Chloe är hjärtat i "24"

Obs: innehåller 24-spoilers.

Sent ska syndarn vakna. Det tog några veckor men nu är jag äntligen ikapp på den gudabenådade femte säsongen av 24 och herre min skapare vilken tajt, spännande och cliffhangerspäckad resa det varit! För en gångs skull känns de två mest uttjänta thriller-klyschorna på marknaden - "edge of your seat!" och "white-knuckle, roller-coaster ride!" helt och hållet befogade. Hårt spänt indeed.

24-veteraner får usäkta men jag har inte alls varit trogen Jack Bauer, såg första säsongen när det begav sig men hoppade 2-4 och kan bara baxna över hur fenomenalt rafflande och välskrivet det är. (De förra säsongerna var väl rimligen inte såhär chockartat bra - eller?)

Höjdpunkterna under de 15 timmar som avlöpt hittills är snudd på för många för att räkna, det smärtsamt spännande gisslandramat på flygplatsen var bara en försmak. Sen radades de upp. Jack sätter en kula i benet på JoBeth Williams (för övrigt lika snygg nu som i Poltergeist) medan hennes hubby Peter Weller iskallt tittar på, lika avstängd som McMurphy efter sin makeover. Paragrafryttaren Lynns hjältedöd och hans olycksbroder säkerhetsvaktens sista, barmhärtigt korta, telefonsamtal till dottern - en extremt hjärtskärande scen. Nervgasattacken på CTU, där statistgänget som ägnat hela morgonen åt att rusa fram och tillbaka med dossiers under armen istället fick rasa ihop på betonggolvet med händerna om strupen och fradgan droppande. Den kreativa återanvändningen av gamla ex-stjärnor som Julian Sands och C. Thomas Howell (i missklädsamt psykiatrikerskägg). Crossovern med Lost där Desmond från the hatch fick vikariera som tysk agent, försedd med ny brytning men samma risiga barr.

Och the death of Tony, som vad jag förstår tagit många hårt. Kommer man färsk från säsong ett där han mest är den där jobbiga typen med hakskägget blir lidandet överkomligt, men jestanes vilken chock när Henderson plötsligt riste till och dängde sprutan i bröstet.

Och, förstås, president Logan, aka President Pussy, som vacklar mellan ynklig och patetisk. Med en tajming som är usel, ett attention span som bara låter honom ta in den som senast talade, och ett hisnande dåligt omdöme - för hur fasen kan man frivilligt sätta landets framtid i händerna på Leland Palmer?

I 24:s universum finns ingen plats för svaghet, inkompetens, tvekan eller otydlig ordergivning. Därför är det svårt att inte fastna för Chloe O'Brien, CTU:s snabbaste och vardagsvresigaste tjänsteman. Chloe är en människa av kött och blod mitt ibland alla de supereffektiva och rationella krislösare som ilar runt bland betongkorridorerna på CTU och håller skutan flytande. Extremt kompetent och obrottsligt lojal mot kallet - och i synnerhet mot Jack - men ständigt lite småsur, med uppsynen och språket hos en trotsig och neggig tonårstjej som bara är jävligt less på hela skiten.

Den fullständigt lysande Mary Ann Rajskub spelar Chloe med en trumpenhet som gränsar till borderlinepsykos, med bitska "whatever!" fräsande ur mungipan och den där harmsna blicken hos folk som går runt på stan och muttrar för sig själva i en ständig, bitter loop. Lite synd bara att hon just den här morgonen rafsade på sig den där trista kräkgröna koftan och inte nåt snyggare.

Efter att så många fasta karaktärer fått bita i gräset går ingen trygg, inte ens Jack Bauer om man får tro intervjun i DN i morse (inte på nätet), men jag hoppas innerligt att Chloe får hänga kvar i säsong sex. 24 skulle bli lite för perfekt utan henne.