måndag 15 maj 2006

Kooperationen i mitt hjärta

Det är sannolikt ett tecken på att jag är på väg med expressfart in i medelåldern men på senare tid känns tidningen Vi som en av de bästa svenska tidskrifterna. Cover stories på Daniel Alfredson, Magnus Härenstam och Thommy Berggren i tre nummer på raken fångade blicken och nu är jag hooked (trots att Laleh dök upp nåt nummer senare). Snyggt och stilrent layoutad, fotoreportage om angelägna ämnen (som går snabbt att, eh, bläddra igenom), intressanta intervjuer (även om pratstunden med drottning Silvia i nya numret var totalt intetsägande, vilket i och för sig sa en del om drottning Silvia). En Månadsjournalen för sossar, fast förankrad i en mysig vänsterhumanism, inklusive folkbildande element (språkspalt, reseklubb) och aktivt solidaritetsarbete (biståndsprojektet Vi-skogen).

När Vi är som sämst känns den lika spännande som DN Söndag (aka "tantbilagan") med porrigt fotade recept, ack så smakfulla reportage om design och litteratur, och en stundtals småborgerlig ton (en intervju med - uck! - Magdalena Ribbing i förra numret). Men man får ta det onda med det goda: att Fredrik Sahlin har ett uppslag om film varje månad förlåter en hel del.

Målgruppen är fyrtio/femtiotalister i medelklassen med hjärtat till vänster, så egentligen är jag snäppet för ung. Jag misstänker att en stor del av vurmen baserar sig på en trygghetskänsla från barnsben. Vi hade alltid Vi hemma, det var liksom en del av paketet: man läste Vi, man röstade på Palme och man handlade på Konsum (lite äldre läsare minns att det här var på den tiden man en gång om året satte sig vid köksbordet med årets alla samlade Konsumkvitton, räknade ihop totalsumman, la fetingbunten med papperslappar i ett kuvert och skickade in till KF för något slags återbäring - be någon åldring i närheten förklara om det känns förvirrande).

Jag brukade bläddra igenom varje nytt nummer men förstod inte så mycket, det var tuffa teckningar, mycket bilder och nåt som hette Bakvagnen som verkade smart men som helt klart var vikt åt vuxna läsare. Och nu är jag själv där - nästan.

Jag läser i nya numret att det går uppåt för Vi, med 180 000 läsare per nummer, och det känns skönt - om Vi går bra kan det inte vara helt kört för Sverige.

1 kommentar:

Xx@xx.xx sa...

Ett litet inlägg såhär två veckor senare....

Mina föräldrar prenumerade också på Vi när jag var barn och tonåring. Jag kan inte påstå att tidningen då kändes kul. Den var extremt socialdemokratisk på ett självgott, präktigt, sverigecentrerat och lätt inskränkt sätt och det kändes som att den skrevs av vänster-40-talister åt vänster-40-talister.

Jag minns bl.a hur de indignerat skrev om videovåld och snuff movies och hur de tjatade om Nicaragua och hur stolta de var över sig själva för den skog de höll på att plantera i Afrika.

Kul att tidningen ryckt upp sig!