Morrissey har ju inte gett intervjuer på länge - efter den ödesdigra flaggviftningen på Finsbury Park -94 och backlashen efteråt bojkottade han i princip de brittiska poptidningarna i tio år eller så. You Are The Quarry tinade frosten och nu inför Ringleader of the Tormentors-släppet har han poppat upp lite varstans: till och med gamle ärkefienden NME fick audiens i Rom.
Efter den finfina Mojo-intervjun härommånaden följer den andra gubbtidningen Uncut efter - Uncut som förresten gjort en feltänkt makeover i samband med femtonårsjubiléet och ser ohyggligt 1997 ut - med en lång intervju av journalistveteranen Paul Morley. Intervjun är väl sådär, Morran suckar ofta åt Morleys ogenerat slitna frågor ("men hur känns det egentligen att vara Morrissey?") men den är satt till en handfull underbart kitschiga bilder av Saint Morrissey med photoshoppade tårar och tacky änglaljus (som en lågbudget-inhouseversion av Pierre et Gilles). Så det är easy on the eye och extremt trevlig läsning.
Inte minst för min dotter Ellen (eller "2,5-åringen" som hon skulle hetat om det här hade varit ett kåseri, vilket det *host* kanske är om man tänker efter) som är fascinerad, nästan hypnotiserad av bilderna på den ledsna Morrissey (därav rubriken). Vilket förstås gör mig skamlöst stolt, precis som jag är pinsamt nöjd med att hon kan identifiera Morran från skivomslagen och glatt utbrista "Månsi!" när jag håller fram Vauxhall and I och på papppors vis frågar "Vem är deeet?". Klart töntigt förstås men please, låt mig få njuta av de här korta åren när hon lyckligt snurrar runt på vardagsrumsmattan till Teenage Fanclub, Radio Dept och Kraftwerk, innan Absolute Kidz och framtidens motsvarighet till Amy Diamond eller nåt tar över. Barn har som bekant sinnessjukt dålig musiksmak - jag stålsätter mig redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar