torsdag 6 april 2006

Inside Man: Spike Lee i högform

Trailern till Inside Man var inte mycket att hurra för - man undrade mest varför en höjdare som Spike Lee blivit sugen på att göra genrefilm, om än med kanoner som Denzel Washington och Clive Owen i rollerna. Men jestanes vilken film det blev. Inside Man är en sagolikt väloljad thriller och lätt en av de bästa heistfilmer jag sett.

Clive Owen är ett kriminellt mastermind som i första scenen pedagogiskt förklarar rätt in i kameran att han tänker genomföra det perfekta bankrånet. Sagt och gjort, Owen och hans team tar ett gäng besökare som gisslan och förhandlingarna kan börja - men snart förstår gisslanproffset Denzel att något är lurt. Och vi också, tack vare ett manus som genom välplacerade hopp i kronologin snyggt portionerar ut små scener som sätter myror i huvudet och ifrågasätter vad som egentligen står på bakom de låsta bankdörrarna. Lee och mansuförfattaren Russell Gewirtz är sugna på att göra mer än en klassisk rånarfilm utan betraktar hela processen som ett berättarmässigt experiment, och lyckas därmed ducka för genrens alla klyschor och göra en film som känns fräsch och överraskande, trots välbekanta ingredienser. Oerhört skickligt!

Är man svag för Denzel Washington får man en herdestund, för han snajdar runt i hatt och To Kill a Mockingbird-kostym och äger helt sonika filmen (och vinner dessutom lätt över Samuel L. Jackson i den just nu bioaktuella tävlingen om vem som är snyggast polis i sydstatshatt - Jackson ser ju direkt töntig ut i sin alldeles för trånga smäck i Freedomland). Utan att för dens skull käka scenerier - han har helt enkelt den mäktiga filmstjärnenärvaron som är en fröjd att skåda. Faktum är att hans sorglösa snicksnack med sidekicken Chiwetel Ejiofor tillhör filmens ljuspunkter trots att det bara består av ett antal rätt mökiga ordvitsar på temat "your call". Övriga spelar lysande, inte minst Clive Owen trots att han som alltid misslyckas med att få till den där perfekta amerikanska accenten. Jodie Foster agerar slick och smart motvikt till den alfahannetyngda miljön i en fiffig roll som fixare.

Det är extremt välpaketerat med toksnyggt och New York-romantiskt foto av Matthew Libatique (Requiem for a Dream), och ständige Lee-medarbetaren Terence Blanchards ödesmättade, vackra jazz ger tyngd åt annars rätt ordinära scener. Inside Man är en extremt lyckad hybrid av stötfilm, ruffigt New York-drama och polisthriller, och Spike Lee snuddar också vid både post 9/11-stämning och bubblande rasmotsättningar - allt med den tittarglädje som bara fet budget, smart regi, ett vattentätt manus och avspända filmstjärnor på gott humör kan skapa.

3 kommentarer:

Anonym sa...

har precis kommit hem från bion och JIPPIE, härlig rulle. Snyggt, coolt, bra musik, nnada blod och våld och mummamanuskript. Njöt i fulla drag. Mitt sällskap påpekade dock en trist sak som jag håller med om: när det är en /våld/ras/samhällsmedveten film så är det så trist när det trots en smart regissör ändå blir "tits and as"- skämt. Låt tuttskämten va Mr Lee! Närma dig gubbåldern med vööördnad /falun

Xx sa...

Små invändningar:

New York-romantiken tenderar tidvis att vara på gränsen till att tippa över. Jag blev efter ett tag nästan lite trött på alla dessa färgstarka karaktärer, på denna etniska blandning.De lyckades t.o.m få in en cool albanska.

Jodie Foster som societetsfixare: tanken var väl att hon skulle utstråla någon slags väluppfostrad överklasscharm, Ivy-league och Chanel. Det gjorde hon inte alls. Hon kan knappt gå i högklackat och såg allmänt trumpen och bitchig ut.

Chistofer Plummer som gammal slug östkust-bank-magnat. Exakt samma roll som i Syriana. Jag hade hellre sett vår egen Max von Sydow.


I ö grym film.

Anonym sa...

Små invändningar:

New York-romantiken tenderar tidvis att vara på gränsen till att tippa över. Jag blev efter ett tag nästan lite trött på alla dessa färgstarka karaktärer, på denna etniska blandning.De lyckades t.o.m få in en cool albanska.

Jodie Foster som societetsfixare: tanken var väl att hon skulle utstråla någon slags väluppfostrad överklasscharm, Ivy-league och Chanel. Det gjorde hon inte alls. Hon kan knappt gå i högklackat och såg allmänt trumpen och bitchig ut.

Chistofer Plummer som gammal slug östkust-bank-magnat. Exakt samma roll som i Syriana. Jag hade hellre sett vår egen Max von Sydow.


I ö grym film.