V/H/S

Den kortfilm jag var mest peppad på i V/H/S, en ensembleskräckis där ett gäng up and coming-regissörer gjort varsitt found footage-raffel, var den som visade sig vara klenast. Ti West har ju gjort fantastiska House of the Devil och The Innkeepers, men hans kortis här, om ett par trista backpackers som stöter på en mystisk kvinna en sen kväll på ett motell, visade hela konceptet från sin sämsta sida: en bra idé, inte tillräckligt genomtänkt för att hålla som en egen film, men helt okej tillsammans med de andra. 

Trots det finns det oerhört mycket mumma. Ramhandlingen, där ett gäng asjobbiga snubbar bryter sig in i ett ödehus och hittar en död man och travar med vhs-kassetter som de tittar på, är slapp, men filmerna de glor på är härliga. 

Allra bäst är första och sista segmentet. "Amateur Night" av David Bruckner handlar om tre kåta snubbar som efter en blöt kväll lyckas få med två tjejer på hotellrummet och ska filma akten med en hemlig kamera gömd i den snälla killens glasögon. Men den ena tjejen är lite konstig... och allt slutar i ett smarrigt blodbad. Den sista handlar om fyra snubbar som letar efter ett Halloweenpartaj och hamnar i ett hus det spökar i på riktigt, och har en utdragen final som är helt frenetisk och vanvettigt underhållande. CGI-effekter ser dessutom jäkligt bra ut när det är fejk-vhs. 

Annars är det fascinerande hur V/H/S lyckas vara både hyfsat nyskapande  – det obligatoriska found footage-problemet att någon hela tiden, oavsett hur vettskrämd man är, måste hålla inne REC-knappen för att det ska bli film, är löst genom att variera filmandet med webcam, gömda kameror och annat – samtidigt som det flashas ett par lökar i varje kortis, mer eller mindre "naturligt", i sann exploitation-anda. 

Det är fint att regissörsgänget, de flesta födda kring 1980 och fortfarande i VHS-ålder när de konsumerade som mest film, hyllar den svarta kassetten, även om flera av filmerna rimligtvis borde sparats på fil eftersom de är filmade med hd-kamera, om nu premissen skulle vara "verklig". VHS-kassetten i all sin analoghet, med sitt klumpiga klossiga format och mekaniska läten får en alldeles egen inneboende ondska, precis som i Ringu. Men den kom i slutet av nittiotalet då vhs fortfarande var ett aktivt format, nu är den så obsolet att man kan börja nostalgisera på allvar.

Därför är det förstås fint att vi får undervisa kidsen (dagens sjuttonåringar var väl runt två år när dvd:n tog över?) om det gamla formatet. Jag blev glad när jag såg att den obligatoriska uppföljaren till V/H/S (som snabbproducerades och premiärvisades för några veckor sen i Sundance) heter S-VHS, vilket är oerhört nördigt och publikfrånvänt... men nu verkar de klokt nog ha bytt namn till rimligare (men tråkigare) V/H/S/2.