lördag 20 maj 2006

Da Vinci-koden



Bara en gång tidigare har jag klämt en roman som känts så skräddarsydd för att bli film som DaVinci-koden: det var de första fem-sex kapitlen i Thomas Harris Hannibal, den hårt hypade uppföljaren till Silence of the Lambs som Harris fått en mäktig summa pengar för redan på idéstadiet. Det blev, efter den superspännande inledningen, en alltmer snaskig och bizarr roman och senare en dunderusel film av Ridley Scott.

Som Da Vinci-koden är skriven bara skriker den efter att bli filmad: det är ju en pageturner av Guds nåde, en lång skattjakt med cliffhangers vid varenda kapitelslut och skickligt utportionerad info som får läsaren att hela tiden känna sig snäppet smartare och mer allmänbildad (vilket måste vara en stor del av förklaringen till den försäljningsmässiga masspsykosen). Bokens brister, de som fick mig att ge upp efter att ha plöjt tre fjärdedelar, var den styltiga dialogen och Browns totala oförmåga att blåsa liv i sina endimensionella karaktärer.

Precis såna krux som en duktig manusförfattare kunde styra upp, hjälpt av smart castade skådisar och en smidig regissör. Och trots att den regissören blev Ron Howard (som inte direkt är någon auteur men brukar kunna leverera rejäla och pseudointelligenta Hollywoodfilmer) och manusuppdraget gick till Akiva Goldsman (med många oförlåtliga synder på sin cv, två pinsamma Batman-filmer och Howards pekoral A Beautiful Mind inte minst) så har det på trailerstadiet sett riktigt lovande ut, med finfina skådisar som klippta och skurna. En filmatisering som för en gångs skull hade alla chanser att överträffa sin förlaga.

Men deppigt nog inser man efter bara nån timme att filmen dras med samma problem som boken. Hanks och Tatou är så tröstlöst trista att klockorna stannar, och de spottar allvarsamt ur sig dialog som bär på 100% information och inget annat. Det finns ett skriande behov av värme och comic relief men inget bjudes. Allt blir aningen mer uthärdligt när Ian McKellen gör entré som aristokraten Teabing, i boken en parodiskt urbrittisk och töntigt skriven figur som ändå bjöd på lite underhållning. Men i McKellens gestalt är de vassa kanterna bortslipade och Teabing blir en mysigt plirande Gandalf (minus skägg och med kryckor istället för stav) som blandar briljanta utläggningar och klokskap samtidigt som han ser sådär trygg och go ut. Jag avgudar vanligtvis McKellen men det blir snabbt ganska kladdigt och han har nog aldrig visslat så ohämmat på s-en som här. Samtidigt är han den enda som ser ut att ha kul på jobbet.

McKellen gör entré i bokens och filmens mest informationsspäckade scen, och trots att de kryddar med flashbacks (som lyckas se påvra ut trots att de antagligen kostat multum) väljer Howard/Goldsman tyvärr att göra Sophie Neveau till ställföreträdande publik snarare än en egen individ. Även om Browns beskrivning av henne var ärkecorny och geggigt sexistisk - skitsnygg och skitsmart och känslig! - så är hon en drivande figur. I filmen är Neveus enda uppgift att reagera på Hanks och McKellens föreläsningar, och har föga mer att göra än att storögt stå och flämta och pusta ur sig ett och annat Mon Dieu och It iz an anagram! Trist för en aktris av Tatous kaliber.

Filmens stora problem är att den knäar under det monumentala allvaret i konspirationen och att det inte finns något som lättar upp stämningen. Ron Howard verkar ha förträngt att Dan Browns bok är den litterära motsvarigheten till smågodis och glömmer bort att han sysslar med underhållning - för underhållande är det sällan. Fotot är konventionellt och grådaskigt, actionscenerna röriga, och sista halvtimmen tävlar seriöst med Sagan om konungens återkomst i att rada slutscener på varandra.

Vare sig du läst Da Vinci-koden eller inte finns det ingen anledning att pytsa ut en hundring (japp, den är 10 kr bättre än alla andra filmer just nu) för att se Tom Hanks se svårmodig ut och Jean Reno sparka en fransk birollsgubbe i magen. En riktigt bra popcornfilm ger en skön dusch med livskvalitet - en medioker gör att man vill skjuta sig i huvudet. Kan vi lägga Dan Brown bakom oss nu?

1 kommentar:

Fredric sa...

Ja visst sög Da Vinci-koden rejält. Du förklarade varför den gjorde det på ett bra sätt. Jag hade också problem med karaktärerna och skådespeleriet. I ett annat sammanhang skrev jag följande om eländet: "Jag såg filmen i helgen och höll på att gå under av tristess. Sällan har skådespelare agerat så torrt och träigt. Tom Hanks borde gå i kloster, skaffa en sådan piska som filmens skurk hade, späka sig själv och fundera på vad han egentligen håller på med."