In this day and age, där det knappt är möjligt att undvika spoilers för nya smaskiga filmer ens i tio minuter, känns det som nåt slags mirakel att jag lyckades undvika allt snack kring snackisen Catfish i över två år, sen den hade premiär på Sundance och man hörde buzzet kring den. Jag visste att det fanns en "twist" vilket jag som twistdiggare och mångårig Shyamalan-apologet (ända tills The Happening, därefter var det kört) gnuggade händerna i förtjusning över.
Fast filmens twist, att både den rara åttaåringen som målar så fina tavlor och den sms-flirtande sjuttonåringen visar sig vara nåt helt annat, framkommer ju hyfsat snabbt i filmen. När den sen var slut vände jag mig genast till fru Conan och sa: det var en fejkdokumentär va, det var det som var twisten? Vi loggade in på World Wide Web för att få svaret men fann förvånansvärt lite, trots att den gick upp på bio hösten 2010 och katten borde vara ute ur säcken, för att peppra med ännu en anglicism.
Filmmakarna Henry Joost och Ariel Schulman – som vid det här laget, tycker man, kunde slappnat av lite – hävdar att allt är på riktigt. (Och det går bra nu: de blev draftade till Paranormal Activity 3 som drog in kopiöst med pengar och jobbar nu med fyran.) Mamman i filmen har en hemsida och är intervjuad i teve och säljer säkert hyfsat av sina trevliga tavlor. Alla glada, så vad är problemet? Den som flitigast försöker leda i bevis att allt är arrangerat låter som en jobbig rättshaverist och man tröttnar snabbt på hans knappologiska utläggningar om vad som skrevs på regissörens blogg en viss dag jämfört med vad som borde skrivits med tanke på vad som händer i filmen... man vill liksom inte tillhöra det laget.
Jag tyckte filmen var bra. Man tröttnar kanske lite på Ariels Schulmans flin, men storyn är fascinerande och i slutänden förstås ganska sorglig. Egentligen kanske det inte spelar så väldigt stor roll om det är fejk eller inte, det är fortfarande en jäkligt bra skröna, skickligt berättat i fulrealistiskt dokumentärstil.
Men, för att citera den stackars bankrånaren på fel ände av Clintans picka i Dirty Harry, "I gots to know": visst är det en fejdokumentär?
1 kommentar:
Mycket tyder på att många av scenerna är inspelade i efterhand. T ex hela grejen med brevskickandet.
Det är i alla fall vad jag tror.
Skicka en kommentar