#8: Buried (2010)

"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

#7: Tangled (2010)

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.

#6: MacGruber (2010)

Det finns två lyckade långfilmsversioner av Saturday Night Live-sketcher: The Blues Brothers och Wayne's World. Om man (som jag) gillar Will Forte, Kristen Wiig och fnissade lite över att boven heter Dieter Van Cunth hoppades man fåfängt att MacGruber kanske skulle bli den tredje – men den sällar sig istället till den särskilda plats i helvetet där Coneheads, Superstar, The Ladies Man och It's Pat brinner för evigt. Will Forte lyckas klämma lite humor ur Macgrubers hockeyfrisyr, narcissism och faiblesse för ostiga åttiotalshits under den första kvarten, men sen är det ett långt och sluttande plan neråt. Någon MacGyver-parodi blir det aldrig, istället bjuds det på ändlösa bög- och bajsskämt – Fortes kolossala fixering vid analöppningen och vad som ska in eller ut ur den är fascinerande, nästan patologisk. Först kommer insikten att ens liv är på tok för kort för att man bör sitta och se Will Forte trycka upp en purjolök i arslet och sen stoppa den i munnen. Sen kommer känslan av förnedring, för en själv och för Val Kilmer som är tjock och dålig men förtjänar bättre. Sen skäms man. Sen bloggar man om det och skäms lite till.

#5: Splice (2009)

Idag skriver jag om Vincenzo Natalis kloningsthriller Splice på Weird Science. Klicka här!

#4: Family Guy: It's A Trap (2010)

It's A Trap är den tredje Star Wars-parodin som Seth MacFarlane och hans stab gör, efter suveräna Blue Harvest och den lite mindre fantastiska Something Something Something Dark Side. Nu är det Return of the Jedi som ska betas av, och det sedvanliga opening crawlet (som var väldigt roligt i de första två filmerna) består nu av en oändligt lång självförintande ursäkt över hur tröttkörda teamet var och hur de egentligen inte ville göra en till, men Fox insisterade så vi gjorde skiten, och den blev som förväntat sämre än de andra två men håll till godo, ungefär. Avancerad självironi eller ärligt menat är svårt att veta, men om avsikten vara att sänka förväntningarna funkar det fint: It's a Trap är möjligen den svagaste i trion, men inget bottennapp, snarare mer av samma.

Precis som de tidigare två är det en ojämn blandning av pruttskämt, lama b-kändispassningar som känns passé redan när man hör dem, kärleksfull parodi och trashigt våld. Det tillkommer ju inte särskilt många nya karaktärer i Jedins återkomst (utom Jabba som är lite av en besvikelse) så nyhetens behag i att se Stewie som Darth Vader har förstås lagt sig. Meg Griffin som Sarlacc! Gäsp.

Ett problem är att Obi-Wan Kenobi är med såpass lite, han spelas av grannen Herbert och den ändlösa strömmen av pedofilskämt mellan honom och hans unge adept Luke var bland det roligaste i ettan. Inte ens de löjliga ewokerna skapar så mycket humor, även om det är kul när

de lurviga små nallarna är så mesiga att

Peter Griffin/Han Solo får ett spel och brutalt torterar och avrättar några stackars stormtroopers av ren frustration.

Bäst är det när man driver med alla logiska luckor i filmerna - som att man konstruerar en Dödsstjärna med avancerade skyddsköldar men av snålhet inte bygger för passagen in i reaktorn som Luke tar sig in i, och sen gör om misstaget när man bygger upp hela skiten igen - dvs skämt som bygger på att manusförfattarna verkligen älskar trilogin och kan filmerna innan och utan. Sen hjälper det förstås att man har Fox i ryggen och därmed tillgång till musiken och de rätta Ben Burtt-ljuden, så Star Wars-känslan finns där, även om det inte känns lika hett tredje gången. Och seriens running joke, att Seth Green (som gör den målbrottsgnälliga rösten till Chris Griffin) ska bli mobbad för att hans filmkarriär är så kackig, lägger in en överväxel och blir så meta att det mest känns internt.

Så det är en blandad kompott. Men filmen är absolut värd att se för en enda scen, den där Jabba ska slänga ner Luke till Sarlacc - och Luke nickar i maskopi med Lando och R2 samtidigt som John Williams brassar på med korta brötiga stötar med bastuba. Jag hade aldrig tänkt på hur pedagogiskt och makligt den scenen är klippt - i Family Guy-versionen blir den till extremt utdragen korsklippning fram och tillbaka mellan karaktärerna, varv efter varv. Det blir sjukt roligt.

#3: Cemetery Junction (2010)

Lättsamt coming of age-drama som utspelar sig i sömnig brittisk förort till Reading år 1973 bjuder på pigg dialog med många fina oneliners, bra spel av unga skådisar och ett trevligt soundtrack med idelt glamrockmys - men snart också den kvävande insikten av att man sett EXAKT ALLT FÖRUT i många andra - både bättre och sämre - filmer. Killgänget som längtar bort, arbetarklasspojken som vill uppåt, glada men fördomsfulla arbetare vs lyckade men emotionellt djupfrysta rikisar, den stoiska men förstående mamman som låtit sig kuvas men vill se dottern frigöra sig, kameran som ögat mot en större och mer spännande värld, etc etc.

Två ljuspunkter: det skoningslöst elaka tugget mellan Gervais inrökta, inkrökta svetsare och hans mamma (Anne Reid) är riktigt roligt. Och David Earl (som knappt gjort något förutom en liten roll i Extras som "obsessive fan" i Bowie-avsnittet, minns honom inte) är lysande som den sexfixerade caféägaren Brian med Cocacolaflasktjocka glasögon och förra filmårets i särklass flottigaste hår.

Det är inte dåligt, men det är så fruktansvärt välbekant och karaktärerna är skrivna med den tjockaste kritan att man undrar varför två extremt begåvade herrar som Ricky Gervais och Stephen Merchant velat veva den här berättelsen ytterligare ett varv? En gåta.

#2: Tron: Legacy (2010)

Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt liv, Gremlins låg ju fortfarande tre år fram i tiden) så har jag inte alls gått igång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket brukar vara det ultimata.

Och det gav resultat: jag tyckte filmen var king, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i fyrtiofem minuter.

Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator? Och som lök på laxen, det oerhört risiga yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI - det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med döda uncanny valley-ögon. Burr!

Men jag väljer att skita i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den åttiotalsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande.

Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi - eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet - och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen.

#1: The Wizard of Oz (1939)

Har svårt att tänka mig en lämpligare film att inleda året med än The Wizard of Oz. Dels är det en perfekt och lagom surrealistisk film att se på bakfyllan, dels hade jag ju inte sett den förrän nu, och kan därmed äntligen bocka av den andra av de två mest citerade och välrefererade klassiska amerikanska familjerullarna från guldåldern (det andra är såklart Capras jultrivsel It's A Wonderful Life).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till glorious technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och SVT hade en fin överföring att bjuda på - färgskalan är ren knark. Rött är det knallrödaste rött som gjorts, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Judy Garland där förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Dakota Fanning (om det nu inte är helt historielöst att ta ett senare exempel) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Och hon sjunger otroligt fint, även om Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer bagage) kanske är bättre.

Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Wizard of Oz inte så förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är mäktigt.

Och de creepy aspekterna hos Wizard är förstås omvittnade: Munchkins ser ut att vara en man tager vad man haver-blandning av hårt sminkade barn och dvärgar, och de där flygaporna (spelade av barn med apmasker och vingar?) ser otäckt... inte realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. WAY more läskiga än häxan!

The Wizard of Oz är bra, man kan inte tycka annat: det är ett hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam "Borta bra men hemma alltid bäst!"-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen: jo - spoiler alert! - det var såklart en feberdröm, men kunde man inte fått det klassiska "Eller var det...?" på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: "Men... Scarecrow...eller?"

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta bakis i soffan och hänföras av färgerna räcker långt.

2011: Självplågeriets år

OK! För att få spinn på den här halvt insomnade bloggen ska jag äntligen förverkliga min barndomsdröm: att skriva om alla filmer jag ser under året. Förvänta er alltså: fler inlägg, av lägre kvalitet. Det kommer att bli både spännande och meningslöst. Häng med från start!

Gott Nytt År!

Årets!

Årets filmer:

1. The Social Network (David Fincher)

Aaron Sorkin kan inget om Facebook, men vet hur man skriver svintajt dialog. David Fincher kan inget om Facebook, men vet hur man får två och en halv timme rättegångsscener att svänga. Tillsammans skapade de filmhistoriens mest socialt handikappade, småaktiga och samtidigt märkligt älskvärda supernördar, och årets mysigaste biokväll.

2. Inception (Christopher Nolan)

Har en gnagande misstanke att Nolans ambitiösa drömbygge kanske inte håller för en närmare inspektion (så födelsedagsblurayen ligger fortfarande osprättad), men första bioupplevelsen i somras var fullständigt monumentalt knäckande. Blir fortfarande varm inombords varje gång jag ser en vit skåpbil på stan.

3. The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko)

Hey, lesbiska medelålders kvinnor kan också vara roliga! Lisa Cholodenkos neurotiska, lagom svarta rom-com bjöd på gudabenådad dialog och fantastiskt spel från samtliga inblandade (till och med den stackars mexikanska trädgårdsfixaren), särskilt Anette Bening som var helt makalöst bra.

4. Winter's Bone (Debra Granik)

Sjuttonårig familjeförsörjande tjej på desperat vandring från gård till gård i stickad toppluva på jakt efter sin försvunna pappa möter knallhårda rednecktanter som får Leatherface och hans backwoods-familj att förskräckt gå och gömma sig. Karg, välspelad nywestern med en ruggigt imponerande Jennifer Lawrence i huvudrollen.

5. Scott Pilgrim vs The World (Edgar Wright)

Det är svårt att tänka sig en bättre matchning än den mellan Edgar Wrights speedade nördpersona och Bryan Lee O'Malleys geekiga serie. Wrights USA-debut var lika underbart referens-stinn som en hel säsong av Spaced - två timmar med Scott Pilgrim var som att trycka i sig fem kilo smågodis, skölja ner med tre liter Jolt-Cola och sen avrunda med en näve amfetamin. Bästa överdosen.

Bubblare: Kick-Ass, Toy Story 3, A Single Man, Armadillo, Tusen gånger starkare, Himlen är oskyldigt blå.

Årets sämsta filmer: The Losers, Salt, Iron Man 2 (tre på olika sätt helt obegripliga filmer).

Årets album:

1. Hot Chip: One Life Stand

Tillika årets video: den absurda, Peter Serafinowicz-regisserade "pojkbandskonserten blev till en blodig mardröm"-skräckisen. Hot Chip levererade också en fantastisk, kärleksfull konsert på Popaganda i somras.

2. The Radio Dept: Clinging to a Scheme

3. Teenage Fanclub: Shadows

4. John Grant: Queen of Denmark

5. Steve Mason: Boys Outside

Bubblare: Tracey Thorn, Säkert, Kent, Robyn, Familjen, Band of Horses, Interpol.

Årets låtar: Spotify-lista här!

God Jul och Gott Nytt År!

Julklappstips!

Idag tipsar jag om några av årets mest oumbärliga film- och teveböcker på Weird Science. Klipp ur och spara!

Interpol i mitt hjärta

Egentligen är jag för gammal för att hålla på med hela den här nattståndna "guilty pleasure"-prylen, men på nåt sätt har det blivit så med Interpol, det amerikanska depprockbandet som breakade med PDA för åtta år sen och nu är (relativt?) stora.

Jag var inte helt såld på debuten Turn On the Bright Lights men Antics från 2004 har jag lyssnat kopiöst mycket på, och den har gjort comeback i lurarna under hösten och vintern.

Jag är vuxen och bestämmer själv vad jag gillar. Så varför den (milda) skammen?

Kanske för att Interpol är så obarmhärtigt allvarliga. Nån gång skrev jag nånstans att om Claire Fisher i Six Feet Under hade ett favoritband måste det vara Interpol. Ett svartklätt, mystiskt, oerhört deppigt (men ändå lättillgängligt) indieband med pretentiösa, överlastade texter som kunde gå rakt in i hjärtat på en vilsen sökare som Claire... men som fick andras bullshit-detektorer att blixtsnabbt rusa upp till 11.

Men det är också det jag gillar med Interpol: texterna.

Smaka på inledningen till Take You On A Cruise:

I'm timeless like a broken watch
And make money like Fred Astaire
I see that you've come to resist me
I'm a pitbull in time
The pretence is not what restricts me
It's the circles inside

Vad fan betyder det? Och senare i låten - och just den här textraden, som kommer efter en dramatisk paus i en halv sekund, ger mig fan rysningar varje gång trots att jag hört låten ca 100 gånger:

I am a scavenger
Between the sheets of union
Lately I can't tell for sure
whether machines turn anyone

Jag menar... "Scavenger". Ett inte så lite pretto ord att ha med i en poptext. (Älskar låten till bitar, dock.)

Eller den här favoriten, inledningen till (betydligt såsigare) Public Pervert:

If time is a vessel, then learning to love
Might be my way back to sea
The flying, the medal, the turning above
These are just ways to be seen
We all get paid
Yeah some get faith before they die
But the stars we will navigate
Through the holes in your eye

Bara att copypejsta in de här raderna från internet gör mina kinder ljusröda. Jag menar... "Vessel"! "Through the holes in your eyes"! Skoltidningen från gymnasiet ringde just och ville ha tillbaks sin refuserade dikt. Interpol bara la på!

I ärlighetens namn är Interpols texter ibland briljanta: den där inledningsraden "Rosemary, heaven restores you in life" från brottarhiten Evil är väldigt fin, även om jag inte fattar vad det betyder. Och harmsna "The trouble is, you're in love with someone else / It should be ME" från C'mere (en av deras allra bästa låtar) är så uppgivet jävla bra.

Jag gillar verkligen sångaren Paul Banks baryton - att han sen utseendemässigt inte hundratioprocentigt lever upp till sin röst är en annan femma. (Han ser helt enkelt inte tillräckligt cool ut - ytlig, moi?) Eller att jag är äldre än honom men ändå så fixerad vid hans ofta gymnasiala texter. Men det borde inte vara ett problem.

Hur är Interpol live? När de spelade på Accelerator det där året hade jag inte förstått att jag gillade dem, och såg tyvärr nåt annat istället. Nu kommer de till Cirkus den 7 mars och jag är grymt peppad. Kommer att stå långt framme med slutna ögon och gravallvarligt sjunga med i Slow Hands.

Det kommer att bli EPISKT.

PS - här är en Spotifylista med mina tio Interpol-favoriter.

Leslie Nielsen RIP

Leslie Nielsen är död. Idag hyllar jag honom på Weird Science.

The House of the Devil

Idag peppar jag på The House of the Devil, Ti Wests snyggt stilsäkra åttiotalsretroslasher som släpps på svensk dvd i dagarna. Läs mer på Weird Science!

Fannies!

Såg Teenage Fanclub på Debaser Medis igår och det var som vanligt ett stort brett fåndumt lyckligt leende i två timmar. Har sett favvoskottarna två gånger förut: på Accelerator 2005 och på Debaser 2007. Igårkväll var de som vanligt obarmhärtigt tajta och bjöd på rena greatest hits-kavalkaden. I stort sett allt man ville höra: Sparky's Dream, Discolite, About You, Start Again, Neil Jung... Hitparaden var makalös. Och de nya låtarna – speciellt When I Still Have Thee och Sometimes I Don't Need to Believe in Anything – fick oss att hoppa jämfota i en stor gruppkram.

Sen är det ju så att åren går och Fannies numera ser ut som fyra medelålders gymnasielärare. Norman Blake: kort, korpulent, i rätt fula brillor och en sån v-ringad tröja som Michael Douglas hade i discoscenen i Basic Instinct (fast skrynklig). Det är Blake som skrattar, ler och har publikkontakten – Raymond "Stoneface" McGinley och Gerard "En dag på jobbet" Love satsade stenhårt på att se uttråkade ut och rörde knappt en min under två timmar (även om Love faktiskt tinade upp lite och kostade på sig ett flin mot slutet).

Men what the hey. Det var ju så MAKALÖST vackert. Och publiken var överpeppat lyckliga och duschade kärlek över gubbarna på scen. Inte minst killen framför mig, som stod och Stevie Wonder-vaggade i bliss med ett block där han - långsamt och omsorgsfullt - ritade av bandmedlemmarna, en efter en. Unikt.

The Walking Dead

The Walking Dead, som jag peppade stenhårt på i somras, har äntligen haft USA-premiär. Jag skriver mer om detta idag på Weird Science.

Robert Smith-nytt

Ni vet hur det är: man har rätt mycket på jobbet, man är astrött på kvällen, man orkar knappt se en film eller nåt tv-avsnitt men vill ändå inte gå och lägga sig. Så slutar det med att man sitter med en ljummen skvätt rött och bildgooglar Robert Smith i en halvtimme.

Robert Smith är idag 52 år gammal. Mina tre största idoler när jag var sjutton - Robert Smith, Morrissey och Kate Bush - föddes inom loppet av ett knappt år, mellan juli 1958 och maj 1959, och är alltså ungefär lika gamla. Medan Moz blir snyggare för varje år (på det där köttiga sättet) och Kate - i den mån hon fastnar på bild längre - fortfarande är vacker, så har Robert Smith inte haft lika tur.

Den här bilden är från förra året. Och den här. (Bob kan dock trösta sig med att hans gamle parhäst Porl Thompson numera får Freddie Wadling att se pigg ut.)

Det vore kul att se hur han ser ut utan håret, kajalet och läppstiftet... men då skulle han förstås inte vara Robert Smith längre.

Fast det jag ville komma fram till var egentligen den här 80-talslåten av det kanadensiska bandet Platinum Blonde, som nu gjorts i en remix av Crystal Castles med Robert Smith på sång. Släpps i december men peppas just nu stenhårt på Pitchfork. Den är svinbra! Och Robert Smith sjunger fortfarande andlöst vackert.

Lyssna!

Get me Fichtner!

Jag hyllar en idol på Weird Science idag.

The greatest Sho on earth

Bröderna Wachowski må vara fula och töntiga, men nu måste vi faktiskt förlåta dem för både Matrix-uppföljarna och Speed Racer. För som producenter har de tillsammans med regissören James McTeigue faktiskt fått ihop tvenne riktigt bra filmer. Först V for Vendetta, och sen Ninja Assassin som jag till slut såg i veckan och blev riktigt lycklig över.

Den koreanske pojkbandsstjärnan Rain (hårt namn) spelar en superdrillad känslokall ninja som lämnat sin klan och hjälper en snygg kvinnlig agent - jo, det är en sån film - att bekämpa ett gäng ondskefulla ninjas, med lite hjälp från en manlig grånad superpolis på Europol som spelas sammanbitet av han från Coupling. Naomie Harris - som var så bra i 28 Days Later och Tristram Shandy - spelar tjejen.

Men det är inte för briljant gestaltning eller välskriven dialog som Ninja Assassin går till historien, utan för det helt ogenerade lemlästandet. Filmen badar i våld. Avhuggna ben flyger i praktfull slo-mo, kaststjärnor gör swat-snubbar till slafsig köttfärs... det är exakt hur snyggt och hur kladdigt som helst, med vackert sprutande CGI-blod som är klart mäktigare än de jämförelsevis små fontänerna i Zatoichi.

Och som grädde på blodmoset får man Sho Kosugi, den gamle hjälten från åttiotalseposet Enter the Ninja, som benhård ninja-mästare. "Weakness compels strength, betrayal begets blood; this is the Law of the Nine Clans" muttrar han samtidigt som han oberört piskar en gråtande åttaåring under fotsulorna med en vass bambupinne. Han har lite samma sorgsna gravitas som Robert Forster i Jackie Brown, minus all form av empati, och är - vid sidan av de sjukt snygga actionscenerna - filmens stora behållning.

Jag blev ledsen och kränkt när jag såg att Ninja Assassin fick kallsinnig kritik och gick rätt dåligt på bio, när det finns så mycket sämre action som folk går och ser. En klart underskattad film, och ens behov av massakrerade poliser och avhuggna gangsterhänder blir tillgodosett för flera månader framöver.