sig till Pet Sounds Bar nu på torsdag den 24 maj, då vi avrundar vårsäsongen med extra trevliga frågor och extra smarriga priser. Baren i källaren öppnar i vanlig ordning 17:30, vi sparkar igång quizzande klockan 19. 


Sen blir det en lång, svår och quizabstinensfylld sommar (då jag dock tänkte ägna lite mer quality time åt den här bloggen) så passa på.

Länk till Facebook-evenemang här. 

Varmt välkommen!

Smashing!

Jag kommer av någon anledning så väldigt väl ihåg en en mening jag läste i en krönika i kvalitetsmagasinet The Word, kanske var det av han David Hepworth, för ett tag sen – bör ha varit en 3-4 år sen när YouTube fortfarande var halvnytt. Han skrev att han brukade komma hem från jobbet, hälla upp ett glas rött och sen bara sitta framför YouTube och botanisera i några timmar, läppjandes på sitt vin. (I sin, förmodade jag, mysigt ruggiga lilla tvåa nära Notting Hill, belamrad med drösar av skivor och tummade musikbiografier). Det lät så jäkla mysigt.

Och det slog mig att jag knappt minns när jag senast tittade igenom ett helt klipp. YouTube är numera en liten ruta inuti Facebook som jag inte orkar klicka på eller möjligen något jag snabbkollar på jobbet utan ljud eftersom jag inte orkar resa mig och hämta hörlurarna, utan gör en mental notering – jo, det där assnygga kollaget av Saul Bass-förtexter måste jag spana in senare! – och glömmer bort allt 30 sekunder senare.

Men nu blev det oförmodat en sån slökväll där jag med ett glas vin fastnade framför 'tuben och kollade gamla Smashing Pumpkins-klipp. (Icke-fans kan sluta läsa nu, sorry.) Ett band jag aldrig lyckade se live när jag hade chansen och nu är det försent, jag vill ha originalsättningen, inte Corgan/Chamberlain och två studiomusiker. Och det lär ju aldrig hända, att döma av intervjun med Corgan i Mojo härommånaden är det ömsesidigt, frätande hat som gäller mellan honom och D'Arcy och James Iha.

(Jo jag vet, det är när ens idoler blir långintervjuade i Mojo som man kanske vet att man inte har världens mest happening musiksmak, men vafan. Jag gör gärna undantag för Billy. Och Kate Bush. Och Moz. Och Robert Smith.)

Det som slog mig i de här klippen från ca 1994 var...

* hur djävulskt tajta och bra de var live, och
* att de alltid haft så sjukt risig klädsmak – från psykedeliska fladdriga skjortor och risigt hår i början av nittiotalet till rakad Corgan-flint och Matrix-rockar på slutet. Burr! Jag har inte sett en enda pressbild där de ser okej ut, kanske att James Iha såg cool ut i kajal under några månader där runt 1998?

Lyssna på liveversionerna av Hummer och Geek USA här, det är ju så satans bra. Försök bortse från Corgans hår och spana in James Iha kring 10:20... så cool!




Här har vi hela 47 minuter från 1993 där ohyfsade tyskar kastar plastflaskor på sina idoler, och Corgan försöker stävja med yxigt mellansnack innan de vevar igång en fin version av Drown kring 19:52. Iha har faktiskt en snygg tröja här också.

Och slutligen, en helt enorm Silverfuck (från Siamese Dream, en av mina favoritlåtar med SP) från London. (Skippa dock de sista fyra minuterna, gitarrfeedback är lika trist live som på internet.) Jimmy Chamberlin trummar som en gud. Som en gud!

Och därmed är kvällens session avslutad. 

Vad jag såg (och läste) på semestern

Hej, tack för att ni fortfarande genererar många härliga träffar per dag trots att jag varit borta! Tillbaka nu, efter två avkopplande veckor med familjen på Gran Canaria. Ja, det fanns svenskt kaffe på grisfesten (obligatorisk Sällskapsresan-referens därmed avklarad – sjukt förresten, slår det mig nu, att den efter över 30 år fortfarande är den givna referensen när man pratar charter, man måste bara säga invalido vid nån punkt) och – inte för att jag är så anal så jag räknar sånt men – jag läste fyra böcker och såg åtta filmer på två veckor vilket är oerhört mycket i min vanligtvis kvällskomatosa tillvaro.

Eftersom en solstol vid barnpoolen på en Sunwing-resort med pösmagen lätt sönderbränd och med ett par San Miguel i kroppen är det absolut bästa utgångsläget för att ta sig an kritikerhyllade litterära skildringar av 11 september-attackerna klämde jag både Joseph O'Neills Netherland och Don DeLillos Falling Man. Båda var strålande, gillade nog Netherland snäppet bättre även om jag skummade cricket-partierna (sorry Joseph O'Neill men cricket ÄR exakt lika tråkigt och obegripligt även i romanform, trots att du skriver väldigt bra).

Och eftersom filmer ofta avnjuts bäst ljumma sommarkvällar via iPad med ett glas vitt för €2 flaskan på en balkong med utsikt över Atlanten... sorry, nu hör jag själv hur vidrig jag börjar låta, men vafan... så blev det ett gäng sådana också. Har tyvärr aldrig klarat av den sortens kärnfulla capsule reviews som evige idolen Leonard Maltin gjort till en konstart, jag skriver hellre långt och såsigt än rappt och läsvärt men här kommer några rader om det jag såg:

Margin Call
Var helt säker på att detta var filmad teaterpjäs, tills jag läste på och insåg att det är ett originalmanus av en debutant, som dessutom gjordes på miniatyrbudget (runt 3 miljoner usd) med substanssugna kalasskådisar som Stanley Tucci och Jeremy Irons. Välspelat och koncentrerat om big business, även om jag ärligt talat aldrig riktigt förstod den centrala problemet som satte hela multimiljardfirman i gungning.

Win Win
Tom The Station Agent McCarthys senaste, med Paul Giamatti som advokat/brottningstränare med pengaproblem som blir god man åt en senil åldring (Rockys gamle polare Burt Young) för att få statligt arvode men får Youngs trassliga dotterson på halsen. Sedvanligt lysande tonträff från McCarthys penna och grymt bra spel, men en fråga hänger kvar i luften: varför kunde inte Giamattis fru (Amy Ryan) ta ett eget jobb istället för att vara hemmafru? Det hade löst många många problem.


Our Idiot Brother
Paul Rudd är skön snubbe, med en naiv syn på världen nästan i kaliber med Peter Sellers i Being There,  som trasslar till det för och utnyttjas av sina karriärs- och egofixerade systrar. Småfnissigt och avspänt med trevlig indie-cast (Zooey Deschanel, Kathryn Hahn, Adam Scott, Rashida Jones) och ett fint budskap på slutet.


The Woman in Black
Daniel "inte bara Harry Potter" Radcliffe i brittisk spökfilm. "Jag somnade flera gånger" brukar inte vara den mest givna blurben för en rysare, men jag var trött och filmen var helt okej. Men inte på långa vägar lika läskig som En kvinna i svart, Profilteaterns uppsättning av den pjäs som filmen bygger på, fortfarande en av mina största teaterupplevelser. 

The Hangover part II
Det kändes oerhört förutsägbart att kalla Between the Ferns-geniet Zach Galifianakis för sellout när "alla" gjorde det häromåret... Men nu har jag sett den här oerhört krystade (tandläkar-Stu har träffat fotomodell-snygg thailändska och har stort bröllop i Thailand, åååkej) och glädjelösa uppföljaren känns det inte så svårt längre. Men filmen drog in hysteriskt mycket pengar och en trea är redan på väg.


50/50
Cancerfeelgood med Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt var precis så charmig som man läst. Philip Baker Hall i biroll! Och Matt Frewer – inte riktigt lika utropstecken-worthy kanske men ändå: vi pratar alltså gamle Max Headroom. Som gammalt Art of Noise-fan kommer Frewer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Moneyball
Fattar inte riktigt hur den här kunde få så ruggarns bra kritik. Brad Pitt och Jonah Hill (sista filmen som fet? fast nu hörde jag att han blivit fet igen?) blev båda Oscarnominerade, välförtjänt eftersom båda har lågmälda, icke-showy roller vilket sällan brukar premieras av Akademin men samtidigt: det är väl deras jobb? Filmen har passerat flera regissörer och två tunga namn som Steven Zaillian och Aron Sorkin har skrivit varsin version av manus, jag ska inte påstå att "det märks" för filmen är gedigen, men jag saknade mer Sorkinsk dialog och lite mer härlig sportfilmsstämning – det är som om filmmakarna retas medvetet när de låter Pitt i en viktig scen börja på ett pep talk till sina spelare... och efter två meningar vet han inte vad mer han ska säga och går tafatt därifrån. Anti-sportfilmsklyschor bör man kanske applådera men filmen blev lite "jaha" för mig. Bäst är vardagsscenerna med Pitt och hans tonårsdotter, de är fint spelade.


Tro det eller ej, men Little Fockers ska jag be att få återkomma till vid ett senare tillfälle. Det finns så mycket att diskutera där. 

120 höjdare: Von Ryan's Express (1965)

Kvällen när jag slog upp en whisky, parkerade mig i soffan och petade in Mark Robsons andra världskriget-drama Von Ryans's Express i dvd-spelaren var tveklöst en myskväll av Guds nåde. Mansmyskväll? Jag kände mig lite som Tom Hanks och Victor Garber när de sitter och låtsasgrinar över Lee Marvins eskapader i The Dirty Dozen.

Frank Sinatra är amerikansk pilot som blir krigsfånge och dumpas i ett fångläger i Italien, där brittiske officeren Trevor Howard huserar med sina fångar. Genast krockar den coole, pragmatiske amerikanen med Howards lynnige, rymningsfixerade stiff upper lip-britt. Men snart gör de gemensam sak, kapar ett helt tåg och flyr genom Nazistockuperade Italien med vagnarna fulla av desperata POWs. Ska de klara sig ända fram till neutrala Schweiz?

Von Ryan's Express var en succé när den kom och en av Sinatras mest framgångsrika filmer. Han är lika självklar som alltid i en roll som knappast krävde särskilt mycket acting chops, kanske mer konditionsträning – han får kuta en hel del. Det är spännande, lagom fartfyllt och med klassiskt gammeldags actionscener: bild på Trevor Howard som skjuter kulspruta från höften, klipp till fem nazistsoldater som stannar upp som fastfrusna, tar sig för magen och sakta, sakta segnar ner. (Det här var ju några är innan Peckinpah, Penn och Scorsese introducerade det mer realistiska och blodiga sjuttiotalsvåldet.) Tyskarna pratar tyska med engelsk textremsa och det är fina modellbyggen i några av tågscenerna. Och som en liten bonus får vi se både James Brolin och James B. Sikking (Howard Hunter i Hill Street Blues) i tidiga småroller.
(Ska man klaga på nåt är det kanske att axelmakterna sällan känns som ett hot: den italienske lägerchefen är fjompigt självupptagen, och nazisterna är småkorkade hjon som siktar dåligt.)

Filmen har för övrigt den nästan obligatoriska scenen när en brittisk soldat (spelad av den lika lysande som stilige Edward Mulhare, kanske mest känd som Devon Miles i Knight Rider) utklädd till nazistofficer undslipper en livsfarlig knipa genom att "pull rank" och skälla ut en stackars underlydande tysk efter noter för att slippa visa sina "papers". En charmig scen som toppas när Mulhare faktiskt svimmar av nervositet direkt efteråt till Sinatras och Howards muntration.

Nu längtar jag efter de andra två andra krigsklassikerna som ligger i dvd-högen och väntar: avspända Kelly's Heroes från 1970 (som jag kan ha sett som barn, minns inte riktigt) och episka The Longest Day från 1962, två timmar och 58 minuter om landstigningen i Normandie. Pepp. Manspepp!

Nya remaken på The Thing - bättre än John Carpenters tafatta och överskattade version?

Nej, vid John Carpenters nikotingula fingrar, det där i rubriken menade jag såklart inte på allvar! Men ändå – remaken, förlåt prequeln på The Thing (som släpps på dvd i veckan) var inte riktigt så oförlåtlig som jag hade väntat mig av all den internet-vrede som östs över Matthis van... äh, det går inte ens att stava... och hans "nyversion" när den gick upp i USA i höstas. OK, denne Matthis van... nånting är kanske knappt ens värd att putsa tofflorna åt Carpenter i sin prime, och rödpennan får snabbt ihop en smärtsamt lång lista på punkter där denna "reimagining" är avsevärt sämre än det mästerliga originalet.

En lista där platta karaktärer, ointressanta skådisar (ett skäggigt gäng generiska norska män i lusekofte) och en extrem brist på spänning och krypande paranoia är de största övergreppen på den kanske bästa sci fi-thriller som gjorts. Ändå hade jag det lite mysigt framför filmen, och jag tycker inte det här är ett brott mot mänskligheten i paritet med, säg, Jan De Bonts sinnessjukt usla remake på Robert Wises The Haunting utan en trevlig kväll.

Filmens kanske enda pigga idé är att sätta en tjej i huvudrollen och Mary Elizabeth Winsted är bra som vanligt. Sen tar det tyvärr slut på bra skådisar, Ulrich Thomsen har sällan varit tristare än här och personregi tycks inte vara regissörens starka sida, vad nu hans starka sida är.

Monstret då? Well, ingen har ju hittills toppat Rob Bottins mekaniska specialeffekter i Carpenters version, och det tunga uppdraget att göra nåt nytt föll på Amalgamated Dynamics som har ett rätt fint track record. Och tittar man på den här pre production-specialaren (obs: innehåller feta spoilers) ser det toppen ut... MEN: sen har filmmakarna inte litat på att det ser tillräckligt bra ut, utan toppat och putsat med datorgenererade effekter, man har liksom tagit riktiga mekaniska monster-scener och lagt en "hinna" med cgi över. Vilket tyvärr gör att det får den där syntetiska tråklooken. Feltänk!


Filmen har några halvläskiga set pieces, speciellt en i ett kök. Men höjdpunkten för mig var nånstans mitt i, när Winstead står i en korridor och snackar och det ser ut exakt som i The Thing från 1982. Exakt! Richard Masur kunde kommit runt hörnet när som helst! Mysrys!

Men... snart insåg jag givetvis hur patetiskt det är när en films finaste stund är när den till punkt och pricka apat efter en annan film som är helt överlägsen. Men det är väl rätt mänskligt: man tycker om en film så mycket att man är beredd att förlåta en annan mycket sämre film bara för att få återvända till samma universum, en gång till.

Slutet lämnar snyggt över till Carpenters film på bästa prequel-vis och man blir direkt sugen att pressa den en gång till. En skön känsla. Nya The Thing må alltså vara nästan helt poänglös men den bekräftar hur suverän Carpenters The Thing är och det räcker för en mysig stund.

Gotta love Caitlin Moran

Nej, jag pallade inte se Skavlan häromveckan med Caitlin Moran som gäst, ihopparad med bl a Maria Montazami i en av programmets patenterade "oväntade" matchningar, av den typen som gör att det "slår gnistor" i studion och leder till "det goda samtalet" och den alltid överpeppade Skavlan-publiken formligen dör, om och om igen, i en kollektiv orgasm av lycka och mysighet.

OK då, jag såg faktiskt några minuter – Moran skötte sig snyggt, och kanske hade publiken lite svårt att hänga med i hennes svada för de glömde visst applådera efter varje mening. Eller också var de inte mottagliga för Morans frejdiga och rätt brutala humor. Sen skulle Montazami säga något och den presumtiva skämskuddefaktorn blev plötsligt skyhög. Så jag slog över. Hur var det?

Men jag har previs läst ut Morans bestseller How to be a Woman, och den var precis så smart och rolig jag hade hoppats på, full av kärv humor och pefekta oneliners. En modern feministisk handbok kryddad med dråpligheter och en glåmig brittisk uppväxt. Eftersom jag redan är så fin och jämställd gick jag mest av allt igång på beskrivningen av hennes journalistkarriär – hon började på Melody Maker blott 16 år gammal, raggade på samtliga män i redaktionen, och hängde med diverse popstjärnor. Jag hade gärna läst en hel bok enbart med skvaller från hennes tid som popskribent och programledare under Britpopens heyday, jösses vad mycket smarr hon lär ha i bakfickan!

Imorgon är det jag som går ner i källaren och gräver fram banankartongen med Melody Maker, jag läste den slaviskt under 1991-92 och borde rimligtvis ha flera nummer där Moran skriver. 

120 höjdare: The Ward (2010)

En vän (som är ett av största Carpenter-fan jag känner) gav mig rådet att se The Ward "med generösbrillorna på". Det gjorde jag – välputsade, hårt fasttryckta på näsan och med nyköpt kärringsnodd så att jag snabbt kunde sätta på dem igen om de skulle trilla av. Och det funkade... nästan. The Ward är en helt okej spökthriller, med några fina skräckscener, halvbra spel och en hyfsad twist på slutet som dock är rätt illa genomförd. Helt förglömlig men inte alls dålig. Hade det varit, säg, Måns Mårlind och Björn Stein's The Ward hade allt varit toppen och man hade hoppats att deras nästa film i USA skulle vara piggare.

Men nu är det alltså John Carpenter's The Ward, Hans första biofilm sen Ghosts of Mars (2001) som ju var rätt pajig men ändå mer campigt underhållande än det här, som mest bara är... kompetent, och lite småtråkigt. Precis som alla sagt. Suck.

Det räcker inte med brillorna utan man får plocka fram ett gigantiskt generösförstoringsglas för att spåra något i The Ward som skvallrar om att det är en Carpenter-film man tittar på. Man kan inte jämföra den med klassiker som Dimman eller The Thing, då blir det deppigt. Det är helt klart mer slickt och välberättat än senare misslyckanden som Vampires, men den var i gengäld så underlig och over the top att man inte glömmer den i första taget.

Carpenter är bara 64 och jobbar enligt internet på en "gothic western". Jag trycker ner den isande känslan av att JC likt en trött Hasse Alfredson har slut på idéer, tar på mig brillorna igen och hoppas på åtminstone ett mästerverk till.

120 höjdare: The Fury (1978)

Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.

Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.

Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp! 





Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens,  där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade. 



Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!


Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!

Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.

120 höjdare: Dressed to Kill (1980)

Äntligen! De Palmas smäckra sexchock från 1980 sedd. Dressed to Kill brukar lyftas fram som hans stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar och kreativt användande av speglar. Och enligt uppgift Giuliani Carnimeros The Case of the Bloody Iris, som jag tyvärr inte sett – någon? 

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, OM det nu skulle vara så att ni inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongman som hämtad från ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv... och precis när hon närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt. 


Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv "pure cinema" De Palma diggar och excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.

Ja, Dressed to Kill är rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Karen Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Body Double ett år senare). Och kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring och Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut. Och Michael Caine i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och lokalfärg! Det New York från 1980 han målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är vågade, charmigt cheesy nu men stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma (kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer) vad handlingen anbelangar sätter likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. Dressed to Kill är mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Och ett mästerligt klippt hissmord som är en av Hans bästa scener.


En drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en De Palma på sitt bästa humör. Längtar redan efter att se om den!

120 höjdare!

 *

OK, till viss del inspirerad av Saras hyllprojekt så städade jag äntligen bland filmerna i helgen och flyttade i sann masochistisk anda alla osedda (och i många fall fortfarande inplastade) filmer på särskilda hyllor. Det blev 120 stycken. Så om jag ser en film per kväll tar det bara fyra månader. Hurra! Det är inte skräp heller, i den orörda samlingen finns i stort sett bara gobitar. Aronofskys Pi, Argentos Four Flies on Grey Velvet, The Long Good Friday, Ichii The Killer, Primer, Mishima, Wajdas Aska och diamanter... Helt enkelt ett gigantiskt dåligt samvete. Den här ilandsproblematiken har jag ju gnällt om förut, och egentligen skulle jag kunna viga hela den här bloggen åt att älta filmer jag inte sett. Men jag provar nåt nytt istället: jag betar av den där högen och skriver om det jag sett. Det ska gå!

*) Nä, hyllan på bilden är tyvärr inte min.