Svensk roundup 2: Den nya människan

Klaus Härös uppföljare till Den bästa av mödrar handlar om ett obekvämt kapitel i svensk nutidshistoria - det fräscha och framtidsoptimistiska femtiotal då folkhemmet skulle byggas upp och icke önskvärda element (här: unga kvinnor som tyckte mer om att knulla än laga kroppkakor) sattes på anstalt och tvångssteriliserades. Vi följer sjuttonåriga Gertrud som bor i en ödslig stuga på en vindpinad åker nånstans med sina fem-sex småsyskon (interiörbilderna från stugan är en överpeppad scenografs våta dröm om svensk nittonhundratalsmisär och skriker "studio!" med gäll röst) tills hon av oklar anledning blir anmäld till Staten av sin neralkade farsa (Sven-Åke "Snoken" Gustavsson med rödmålad brännvinsnäsa). Gertrud skeppas till anstalt, för sitt eget bästa förstås, och får sin livslåga långsamt kvävd av ett brutalt maskineri. Men kan hon avslöja övergreppen för Pressen och förändra samhället?

Det är en viktig och smärtsam historia som bör berättas - tyvärr är Den nya människan inte en särskilt lyckad förmedling av den berättelsen. Kjell Sundstedts manus är välmenande men prickar av samtliga fängelsefilmsklyschor i en grå och tröstlös radda, och Härö behandlar sin historia som om det är den allra första filmen som gjorts om levnadsglada ungdomar som tuktas av en totalitärt samhälle. Men det är det inte, hela storyn känns plågsamt välbekant, och de fyrkantiga karaktärerna hjälper inte till.

Sen har filmen ett enormt problem i Maria Lundkvist. Hon spelar anstaltschefen Solbritt, som jag tror ska föreställa vara en fd nitisk tjänsteman som börjar vackla i sin ideologi och visar små tecken på mänsklighet bakom den myndiga fasaden. Tyvärr spelar Lundkvist sin matrona som en halvt nipprig, ryggradslös velpotta, helt utan synliga ledaregenskaper men med hela den plusmeny av tics, ansiktsspasmer och snipmunnar som Maria Lundkvist kan brassa på med om hon får fel regi. Karaktären är inte trovärdig nånstans, det är ett totalt feltänk hos Härö och det skadar filmen rätt hårt.

Bäst: Lo Kauppi som tattarbruden Jenny, och Tobias Aspelin i en skönt överspelad insats som Mengele-doftande Doktor Berg, är de enda som klarar sig undan med hedern i behåll.

Sämst: Maria Lundkvists eviga tics. Den grå färgskalan. Det trista vädret.

Guldbaggar? "En svensk storfilm" flåsar dvd-omslaget hoppfullt, men då vill jag nog ha högre budget och Stellan i en biroll. Ett svenskt pekoral ligger närmare sanningen men såg kanske inte lika säljande ut? Härö må ha något Viktigt att förmedla men Den nya människan är inte en viktig film. Jag hoppas att baggejuryn har bullshit-detektorn påslagen.

Andra bloggar om: Den nya människan, Klaus Härö, Maria Lundkvist, film, svensk film, kultur