Allt du skulle vilja veta om HBO (men varit för skraj att fråga om)

Vi avbryter det sporadiska flödet av inlägg för en stunds skamlös självpromotion: köp nya numret av CAFÉ som är ute i butik idag, där jag gör ett inträngande reportage om HBO!

Leo knäckt av Scorseses filmattack

Det är ingen dans på rosor att vara filmstjärna. Långa arbetsdagar, paparazzi-scum vart man går - och har man oturen att jobba med Scorsese riskerar man bli TVINGAD att se den gamles favoritfilmer. Som inför arbetet med Shutter Island bestod av ett fint urval påpassligt suggestiva noirrullar om paranoia och besatthet: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs RKO-klassiker Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man - och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-Sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också. Stackars Leo.

Vinnaren!

Förra gången gick det åt helvete. Igår vann vi! Idag är jag glad som ett barn. 'Cause I'm worth it!

Pappas flicka

Jag hittade den här lappen i röran på köksbordet häromdagen. Skriven av min sexåriga dotter. Ni kan ju haja att mitt hjärta höll på att explodera av lycka! (OK, det hade varit ännu bättre om hon skrivit Stanley Kubricks 2001, men man kan ju inte få allt.)

Innan ni ringer soc: nej, hon har inte sett den (jag är inte SÅ störd att jag smugit in henne på bion med hatt och lösskägg) och nej, jag tvingade henne inte att skriva. Men vad som kan synas som en våt dröm för PR-maskineriet på Fox (yay, en film som till och med normala svenska sexåringar drömmer och måste bearbeta, utan att ens ha sett den!!) har faktiskt en helt vardaglig förklaring - mitt promotionkollegieblock med Avatar-loggan har legat framme, och hon skrev helt sonika av den.

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.

Säsongsstart!

Nu på torsdag den 28:e januari är det dags igen att traska ner i källaren då det vankas säsongspremiär för vårt Filmquiz på Pet Sounds Bar!

Tid och plats som vanligt, dvs baren öppnar kl 18, quizzet drar igång kl 20, härliga frågor, finfina priser. Hoppas vi ses!

Är du inte redan med i Facebook-gruppen, så varför inte bli det nu?

Övriga kvällar under våren är följande torsdagar: 18 feb, 18 mars, 15 april och 20 maj.

Snabb Guldbaggetippning

Har haft lite svårt att engagera mig i Guldbaggenomineringarna i år. Å ena sidan kändes det som ett ytterst dåligt skämt att en tv-deckare och en skolbiorulle skulle fajtas om de tunga priserna. Å andra sidan diggade jag inte Man tänker sitt och har sett för få av de andra bra filmerna (tex Apan) för att kunna rasa med någon större trovärdighet. Men herrejävlar, hur långt ska man dra den här Stieg Larsson-psykosen?

Anywho, här är min bitvis ganska lama tippning:

Bästa film: I taket lyser stjärnorna (annars är det dags att emigrera)

Bästa regi: tippar på Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace för sin insats som Världens i särklass mest fascinerande romankaraktär och samtidsfenomenTM (lika oundvikligt som skatter, eller döden)

Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri för sin insats i Apan (heja Olle! detta skulle förlåta en del av övriga nomineringar)

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna (en favorit sen Lasse Hallström-filmerna, och en värdig vinnare)

Bästa manliga biroll: Kjelle var bra i Bröllopsfotografen, men jag gissar ändå på Sven Bertil Taube för Karlar som ogillar fruntimmer. Och Johan Falk-rullen var ju bara för usel, så Joel Kinnaman får vänta tills nästa år med att casha in (häpp!)

Bästa manus: svårt... sätter ändå en slant på Karin Arrhenius för Flickan

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för Flickan (HvH vann iofs förra året, men konkurrensen är ju patetisk i år)

Bästa utländska film: Det vita bandet (Mike Haneke fo' prez)

Bästa kortfilm: har inte sett någon av dem. Chansar på Drömmar från skogen

Bästa dokumentär: Videocracy

Biopublikens pris: Killar som dissar tjejer (verklighetens folk avgudar Stieg Larsson. 'nuff said)

Siktar på åtminstone 7 rätt av 12, annars får jag skämmas!

UPDATE: Jag fick 6 rätt, om man är snäll och inkluderar Biopublikens pris. Rätt uselt, och jag skäms - men mest å juryns vägnar. Avgå etc. Jag saknar ord. Gonatt.

The Globes

Bizarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala: när bildproducenten, under Hanekes tacktal för Det vita bandet, klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det, som vanligt, rätt trevligt, och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (ca 2 tim), utan generande musikalnummer, och med högt tempo. Rarast var De Niros och Di Caprios gemensamma tal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. DeNiro (som inte brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se mer och mer ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort.

James Cameron skrällde med att vara riktigt ödmjuk (vis av »King of the world«-debaclet kanske) och Ricky Gervais med att vara riktigt snuskig som programledare.

Avatar fick flera tunga priser, Inglourious Basterds blev (förutom ett extremt välförtjänt pris till Christophe Waltz) snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

Snabba Sly?

Gösta Bredefeldt RIP

När jag såg framsidan på Aftonbladet idag och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort för några dagar sen, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. »På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen, skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var? Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner blicken i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Ah, the irony!

Typiskt! Just den hösten då jag skulle vara lite drama queen och dra den gamla klassikern »för sjuk för att blogga« så händer allt - först får jag a) åka till Los Angeles och intervjua skådisar i Beverly Hills, och strax därefter b) bli kallad »tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande« av min forne idol Johan Croneman i nollnolltalets kanske konstigaste svenska filmrecension. Jag tar det här som ett tecken på att det är dags att hoppa upp i sadeln igen. Just i detta nu nu är jag uppfylld av två saker: Philip Glass mäktiga The Grid (från mästerverket Koyaanisqatsi) i lurarna och Conans känslosamma och oerhört snyggt formulerade statement till NBC. Så jag känner mig svårt peppad att göra en liten comeback. Jag hoppas att ni fortfarande är med mig! Ses snart igen.

Time out

Se på fan! Det gick tydligen inte att hålla igång heltidsjobb, två småbarn, ett förhållande, filmquizknåpande, skribentuppdrag OCH den här bloggen utan att jag till slut faktiskt blev sjuk av (helt självförvållad och väldigt onödig) stress, så istället för att klämma ur mig ett pliktskyldigt inlägg i månaden tar jag en time out. Jag kommer fortsätta skriva på Weird Science, men Conan får vila en tid. Vi ses 2010!

Född till tönt

Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?

Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.

Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!

One Flew Over the säsongspremiären av House

Idag på Weird Science hyllar jag det fina dubbelavsnittet som inledde sjätte säsongen av House i måndags. Läs här!

Nollnolltalets bästa låtar?

Se inte så deppig ut, Neil. Du vann ju!

Apropå alla 2000-talets bästa låtar-listor som är i omlopp just nu bjussar jag på min egen. Jag hade äran att bli tillfrågad av Novell, som drar igång sin stora nedräkning på nollnolltalet.se den 23 sept, så jag skrapade ihop en lista, även om det faen inte var lätt.

När jag gått igenom ALLA mina cd-skivor landade jag på ca 59 låtar, och insåg hur lite skivor jag köpt på 2000-talet. Sen gick jag igenom iTunes-katalogen, men hade efter det fortfarande bara skrapat ihop runt 80 låtar. Efter att ha kollat Strages och Hanna Fahls (som påminde mig om My Favourites Burning Hearts, tack för det!) och några fler musikjournos listor för inspiration, och sen skummat (n ästan) hela Pitchforks 500-lista, blev det till slut 100 låtar, men det var på håret - för att det skulle räcka blev jag tvungen att frångå min initiala målsättning att bara ha en låt per grupp/artist. The Radio Dept vinner med tre låtar, Moz och Midlake fick två var.

(Jag blev också smärtsamt påmind om hur många av mina favoritgrupper - Teenage Fanclub, Momus, Stereolab tex - som gjorde sina allra bästa låtar på 90-talet.)

Topp 20 är väl hyfsat genomtänkt, resten är egentligen totalt godtycke i ranking. Gjorde listan under viss (självpåtagen) tidspress och försökte att inte bry mig så mycket, annars hade jag kunnat hålla på i evigheter och antagligen bli sinnessjuk. Precis som Jenny Seth grubblade jag över om Hey Ya skulle vara med - men jag bestämde mig snabbt för att bara låtar som fortfarande kändes bra, och som jag fortfarande (i viss mån) lyssnar på, skulle platsa. Så ingen Hey Ya men däremot Such Great Heights, etc.

Så här är listan. Den blev väldigt vit, väldigt indie, och oväntat mycket svensk. Precis som jag, med andra ord!

Nollnolltalets bästa låtar

01. The Divine Comedy – Our Mutual Friend
02. Broadcast – Before We Begin
03. The Knife – Silent Shout

04. The Streets – Weak Become Heroes

05. Beth Orton – Concrete Sky

06. Editors - Smokers Outside the Hospital Doors

07. Morrissey – First of the Gang to Die

08. Robyn with Kleerup - With Every Heartbeat

09. Kent – Mannen I den vita hatten (16 år senare)

10. Burial – Near Dark

11. Midlake – Roscoe

12. Interpol – Slow Hands

13. The Radio Dept - 1995

14. Antony & The Johnsons – Hope There’s Someone

15. Camera Obscura – Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken

16. Robyn – Be Mine

17. Broder Daniel – Shoreline

18. Eminem – Kill You

19. Kings of Convenience – Misread

20. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes

21. Phoenix – Too Young

22. Portishead – The Rip

23. Franz Ferdinand – Take Me Out

24. Dinosaur Jr – What If I Knew

25. Hot Chip – Boy From School

26. Kanye West – Jesus Walks

27. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt

28. Richard Hawley – Cole’s Corner

29. Bon Iver – Re: Stacks

30. Doves – There Goes the Fear

31. Foo Fighters – The Great Pretender

32. Hot Chip – The Warning

33. Jenny Wilson – Let My Shoes Lead Me Forward

34. Jose Gonzalez – Heartbeats

35. Johnny Cash – Hurt

36. The Postal Service – Such Great Heights

37. Tracey Thorn - A to Z

38. Band of Horses - Is There A Ghost

39. Vampire Weekend – A-Punk

40. The Tough Alliance – Silly Crimes

41. 50 Cent – P.I.M.P.

42. LCD Soundsystem - All My Friends

43. Madonna – Hung Up

44. Sun Kil Moon – Tonight the Sky

45. Ingenting – Punkdrömmar

46. Sonic Youth – The Empty Page

47. Junior Boys – Teach Me How to Fight

48. Bear Quartet – Load It

49. Belle & Sebastian – I’m A Cuckoo (by the Avalanches)

50. Bloc Party - Helicopter

51. Mary J Blige – No More Drama

52. Doktor Kosmos – Jimi Tenor och Kennet Johnsson

53. Dr. Dre feat. Eminem – Forgot About Dre

54. Depeche Mode – Suffer Well

55. Håkan Hellström – En vän med en bil

56. Teenage Fanclub – It’s All in My Mind

57. Jay-Z - Takeover

58. Kraftwerk – Expo 2000

59. New Order – Crystal

60. The Magic Numbers – Love Me Like You

61. bob hund – Ska du hänga med? Nä!

62. The Shins – Phantom Limb

63. Yo La Tengo – Let’s Save Tony Orlando’s House

64. TV On The Radio – Dreams

65. Talib Kweli – Get By

66. Radiohead – Everything in its Right Place

67. Missy Elliot – Work It

68. The Strokes – Last Nite

69. Beyoncé – Crazy in Love

70. My Morning Jacket – Touch Me I’m Going to Scream pt 1

71. Ghostface Killah – Shakey Dog

72. MGMT – Kids

73. Vampire Weekend – A-Punk

74. Fleet Foxes – White Winter Hymnal

75. The Latin Kings – Shonnar vet

76. Peaches – Fuck the Pain Away

77. B.R.M.C. – Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song)

78. Amadou & Mariam – La réalité

79. Sufjan Stevens – All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!

80. My Favorite – Burning Hearts

81. Coldplay – Talk

82. Jens Lekman – You Are The Light

83. Don Lennon – Gay Fun

84. The Hidden Cameras – A Miracle

85. The Montgolfier Brothers – The World is Flat

86. Veronica Maggio – Stopp

87. The Radio Dept – The Worst Taste In Music

88. Ludacris – She Said

89. Glasvegas – Geraldine

90. Broadcast – Come On Let’s Go

91. Mauro Scocco – Min föredetta

92. Queens of the Stone Age – No One Knows

93. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore

94. The Radio Dept – Where Damage Isn’t Already Done

95. Midlake – Head Home

96. Electrelane – The Valleys

97. Ken Stringfellow – Find Yourself Alone

98. Bonnie “Prince” Billy – Master and Everyone

99. Damien Jurado - Medication

100. Band of Horses – The Funeral

PS - jag har inte orkat göra en Spotify-lista än, men har du en stund över så tveka inte! :)

UPDATE: Min flitige vän Hank tog upp den kastade handsken - här är Spotify-listan. (83 av 100 låtar fanns.) Stort tack!

Day of the Direkt till dvd

En remake på Romeros Day of the Dead, med hyfsat snygg affisch, Ving Rhames (som ju var med i Zach Snyders lysande nyversion av Dawn of the Dead) och regisserad av Steve Miner (som ju faktiskt var inblandad i de första tre Friday the 13th samt inte helt oävna Halloween: H20) - det borde ju kunna bli lite bra, och... eller vänta nu: inspelad i Bulgarien, släppt direkt på dvd även i USA, men kanske ändå att... nä. Den var pissdålig.

Jag har vaga minnen av originalet - om Night of the Living Dead var en riktigt nasty liten lågbudgetrysare (flickan i källaren!) och Dawn mer episk och med comic relief-zombies kommer jag ihåg Day som ofantligt deprimerande. Zombierna har tagit över världen och det är kört redan från början, ett gäng militärer är instängda i ett underjordiskt labb med ett gäng "tama" zombies som de försöker förmänskliga utan nåt meningsfullt resultat. Bestående minnena är när en zombie försöker läsa en Stephen King-pocket (Romero och King är ju gamla polare) och när nån tar en spade och resolut skottar av huvudet på en zombie - annars tröstlöst, nattsvart.

Miners remake behåller ingenting av det, utan börjar som en dussinslasher med några kåta teens (spelade av fula nobodies) som hånglar i en lada, tills en av dem börjar snora blod. Sen är hela hålan de bor i avspärrad, med hjälp av militären: Ving Rhames som hardass och Mena Suvari som är soldat trots att hon torde väga ca 45 kg och vara runt 160 lång (161 cm enligt celebrityheights) - har amerikanska armén inga minimikrav för sånt? Snart blir nästan hela bygden rasande zombies och Mena och hennes fule bror måste rädda sig själva. Kvar från originalet finns bara det underjordiska labbet, dock har det pågått hemlig forskning i biologiska stridsmedel så hela epidemin var arméns fel. Som får representeras av nån såpaskådis med vit rock.

Jag störde mig på några saker:

som att huvudpersonen var så otroligt löjlig. Han spelas av en Michael Welch som tydligen var med i Twilight (wot?) och - vilket faktiskt var lite förmildrande - enligt Wikipedia "is featured in the online viral campaign Aczone: The Musical, which was created to inform teenagers about a new acne treatment." Aczone! Gotta love it.

Eller att zombierna rörde sig så snabbt, Romeros klassiska hasande odöda (som jag föredrar) är ju totalt ur modet numera, här var det mer bindgalna tjurrusningar à la (mästerliga) 28 Days Later med uppföljare - inget fel i det, men det är jobbigt filmat, de har crankat upp hastigheten och plockat bort frames, så att det ska bli ballare. Sen ringde 2002 och ville ha tillbaks den effekten.

Eller att en av huvudpersonerna får det obligatoriska lätta zombie-bettet nånstans mitt i filmen, och de spelar ut will he/won't he turn into a zombie-kortet på ett osannolikt sätt. Mena Suvari - som känt killen i ca en timme - insisterar på att han ska följa med (för att botas eller?) i bilen trots att han börjar ruttna inifrån. Stackarn spelas av Stark Sands, som var bra som Nathaniel Fick i Generation Kill men tyvärr är ganska usel här.

Ärligt talat är faktiskt det mesta uselt. Även om det bjöds på en del trelvigt splatter. Men nu fick jag iallafall svar på vad Mena Suvari gör nuförtiden. Som jag undrat!

Andra bloggar om Day of the Dead, Steve Miner, Romero, zombies, film, skräckfilm

Om Terrence Malick regisserat Home Alone...

...skulle den sett ut som Flickan, som gick upp ikväll och som redan dränkts i överord, men jag hoppar mer än gärna på tåget. Det är en väldigt fin coming of age-historia, känsligt regisserad efter ett tätt manus, och imponerande välspelad av Blanca Engström i huvudrollen. Och fotot av Hoyte van Hoytema är svindlande snyggt, precis på rätt sida om för snyggt, och med vibbar av Jörgen Perssons foto i En kärlekshistoria. Gå och se!

Andra bloggar om Flickan, film

Vi i villa

Jag ville också tycka om den, men det gick dåligt. Läs mer här!