Firewall

Harrison Ford är grymt underskattad som fysisk skådespelare. Till och med nu på äldre dar har han en kroppskontroll som gör honom till blockbustersvängens svar på Gösta Ekman. Ford är alltid som bäst när han får spö och/eller måste kuta för sitt liv: han har ett sätt att spela blåslagen och jagad som överträffar alla andra. Fords springstil (slängig, klumpig, koncentrerad) liknar ingen annans. Ett av hans snyggaste signum är att till synes kaotiskt och lealöst ramla in i dörrposter och fumligt klamra sig fast med trassliga fingrar och hasa svettig kind mot trät innan han slungar sig in i slagsmålet igen.

Det är därför Harrison Fords bästa scener är när Deckard smärtfyllt hankar sig fram på skyskrapan i slutet av Blade Runner med manglad högerhand, eller tidigare i filmen när han står framför badrumsspegeln och plågat fingrar på sin svullna överläpp. Eller i Frantic när han trasslar runt på takåsarna i Paris med Emmanuelle Seigner i ena handen och bångstyrig resväska i den andra. Eller de flesta scener The Fugitive, eftersom han får fumla och springa nästan hela tiden. En av de mest romantiska scener som fästs på film är i Raiders of the Lost Ark när undersköna Karen Allen sitter med en rejält upptuktad Indiana Jones i kabyssen, post-nazist-slagsmål, och ömt pussar på hans många blessyrer - man unnar honom verkligen lite lön för mödan.

En av höjdpunkterna i Firewall är en scen mot slutet när en pressad Ford klänger sig ut på ett spöregnigt tak, häver sig över kanten och dunsar ner på en balkong några meter ner, och avrundar med att trassla sig in i en solstol, en avslutande touch som jag inbillar mig är improviserad. Men det är alldeles för lite, och alldeles för sent för att rädda en på alla plan oinspirerad historia.

I februari skrev jag dåraktigt om att Firewall kunde bli en comeback men tyvärr blev det bara ännu en medioker storbolagsfilm att lägga till Fords på senare tid svårförklarliga cv. Allt i Firewall är by the numbers, inget överraskar, mer än en och annan hisnande manuslucka.

Ford spelar säkerhetschef för en bankkedja och redan inledningsvis, när han i en obligatorisk gammal är äldst-scen ska visa nån spoling på IT-enheten hur en hacker ska tas, tryggt mumlande några plattityder om bakvägar och whatnot samtidigt som han knattrar några snabba kommandon på laptopen, är det uppenbart att manusförfattaren Joe Forte kräver att vi inte skärskådar den tekniska biten alltför noga. Inga problem alls: när Ford lite senare goes all MacGyver on our asses och överlistar bovarna med hjälp av en mini-iPod, några sladdar och en pinne han plockat ur en fax är det bara charmigt.

Värre är det att upplägget med familj i fara känns så förtvivlat välbekant, och att filmmakarna inte lyckats steka upp klyschorna mer än fesljummet. Det hjälper inte att familjen (Virginia Madsen, snygg högutbildad fru med skinn på näsan i rakt nedstigande led från klassiska actionfilmfruar som Bonnie Bedelia och Anne Archer, samt två töntiga barnskådisar) är svår att känna nåt slags sympati för. När en oerhört snygg och cool man som Paul Bettany (om än på rutin) i skräddarsydd kostym lackar ur och tjongar till valfri familjemedlem så att iPodar och plattskärmar åker i golvet är det svårt att bry sig alltför hårt.

Jag hade också peppat på Mary Lynn Rajskub (Chloe i 24) men hennes biroll som Fords trogna sekreterare är bara en tamare version av CTU:s vresiga datasnille, med kass musiksmak till råga på eländet. Den gamla fina klyschan om att man kan njuta av birollsskådisarnas finlir i stora Hollywoodfilmer kommer också på skam, trots att en gammal favorit som Alan Arkin är med, dock i en menlös biroll som go' och omtänksam gammeldagskapitalist (komplett med fluga och snälla morfarsglasögon). Alla roller är närmast arketypiska i sin totala fantasilöshet och man undrar vad det var som lockade Bettany, Madsen och Ford i paketet, förutom en fet check? Eller varför man valde Richard Loncraine, som varken fixar spänning eller action, att regissera? Eller varför det känns som om hela gisslandramat trampar på i ett par veckor när filmen ska utspela sig under ett par desperata dygn?

När standard-upplösningen med ett biffigt och närgånget rallarslagsmål mellan Ford och Bettany till slut är avklarat sig kväver man en monumental gäspning och försöker lindra sin Harrison Ford-ennui med en hoppfull tanke på att Indiana Jones 4 kanske ändå kan bli något att se fram emot. Det funkar sådär.