Dean Martin räddar Mafia 2

Har precis tömt det sista magasinet i min tommy gun i den allra sista, episka shootouten i Mafia 2 och känner mig... tillfredsställd. Jag kan hålla med all kritik spelet fått: det är lite för kort, lite för enhanda med många långa bilkörningar fram och tillbaka, det är för linjärt och uppdragsbaserat och inte lika bjussigt med sorglös sandlådeaction som GTA.

Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.

Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.

Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.

Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.

Vila i frid, Martin Ljung!

Trailer-pepp: True Grit

Bröderna Coens nya kobojsare, efter Charles Portis enligt uppgift knallhårda pulpklassiker, tidigare filmad 1969 med John Wayne och Robert Duvall i rollerna. Ser helt okej ut... *dreglar okontrollerat*

Krazy Kasting

Kommer ni ihåg när man tyckte att Michael Nyqvist var the shit? När han var alkis i Tillsammans, elak polis i Smala Sussie, fumlig bonnläpp i Grabben i graven bredvid? Sen spelade han huvudrollen i Så som i himmelen, gick ner sig ytterligare i pekoralträsket med Underbara älskade, och Arn, och försvann helt från radarn. Ironiskt nog är det nu, flera år sen han senast gjorde en riktigt bra roll, som han blir upptäckt i Hollywood - givetvis efter Millennium-rullarna, där Nyqvists halvt avstängda, oengagerade, sömngångaraktiga spel gjorde många scener smått surrealistiska i all sin träighet. Nyqvist har gjort rollen som "Kozlow" (lovande bovnamn for sure) i John Singeltons kommande Abduction, och har just blivit castad som "lead villain" mot Cruise i fjärde Mission: Impossible-filmen som "redan börjat spelas in" enligt TT Spektra trots att den ännu bara är i pre-production (inspelningen ska starta i december).

Att talangfulla nordiska skådisar blir castade som skurkar i Hollywood är förstås inget nytt: från Sven-Bertil Taube som stilig nazist i The Eagle Has Landed på sjuttiotalet via Stellan till Peter Stormare som gick från Bergman till Fargo och Jurassic Park: Lost World och en helt ny, fet USA-karriär. Favoriten i gänget är såklart danske Ulrich Thomsen, som efter Dogma-mästerverket Festen fick bli Bondskurk i The World is Not Enough och sen gjort diverse euroskurks i Hitman, Duplicity och Tom Tykwers The International och nu snart i Neil Marshalls sword-n-sandals-köttare Centurion, samtidigt som han gör fina och känsliga prestigeroller i "riktiga" europeiska filmer som Susanne Biers Hämnden.

Låt oss hålla tummarna för en liknande karriär för Micke Nyqvist. Jag saknar honom!

...and in other casting news: i Sherlock Holmes 2 har Guy Ritchie gett Stephen Fry rollen som Sherlocks storebror Mycroft. Fry vs. Downey? Jösses vilken pepp!

Svart måndag

SVT:s valvaka igår var en av de mest plågsamma kvällarna i mitt liv. Man bjuder in Bert Karlsson - f d ledare för det rasistiska partiet Ny Demokrati, för er som glömt - för att "kommentera" under Valvakan.

Alltså, har Bert gjort avbön för sina år med drickabackarna, muslimhetsen och torgmötena med Ian? När gjorde han isåfall det? Det är vämjeligt hur han numera behandlas som en rolig och slagkraftig sidekick/citatmaskin i medierna - nu också i SVT.

Jag hatar att de bjöd in Bert i studion. Hatar Elfsbergs mysiga småleende så fort Bert öppnade glappkäften. Hatar att Bengt Westerberg myste med, som om Ny Demokrati-epoken är glömd och förlåten. Framförallt hatade jag hur Luuk fick göra barnteve av valvakan.

Vi har röstat in fascister i riksdagen. Luuk dukar upp ett "tröstbord" med belgisk choklad. VEM på SVT tyckte det var en bra idé att "lätta upp" vakan - åhh vad trist, en massa vuxna som bara prata och praaata - med sitt nattståndna men outtröttliga infantiliseringsprojekt?

Där nånstans flippade jag över till Fyrans vaka - Peter Jidhe kändes som ett under av journalistisk integritet i jämförelse. Läste nånstans att Luuk senare slog armen om Jimmie Åkesson och bjöd honom på en macka, men det kan väl ändå inte vara sant?

Först ett halvårs helt okritisk rojalistiskt gullegull, nu det vidrigaste tänkbara sättet att hantera ett öppet främlingfientligt parti i direktsänd teve... det har inte varit ett jättebra år att vara lojal licensbetalare.

Trailer-pepp: 2001: Beyond the Infinite

Vad gör den gamle special effects-pionjären Douglas Trumbull - med banbrytande insatser på Blade Runner och Close Encounters of the Third Kind - nuförtin? Jo, han jobbar på en superambitiös dokumentär om Kubricks 2001: A Space Odyssey, där Trumbull (då blott 26 bast) var special photographic effects supervisor.

Blir dokun hälften så maffig som Trumbull lovar i den här klippet - som mer är en programbeskrivning än en regelrätt trailer - vankas massiv mumma. Se trailern här! (Den finns också i högre upplösning på Trumbulls egen websida.)

Via /Film

UPDATE: Aldrig får man vara riktigt glad. Jag hade missat att projektet är nedlagt efter att Warner dragit in finansieringen. Vi håller tummarna att det kanske, ändå... Vi kanske kan starta en Facebookgrupp och få saker att hända! Intervju med Trumbull från i somras finns här.

En vecka kvar...

...tills vi firar tvåårsjubileum för Stockholms Filmquiz. Festligheterna går av stapeln torsdag 16 september på Pet Sounds Bar. Vi kör i vanlig ordning igång kl 20. Ses där!

Du tycker väl om oss på Facebook?

Tv-tipset: Man On Wire!

En av de mest spännande filmer jag sett - och tveklöst en av nollnolltalets bästa dokumentärer - fick knappt någon biovisning i Sverige, och finns fortfarande bara på import-dvd. Tur då att SVT tar sitt ansvar och visar James Marshs tokhyllade Man on Wire på tv ikväll.

Vi följer den franske särlingen Philippe Petit - en spelevink i cirkusbyxor som påminner en hel del om en ung Malcolm McDowell i sjuttiotalsklippen - och hans minutiösa planer för att gå på lina över Twin Towers.

Marsh varvar intervjuer med teamets egna super 8-filmer från back in the day, bygger upp stämningen omsorgsfullt, via (medvetet?) småostiga reenactments i svartvitt kompletta med lösmuschar och breda polisonger... och trots att man vet vad som ska hända är det ANDLÖST mäktigt när han väl går på linan. Bilderna därifrån är smått ofattbara!

Det är rafflande som en thriller, men också fint och sorgligt när en av Petites forna bästisar berättar om hur gruppen splittrades efter dådet och Petit blev kändis.

Ikväll kl 22 på SVT (går också i repris). Missa inte!

Vem är Salt? Nämen allvarligt: vem ÄR det?

En intressant avart i dessa blockbustertider är till synes simpla high concept-filmer med så tillkrånglad plot att de blir helt obegripliga. Nya Angelina Jolie-actionern Salt är en sådan film.

En CIA-agent blir anklagad för att vara KGB-agent och måste rentvå sitt namn - låter busenkelt, men manuset tar så många vändningar fram och tillbaka, och har en så löjlig final, att det är svårt att hänga med. Det kan förstås ha att göra med att jag var grymt trött och druckit två glas vin innan jag såg den på Malmö Filmdagar, vem vet? Men med manusförfattare som Kurt Wimmer och Brian Helgeland (som skrev om manus till att passa Jolie efter att Tom Cruise tackat nej) och en rutinerad - om än hyggligt ospännande - actionregissör som Phillip Noyce borde det blivit bättre.

Det mest fascinerande med Salt är hur Angelina Jolie ser ut. Så avmagrad att hennes ansikte blivit till en kantig mask: med vassa kindben, fyrkantiga läppar under ett par gigantiska anime-ögon ser hon nästan datoranimerad ut. Hon är både bortom "snygg" och bortom "mänsklig" - hade Terminator 3: Rise of the Machines gjorts idag hade hon blivit en perfekt bad guy istället för den där norska fotomodellen.

Sen är det lite skojigt med filmens tagline. "WHO IS SALT?" är sannerligen i lamaste laget - på svenska blir det inte coolt, bara absurt. "VEM ÄR SALT?" låter mer som en tagline för en fyrtiotalskomedi med Annalisa Ericson och Nils Poppe. "Vem är Salt? Jo det är Viola det, saltaste bönan i stan!"

Stephen, du är king!

På visit hos min mamma i Nyåker i somras gick jag äntligen igenom de fyra, fem banankartonger med mina tonårsprylar som stått i hennes förråd i... ja det måste vara tjugo år nu. (Och ändå är jag bara 27, hur fan går det ihop??) En låda full med King-böcker: i pristint skick (jag var extremt noga med att de fina amerikanska pocketarna inte skulle få vita ränder på ryggen). Några mindre älskade än andra (gillade aldrig kalla och hårda The Dark Half, Romeros film var heller ingen höjdare) men alla saknade.

Och så Four Past Midnight, som av oklar anledning förblivit oläst. (Kanske köpte jag den i skarven mellan det maniska King-plöjandet under tonåren, och den där sommaren mellan gymnasiet och universitetet då jag skulle bli intellektuell och läste Stäppvargen, Siddharta och Kafka och tyckte jag var färdig med King?)

Four Past Midnight innehåller fyra långnoveller (ett av Kings bästa format) varav jag plöjt Secret Window, Secret Garden - den som blev film med Johnny Depp som författare och John Turturro i ominös Amishhatt. Och twisten på slutet. (Boken var bättre.)

Men de andra tre fanns kvar. Jag blev nästan besinningslös av lycka när jag insåg att The Langoliers låg där, oläst, i perfekt sommarlagom längd.

En pilot får reda på att hans fru dött i en brand när han går av skiftet, på väg hem i planet lite senare slumrar han in och när han vaknar är det helt öde i planet - sånär som på en liten grupp förvirrade passagerare: en blind liten flicka med (skräll) psychic gifts, en blyg tonårskille, en halvpsykopat etc. Samt en engelsman som är överdrivet artig och handlingskraftig och som snabbt visar sig vara nån for

m av hemlig f d toppagent. Dialogen King lägger i hans mun är egentligen superlöjlig - en amerikans uppfattning om hur en posh britt snackar... eller också är den medvetet over the top (tror på det senare). Inga mångfasetterade personporträtt direkt men bra drag i handlingen. Allt utmynnar i en rejält spännande historia med en premiss - om nuets förhållande till dåtid - som är totalt fascinerande (tidsresor! portaler!) och skönt Twilight Zone-corny samtidigt.

Någon som sett filmversionen? David Morse i huvudrollen, Patricia Wettig och Dean Stockwell i biroller? Det var ett bra tag sen jag såg den i 3 för 99-backen på Willys, borde kanske slagit till då. Regi Tom Holland, som ju gjort två av 80-talets bästa mysrysare: Child's Play och Fright Night. Jag fruktar dock att specialeffekterna inte är på Weta-nivå vilket kanske tar ner skräckupplevelsen några snäpp?

Det här gav givetvis mersmak. Det är absolut inte så att jag helt övergett King, men de böcker jag läst på senare år - Dreamcatcher, From A Buick 8, Blaze, Cell - har inte riktigt levererat. Är såklart sugen på senaste bamsingen Under the Dome men sweet Jesus... 1074 sidor - alltså 16 sidor längre än hans mäktiga magnum opus It - skrämmer mig. Nån som läst? Är den bra?

Absolute Morricone

Ennio Morricone, eller THE GENIUS som han lanseras som på affischtavlorna, är i stan idag och tar emot Polarpriset ur Konungens hand (ett pris jag gjorde mig lustig över här). Jag har sammanställt en snabb topp fem-lista över gigantens bästa filmmusikbitar på Weird Science. Klicka här!

Malmö Filmdagar

Jag tillbringade större delen av denna vecka i Malmö, där SFI och branschen hade sina traditionsenliga visningsdagar för höstens kommande filmer. Det var en riktigt bra vecka, både socialt och filmmässigt - jag såg åtminstone fyra-fem mästerliga filmer (The Kids Are Alright, Scott Pilgrim vs The World, Armadillo, Toy Story 3D, Winter's Bone) och bara ett bottennapp (den oerhört förvirrande Angelona Jolie-actionern Salt). Mer om dessa - hoppas jag - när premiärerna närmar sig.

Schemat är tokspäckat med film i princip nonstop 9-21 plus att man ska hinna nätverka (dricka öl) också så det är lite svårt att hinna rapportera på något meningsfullt sätt - första året jag var där satt jag och hetsskrev blogginlägg som ingen läste (förklarligt nog: vem orkar läsa om filmer som kommer först om några månader?), förra året twittrade jag (en konstform jag fortfarande inte behärskar).

Men i år försökte vi oss på podcaster, min Weird Science-kollega Martin Degrell och jag. Och i all blygsamhet måste jag säga att det blev riktigt lyckat, en del barnsjukdomar och n00b-misstag till trots. Det var roligt att göra, förhoppningsvis är det roligt att lyssna också. Våra tre rapporter finns här: dag två, dag tre och dag fyra/roundup, där vi också gästas med den äran av Ebba Bjelkholm från NonStop Entertainment och litteraturvetaren/skräckfilmsexperten Anna Arnman.

Lyssna gärna!

ÄNTLIGEN quizdags!

I övermorgon torsdag den 19 augusti hälsar jag er varmt välkomna till Pet Sounds Bar då höstsäsongen för Stockholms Filmquiz äntligen sparkar igång! Baren öppnar kl 18, vi kör igång kl 20, bra stämning, fina priser, extra bra långfrågor denna gång. Varmt välkomna!

Mer om evenemanget på Facebook - för du är väl ett fan av Stockholms Filmquiz? Tänkte väl.

Kristian Petri fo' Prez

Igår hade Filminstitutet sin traditionella presentation av höstens svenska filmer. Jag var där, och peppar stenhårt på Kristian Petris kommande thriller Ond tro. Läs mer på Weird Science!

Alice i green screen-landet

En text om Tim Burtons misslyckade försök till electric boogie finns idag att läsa på Weird Science. Klicka här!

Inception: the rage is on!

I P3 Kulturs nystartade serie Nerd Rage Debating där viktiga populärkulturella fenomen diskuteras drabbade jag igår samman med min Weird Science-kollega Teresa Axner om Inception (odiskutabelt mästerverk menade jag, asexuell tråkthriller enligt Teresa). Och geekblodet flöt! Lyssna här.

The Walking Pepp!

Jag har visserligen slarvat och bara läst första delen än så länge (album #12 kommer snart), men jag har ju förstått att Robert Kirkmans ambitiösa seriesvit The Walking Dead är ett av de mäktigaste tillskotten till zombiekanon på flera år. Frank Darabont som ju med deppiga och mysigt kladdiga The Mist visade att han inte bara kan göra fängelsefilmer utan också sci fi-skräck baserat på Stephen King-historier känns som helt rätt man för uppdraget att göra The Walking Dead till tv-serie - och tryggt nog är Kirkman ombord. Make up-mästaren Greg Nicoteri (Drag Me to Hell, The Pacific, mfl) basar för den rätta odöda looken vilket borgar för kvalitet.

Just nu under Comic Con i San Diego (varför är vi inte där i år heller?!) har Darabont haft presskonferens och presenterat lite ny info - läs mer här. Som den snorsnygga Comic Con-exklusiva postern ovan signerad Drew Struzan, legendarisk affischmakare åt bla Spielberg och Lucas.

Premiär på AMC till hösten. Massiv pepp!

Coen-hjältar i terapisoffan

Vi har äntligen börjat kolla In Treatment. Än så länge bara nosat på de första fyra avsnitten av säsong 1, dvs Blair Underwoods spänniga Iraksoldat (förresten, åldras inte Blair Underwood? Han ser EXAKT likadan ut som i LA Law, och det var ju ett tag sen?), Melissa George med en crush på Gabriel Byrne (Melissa George som är en massiv favorit sedan huvudrollerna i Triangle och 30 Days of Night) och Mia Wasikowskas (vad det verkar) rätt så uppfuckade elitgymnast. Så s01 börjar lovande, men det är de avsnitt från säsong 2 jag sett som skapar mest pepp.

Jag säger bara John Mahoney. Är man uppväxt med bröderna Coen som idoler är Mahoney vs Gabriel Byrne ett mästarmöte utan dess like. Byrne spelar ju som bekant Tom Reagan i Coenbrorsornas oöverträffade gangsterdrama Miller's Crossing. Och även om Mahoney förstås och för alltid är Frasiers sitcom-farsa kommer jag alltid att tänka på honom som W.P. Mayhew, den nersupne, självföraktande författaren med en härjad Judy Davis som livlina, från Barton Fink. (Han som sägs bygga på William Faulkner.)

Enligt imdb har Byrne och Mahoney aldrig spelat tillsammans förrän i In Treatment, ändå känns det som om de befolkat samma värld, bara för att de där två lysande nittiotalsfilmerna av bröderna Coen geggade fast sig i mitt medvetande i en ytterst formativ ålder.

Anywho: att se dessa två gubbs - Mahoney som hunnit bli sjuttio bast, Byrne som torde vara universums snyggaste sextioåring - spela mot varandra är en ynnest. En YNNEST! De är så SJUKT bra att man nästan tappar andan.

Jag vill snabbt få s01 överstökad så vi kan komma till Mahoneys sönderstressade CEO. Att leva sitt liv så att det är tajmat med att få uppleva två av världens bästa skådisar tillsammans i en av världens bästa tv-serier är en gåva. EN GÅVA! Ja, ni fattar.

Charlton Heston put his vest on

Studio S skämmer i dagarna bort oss med hela TVÅ Charlton Heston-rullar, båda från det magiska året 1976. Viss pepp på Slaget om Midway (Midway) från 1976 om ett av USAs viktigaste sjöslag mot Japan i Stilla Havet 1942 - jag har kommit in i ett litet krigsfilmsstim efter HBO:s The Pacific, nysläppta Saving Private Ryan på bluray och The Longest Day som jag impulsköpte på fyllan härommånaden. Och så En prickskytt i mängden (Two-Minute Warning) där Heston och John Cassavetes som (vågar jag gissa) hårdföra och sammanbitna SWAT-snubbar måste fånga en krypskytt som hotar mörda presidenten på en fullsatt sportarena. Jag tror att jag kan ha sett den här filmen nån natt på Femman, eller också blandar jag ihop den med Roller Coaster från 1977 med liknande plot.

Hursomhelst: jag måste se de här filmerna. Vet inte varför, men just nu vill jag i stort sett bara se katastroffilmer och action från sjuttiotalet starring Charlton Heston.

Filmhistoriens absolut sämsta pappa

OBS: inlägget innehåller enorma spoilers för filmen Orphan. Läs bara om du redan sett den! (Jag fattar ju att det här exkluderar 92% av alla besökare men what the hell.)

Någon, nånstans hade peppat på Jaume Collet-Serras Orphan så jag gav den en chans. Bizarr film. Vanligtvis halvindieskådisarna Peter Sarsgaard och Vera Farmiga (pre-Up in the Air) slummar till det i sleazy men välgjord skräckfilm om liten adopterad flicka från ryskt barnhem som snabbt får lille Damien från Omen att likna Dakota Fanning. Hon spelar ut föräldrarna mot varandra, skadar lekkamrater i parken, slår ihjäl en snäll nunna med en sten, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror med mera - och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här twisten avslöjas också (filmens tagline: "You'll Never Guess Her Secret") på ett hysteriskt roligt sätt, inklusive underhållande makeup.

Men det jag vill prata om är Peter Sarsgaard som alltid brukar vara snygg och bra (t o m i Bigelows sömnpiller K-19: The Widowmaker) men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen som inte tror på sin fru, trots att ALLT i den här filmen verkligen talar för att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent. Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar hans känslomässiga band till lilla Esther - ändå bestrider han tjurskalligt ALLT Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de straxinnan haft ett jättefint förhållande som t o m innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken - för Farmiga givetvis med behån på (så gör de ju i USA) och givetvis fanns scenen mest för att Esther ska komma på dem och bli svartsjuk. Det finns ingen rim och reson ihans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.

Och när Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är HELT obetalbar: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt vis fullproppad med valium av de manliga läkarna), sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till - och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma. År 2009! Det är helt lysande! Sen ringer det, och han går långsamt, långsamt fram till telefonen - och just då bryts det, och proppen går, allt blir svart... och han hasar omkring i snigelfart, fortfarande med prismat snurrande... Ja helvete.

Hans roll i den här filmen kan vara den sämsta filmpappan jag sett sen Nicholson i The Shining. Fast Nicholson var mer underhållande, Sarsgaard är oerhört irriterande. Har ni sett filmen? Vad tyckte ni? Talk to me!