"Äntligen!"

Lustigt sammanträffande: jag är i färd med att flytta över alla mina cd-skivor till plastfickor för att lägga i lådor (fortfarande helt analogt alltså; jag är inte riktigt redo att ta steget till filer än) och satt igårkväll och funderade om jag verkligen behöver alla mina 12 cd-singlar med Björk som jag senast spelade ca 2004? (Svaret är naturligtvis ja, den där Dillinja-remixen av Cover Me var ju så fin.)

Och idag meddelas det att Björk ska få årets Polar Music Prize tillsammans med Ennio Morricone.

(OK, sammanträffandet var nästan helt poänglöst, men det jag menar är: hur ofta tänker man på Björk nuförtin? En gång per kvartal? Varje gång man råkar gå förbi bokstaven B i cd-hyllan?Varje gång It's Oh So Quiet dyker upp i den där reklamen för charterresor?)

Ett populistiskt val, sannolikt det "bredaste" sen 1998 då Ravi Shankar och Ray Charles vann. Ennio Morricone är väl (jämte John Williams) sannolikt den ende filmmusikskapare som om inte "mannen på gatan" så åtminstone den genomsnittligt filmintresserade faktiskt känner till (åtminstone under pistolhot). Och - hör och häpna - en kvinna också, blott den femte sen 1992 vilket juryn med rätta fått kopiösa mängder smisk för och nu senkommet försöker sona.

Morricone är med sina 81 jordsnurr i normal ålder för priset (dvs past his prime) medan Björk, blott 44, torde vara den yngsta pristagaren hittills. Och medan Morricone (liksom 90% av alla tidigare vinnare) givetvis har karriären bakom sig är Björk - även om hon försvann från popradarn in i knasig konstmusik för snart tio år sen - fortfarande, med lite god vilja, en spännande artist som förhoppningsvis kan leverera fler storverk i framtiden. (Eller, jag vete fan. Men Björk är ett geni och jag har älskat hennes skivor vilket räcker för mig.)

Hela idén med Polar Music Prize är förstås fullkomligt bizarr - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att man varje år skulle välja ut en mätt och belåten multimiljonär ur rock- och konstmusikhistorien och tvinga honom (alltid honom) att flyga till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? Hur sjukt måste det inte känts för Paul McCartney eller Jimmy Page att få en summa pengar som för dem motsvarar två veckors royalties? Av den svenske KUNGEN? Det känns lite... pinigt varje år. Pinigt att vara svensk! (Eller är jag typiskt "svensk" nu? How Scandinavian of me.)

Bortser man från den lilla detaljen känns det som ett toppenbra val - populistiskt, som sagt, vilket säkert är nödvändigt för att priset inte ska bli helt utmobbat, men på ett bra sätt. Båda har gjort fantastiska saker så vem klagar?

Nu återstår dock det värsta: att gruva sig inför ceremonin. Minns med fasa hur Jimmy Page och Robert Plant fick utstå hur sångerskan i Sounds massakrerade Rock'n'Roll för fyra år sen (vilket jag skrev om här) och fundera sen på exakt vilka "fräscha" och "oväntade" konstellationer producenterna för galan (var sänds den förresten numera, på Öppna Kanalen?) kommer att hyra in för att hedra pristagarna. Vem ska göra Morricones episka, übersentimentala musik rätvisa, och vem tusan ska sjunga Björk utan att det blir satir? Your answers on a postcard.