Första gången jag såg omslaget till John Grants Queen of Denmark nån gång våren 2010 tänkte jag: shit, har Thorsten Flinck släppt en skiva? Men bakom det risiga fotot på en klart Thorre-liknande och sinister Grant fanns det årets bästa album. Jag hade aldrig hört talas om Grant, eller indiebandet The Czars som han ledde på nittiotalet, så han kom från "ingenstans" och bara sopade banan med sin besinningslöst mörka och vackra skiva.
Storyn – som jag minns den från Mojo – var så bra: Grant la ner bandet, brottades med depressioner och sin homosexualitet, blev smärtsamt dumpad, krökade och knarkade hårt, begick närapå självmord innan Midlake plockade upp honom, peppade honom, fick honom att sluta kröka, tog in honom i studion och producerade skivan med sitt mjuka, organiska sound. Albumet också blev dubbelt bra eftersom man kunde låtsas att det var Midlakes uppföljare till mästerverket The Trials of Van Occupanther istället för den vackra men bustrista snarkfesten The Courage of Others. Grants trasiga persona parad med Midlakes ljudbild, med starka, bittert roliga texter och sanslöst vackra melodier är vad som gör The Queen of Denmark så sjukt bra. Grant kryddar dessutom med nördiga filmreferenser, lyssna t ex på Sigourney Weaver där han refererar till både Aliens och Coppolas Bram Stoker's Dracula.
Tre år senare har Grant flyttat till Reykjavik, lyckats bli hiv-positiv och spelat in ett nytt album. Grant ger alltid "good copy": i nya Uncut, apropå att han fortfarande sjunger sånger riktade till sitt livs kärlek Charlie som krossade hans hjärta, svarar han "It affected me so deeply as it was the first relationship I experienced after I got sober. It was raw for me because I couldn't just do a bunch of blow off some guy's hard cock."
Två Midlake-snubbar är visserligen kvar men sprillans albumet Pale Green Ghosts är till ungefär hälften oerhört syntigt, med produktion av en från isländska spexarna Gus Gus. Första låten, tillika singeln Pale Green Ghosts, är HELT KNÄCKANDE FANTASTISK, oh resten... jag lyssnar i realtid medan jag skriver och har hunnit till femte låten It Doesn't Matter to Him och det låter svinbra, med lysande, självrannsakande texter. Årets skiva redan nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar