onsdag 6 april 2005

Million Dollar Baby



Sista maj fyller Clint Eastwood 75 år och man kan lugnt säga att han åldras med grace. De senaste tjugo åren har han regisserat ungefär en film vartannat år. Ett par mästerverk har det blivit, närmare bestämt westernfilmerna Pale Rider och Unforgiven, ett par tre stolpskott, några halvdassiga polisfilmer, och en handfull filmade böcker där det ofta blivit riktigt lyckat - i synnerhet übersnyftaren Broarna i Madison County och Oscartyngda Mystic River (som faktiskt är bättre än Dennis Lehanes omständliga roman).

Nu är Eastwood tillbaka igen med Million Dollar Baby som redan rakat hem fantastiska recensioner och fyra tunga Oscar. Clint är tränare på halvdekis och driver en boxningsklubb tillsammans med sin sidekick Morgan Freeman. Allt lunkar på tills Hilary Swank dyker upp i form av white trash-brutta med en enda dröm: att bli boxare på riktigt. Efter lång tvekan går Clintan med på att ta sig an henne och hon visar sig ha oanade talanger.

Det börjar som en karaktärsstudie av några smått sorgliga men varmhjärtade åldringar, blir snart en klassisk boxningsrulle på underdogtemat à la Rocky, men byter karaktär efter halva filmen - mer ska inte avslöjas här för då förstör jag nöjet, men man kan konstatera att det inte var någon slump att Hilary Swank vann en Oscar.

Million Dollar Baby bär Clintan d.ä.:s signum: en varsamt berättad, gedigen film med tydliga karaktärer och ingen som helst brådska att föra berättelsen framåt, vilken känns tryggt och behagligt. Swank är bra men det är i mångt och mycket gubbarnas film: karaktärerna är mer intressanta, och samspelet mellan gubbsen är underhållande på ett lågmält vis som skulle kunna bli lite cute om det inte vore för den osentimentala regin och spelet. Clint själv är skönt tjurig och gammelmansknarrig i sin roll, och Freeman är lysande som alltid. Bra karaktärer alltså varför det skär sig när Swanks pundiga svennefamilj introduceras som ett gäng gapiga och korkade karikatyrer, vilket ruckar på balansen. Men det är invändningar i marginalen i en välspelad och gripande historia som sällan flammar till men hela tiden brinner med en stark och sällsam glöd. (Betyg: 8/10)

1 kommentar:

Anonym sa...

men Clintan ser ju ut som...Michael Jackson! Skrämmande. För första gången höll jag faktiskt på att svimma i salongen. Inte av Clintans nylle utan av dom där topsen i Hillarys näsa. Br...blev vimmelkantig och fick lämna salongen. Grymt.

ms. popcorn