tisdag 23 maj 2006

Kvällen då Jimmy Page dog inombords



Som gammalt Led Zeppelin-fan var det obligatoriskt att knäppa på utdelningen av Polar Music Prize på TV4 igår, trots det fullständigt orimliga i själva konceptet - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att varje år välja ut en mätt & belåten multimiljonär ur rockhistorien och tvinga honom (för det är nästan bara män som fått den äran) till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? (En miljon kr, det är väl för övrigt vad Paul McCartney tjänar i timmen?)

Led Zeppelin verkade tycka att det var en trevlig kväll - att ta emot en plakett ur Carl XVI Gustafs hand är ju inte samma komediupplevelse för dem som för oss undersåtar - men som tv-tittare blev det rätt så plågsamt. TV4 hade kvällen till ära plockat fram sina allra vassaste knivar ur besticklådan: Petra Nordlund iförd en gräslig brun klänning som påade på ocharmig svengelska, och Rickard "Bingolotto" Olsson som enligt egen uppgift är ett stort fan men inte lyckades göra något vettigt av sin intervju med gubbarna (det var ungefär när han sa "you have done so much amazing songs" som jag var tvungen att zappa vidare pga akut sekundärskam).

I vanlig ordning blev det coverband: Soundtrack of Our Lives gjorde en tung version av Kashmir, och Nina Perssons Whola Lotta Love funkade, även om det förstås hade varit roligare om hon gett den rockrökaren samma kärleksfulla behandling som Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath som ju blev sagolikt vacker snällpop i Cardigans händer. (Undrar förresten om kungligheterna i salen förstod att de lyssnade till en låt om att knulla - vad var det för tankar som for genom Prinsessan Lilians huvud när Nina sjöng "I'm gonna give you every inch of my love" månntro?) Man måste beundra the sheer balls hos Ebbot och Nina Persson som vågade ställa sig på scen och dra några av rockhistoriens mest ikoniska låtar samtidigt som upphovsmännen satt tre meter framför dem och glodde uppfordrande.

Sen blev det väldigt, väldigt jobbigt. Nåt snille hade bestämt att ungdomskvoten måste fyllas och ringt in sångerskan i Sounds som fick ge sig på Rock'n'Roll - och det lät verkligen för djävligt. SOOL kompade efter bästa förmåga men det hjälpte föga när Sounds-tjejens tunna röst wailade sönder låten - det blev saggig pubrock av alltihopa. Det var så djävulskt dåligt att man ville fälla en tår i tv-soffan. Varför Sounds? Varför?? Jag skämdes över att vara svensk.

Jag vill helst inte veta vad gubbarna själva tyckte, kanske diggade de rentav, nöjda över att få sitta i smoking, träffa en riktig Kung och ta emot "folkets" jubel på ålderns höst. Robert Plant satt och tisslade med Lilian och såg tack och lov ut att ha det väldigt mysigt. Och så var ännu en skräckblandad gala till ända. Ska det äntligen bli Sting nästa år?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med! Du glömde att påpeka att låta Per Gessle kommentera Led Zeppelins musik är som att låta kungen kommentera nobelpriset i litteratur...

Wibjörn sa...

Ja Soundtrack of our lives gjorde ju en riktigt hygglig version av Kashmir - men så bryter TV4 bara plötsligt mitt i låten, rakt av!
Helgerån!

Gillar din blogg förresten, läser alla inlägg med intresse! (Synd att man inte kan söka på filmtitlar hos dig bara, du är ju den svenska bloggvärldens Leonard Maltin)

http://wibjorn.webblogg.se/

Anonym sa...

Bäst av allt var kören utanför på konserttrappen som sjöng Immigrant Song så drottningen höll på att tappa hakan. Bäst var Jimmy på O2 i London - en som var där. / Chrille

Conan sa...

Chrille! Jag är GRYMT avis på dig. Hur mäktigt var det?

Anonym sa...

Rikard Olsson var verkligen fel man för att intervjua Zeppelin, pinsamt.

Conan sa...

Oj, det hade jag förträngt. Får akut sekundärskam såhär sex år efteråt.