När en passionerad gnällspik som Johan Croneman plötsligt blir extatisk av lycka framför tangentbordet blir man extremt nyfiken, och i det här fallet är det bara att instämma med mäster: Tristram Shandy är en av årets hittills bästa filmer. Det är flitige Michael Winterbottom som tagit sig an Laurence Sternes notoriskt svårfilmade roman om Tristram Shandy och gjort en filmatisering av boken som samtidigt är en metafilm om inspelningen av filmen. Ciceron är Steve Coogan, som dels spelar Tristram i filmen i filmen, dels spelar sig själv (eller snarare en version av sig själv) under inspelningen.
Det är som synes svårt att göra filmen rättvisa i ord men nersjunken i biostolen funkar det alldeles utmärkt, inte minst tack vare ett briljant klippjobb av Peter Christelis som håller de väldigt många trådarna på plats, och ett förstklassigt manus av Frank Cottrell Boyce - dock under pseudonym eftersom det tydligen skurit sig mellan honom och Winterbottom vilket känns väldigt onödigt, för här når de samma metafilmiska höjder som i Winterbottoms lyckade Manchesterodyssé 24 Hour Party People. (Factorybossen Tony Wilson, spelad av Coogan i den filmen, dyker här upp som sig själv och intervjuar Coogan - ännu en postmodern passning i en charmerande soppa av lager på metalager och vilda skutt mellan bok, film och inspelning.)
I mångt och mycket är det Steve Coogans film. Gillar man Knowing Me, Knowing You och de andra tv-serierna med hans patetiska alter ego Alan Partridge är det fest, för den "Steve Coogan" som gnäller, mästrar, småskuret tävlar om uppmärksamheten hos den söta scriptan och flitigt luftar sina nojor påminner starkt om Partridge. Samtidigt som filmens Coogan ständigt blir retligt påmind om den karaktär han försökt komma bort ifrån.
Coogan har en fantastisk sparring i komikern Rob Brydon som är grymt bra. Han har varit flitigt förekommande i brittiska komediserier (senast i säsong tre av Little Britain som gick i England i julas) men jag har helt lyckats missa karlen. Coogan och Brydon för en ständig revirkamp och några av deras improviserade scener tillhör de roligaste i filmen - missa inte Al Pacino-imitationerna under eftertexterna.
Birollslistan är en ren och skär fröjd med namn Stephen Fry, Dylan Moran, David Walliams och Shirley Henderson. Samt Gillian Anderson, som lyckas med att både göra en klockren parodi på sig själv och vara snyggare än nånsin. Sweet Jesus!
Tristram Shandy är smart, underhållande och hisnande snabb i vändningarna. Hoppen och glidningarna mellan fiktion och "verklighet" är så snygga att man knappt hinner med ibland. Dessutom får man - inbillar jag mig - en rätt god inblick i ungefär hur en "riktig" filmproduktion på motsvarande nivå kan gå till, vilket gör den än mer fascinerande. Grädde på moset i en fullkomligt fenomenal rövarhistoria. Gå och se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar