J.J. Abrams räddar "Mission: Impossible"

Efter att ha varit på gång i flera år och haft två tunga regissörsavhopp i Joe Carnahan (Narc) och David Fincher blev det till slut J.J. Abrams som fick förtroendet att ta över Mission: Impossible-skutan, enligt officiell uppgift efter att Tom Cruise plöjt några säsonger av Alias hemma i soffan och blivit råimpad av den nye talangen. Och Abrams levererar! M:I3 är lätt den bästa i serien, med en lekfullhet och en avväpnande charm som inte funnits där tidigare - det är som om Abrams förlöst den lite överspända bajsnödighet som plågade de två första filmerna och fått trycket att lätta.

Till att börja med ser det fantastiskt bra ut. Efter några etablerande mys-scener där Cruise glider runt på lägenhetsfesten från Vanilla Sky och naglar fast sin tillkommande fru (Michelle Monaghan ) med obehagligt lyckliga blickar (som såklart ger kalla kårar när man sett samma sjuka blick på hundra galapremiärer det senaste året) sparkar det raskt igång med en vansinnigt vältrimmad actionsekvens och det blir uppenbart att Abrams visuellt varit sugen på att etablera sin egen stil - mer av den skakiga, handkameratäta, pseudo-dokumentära och korniga känsla som Paul Greengrass använde sig av i The Bourne Supremacy, fjärran från De Palmas cleana och prydliga upplägg i ettan och John Woos stiliserade och bedövande trista slo mo-slagsmål i tvåan. M:I3 bjussar på några av de mest hisnande snygga, impressionistiska och omtumlande actionscener jag sett, ever.

Abrams och hans medmanusförfattare Roberto Orci och Alex Kurtzman (Alias och The Island) har skalat bort allt onödigt krams och koncentrerat sig på att leverera en renodlad popcornfilm med set pieces som avlöser varandra, utan att för dens skull dumma ner paketet för att gå hem hos kepskillarna. M:I3 är smart och välskriven, med några underbart spydiga repliker (Ving Rhames och Laurence Fishburne får de göttaste) och en och annan Tarantinoesque populärkulturell referens inslängd for good measure.

Där tidigare filmer har varit noggrannt befriade från humor är det väl utportionerat med comic relief-repliker som sticker hål på den absurda bubbla som hela konceptet Mission: Impossible ju faktiskt är - men inte med krystade putslustigheter à la James Bond utan genuint roliga små passningar. (Speaking of Bond så får den klassiska scenen i Goldfinger när Connery ledigt glider ur våtdräkten i en välpressad tuxedo och vidare till cocktailpartyt kanske till slut se sig besegrad: spana in scenen där Cruise nästlar sig in på Vatikanen och njut).

Själva handlingen är samma mumbo jumbo som alltid, med det obligatoriska dubbelspelet och en slapp twist som till och med jag (som alltid är sämst på sånt) såg komma c:a en timme i förväg, men Abrams lyckas på något magiskt sätt få de gamla vanliga inslagen - maskerna, röstmodulatorn, prylarna, vajrarna - att kännas spännande igen. Dels för att kuppsekvenserna är så vanvettigt välklippta - Abrams tog med sig Mary Jo Markey och Maryanne Brandon, två kumpaner från Lost och Alias, och de gör ett fantastiskt jobb. Men också för att Abrams renodlar raffelscenerna och gör dem till filmens hela raison d'etre, trots en ramhandling om Cruises längtan efter ett normalt svenneliv som dessbättre inte tar alltför mycket kraft från pangandet.

(Nog för att både DePalma och Woo satte actionscenerna i första rummet, men de lyckades bara inte lika bra. Där DePalma i vanlig ordning gärna gjorde en lång, mäktig och väldigt showy åkning in i kupén på snabbtåget i ettan, och Woo gick helt överstyr med sina ändlösa motorcykeljakter, finns det i trean en organisk och direkt känsla i actionscenerna: de är extremt välgjorda - särskilt attacken mot bron som man dreglade lite över i trailern är makalös och ger obehagliga associationer till 9/11 - utan att välta över i sin iver att visa hur coola och dyra de är.)

Philip Seymour Hoffman är lysande i en skurkroll som är skönt befriad från alla tics och attribut, han är bara ruskigt ond och empatibefriad. Att hans minimonolog om hur han ska plåga livet ur Cruise pushades hårt i teasern har Abrams handskats med genom att helt sonika lägga den först, vilket är ett snilledrag: vi vet ju ändå att det ska hända så varför spara på den gobiten?

Tyvärr kom jag också på mig själv med att för första gången tycka att Tom Cruise är, eh, snygg. Han må vara en bindgalen scientolog med en lätt utvecklingsstörd uppsyn men jesus vad bra han är på att spela Ethan Hunt. Mannen formligen sprutar karisma och är född att göra blockbusterfilmer, så är det bara.

Det känns lite obscent att kalla ett actionschabrak som kostat sinnessjuka $150 miljoner för anspråkslös, men ordet känns ändå rätt. Lägg till smart, välskriven, avspänd, distanserad och summan av kardemumman blir den bästa actionfilm som Hollywood kramat ur sig på år och dag.