Grundkurs för filmsnobbar

Jag kämpar just nu tappert med ett par k-märkta böcker som ligger ovanpå Empire, Uncut och Edge bredvid sängen och glor uppfodrande: Dave Eggers How We Are Hungry och Capotes In Cold Blood. Men det går trögt, förbannat trögt. Eggers skriver som en gud och jag gillade verkligen You Shall Know Our Velocity, men i de hyllade novellerna i nya boken hittar jag bara en väldigt sökt charm och manierade små berättelser om sorg och ömsinthet som inte säger mig diddley squat.

Och In Cold Blood som man såklart blir vanvettigt sugen på efter att ha avnjutit Capote är pratig in absurdum med en prolog som nästan blir parodisk i sin iver att strössla med detaljerna - jag har precis kommit fram till uppdagandet av mordet men det är snudd på att tåget redan har gått.

Just nu får båda ovanstående stenhård smisk av The Film Snob's Dictionary av David Kamp och Lawrence Levi. Undertiteln lyder An Essential Lexicon of Filmological Knowledge och det är vad det handlar om: en uppslagsbok om film som också vill vara en guide till filmsnobbens innersta väsen, och lista alla de dos and don'ts man måste vara uppmärksam på om man vill platsa i ledet av rättrogna nördar. Vi pratar inte vanliga, bröderna Coen-diggande geeks här utan hardcoresnobbar: Lucas, Scorsese, Kurosawa och Bergman finns inte med som egna uppslagsord (även om de såklart nämns) utan får ge plats åt smalare figurer och företeelser som Robert McKee, Polly Platt, Todd-AO, Bud Cort och Z Channel.

Kamp och Levis mission är att överbrygga gapet mellan snobbar och icke-snobbar, dels för att mer normala och godhjärtade filmälskare ska kunna få nys om de oupptäckta skatter som snobbarna gärna håller för sig själva, dels för att varna normala filmdiggare för de mer lugubra och "downright crappy" filmer och regissörer som snobbarna håller kära.

(Här tar författarna som exempel Heat och Office Space vilket naturligtvis är helt bortitok - de är ju båda mästerverk! - en åsikt som eventuellt placerar yours truly i snobb-lägret, trots att jag har föga koll på uppslagsord som Robert Aldrich och Kuchar brothers, och mest förknippar namnet Stan Brakhage med en fantastisk Stereolab-låt. Nåja.)

Det fina i kråksången är att Kamp och Levi både kängar till de irriterande von oben-elementen hos filmsnobbarna och beskriver sina uppslagsord med all den kärlek och pepp som behövs - bara ibland lyser det igenom en viss bitterhet (som när Film Comment kallas "smug, aggressively elitist"). Framförallt behärskar författarna den svåra konsten att skriva kort och schvungfullt och dessutom smart och underhållande, vilket gör att The Film Snob*s Dictionary är en sanslös fröjd att läsa från pärm till pärm, oavsett om det handlar om Pam Grier, Douglas Sirk, Freaks eller James Spader.

Smaka på texten om Seymour Cassel: "Rumpled, mustachioed character actor who made his name as part of John Cassavetes's repertory (---) and, as such, has been deployed in his later career by such hip-minded directors as Wes Anderson, Alexandre Rockwell, and Steve Buscemi, often as a plaid-jacketed scamster type." Slutklämmen säger liksom allt.

Eller den här klockrena analysen av Conan-favoriten Brian De Palma: "Newark-born director with powerful ability to polarize snobs, some dismissing him as a hack Hitchcock homagist, others fulsomely praising his masterfully vulgar thrillers (---) as the apex of cinema, awesome in their preposterous plots, giddy camerawork, doppelgänger motifs, hot babes, and prodigous use of slo-mo."

Nu blir nästa steg att köpa The Rock Snob*s Dictionary, Vanity Fair-journalisten David Kamps förstlingsverk - är den bara hälften så kul vankas mumma.