"Kolla i Maltin!"

På förekommen anledning (nej, han har inte dött, tack och lov) hyllar jag idag en gammal idol på Weird Science. Läs här!

Drunk Girls

Märkligaste videon just nu är LCD Soundsystems nya singel Drunk Girls (finns högupplöst här). James Murphy med band står i en enkel studio och sjunger till låten samtidigt som ett gäng pandor lever rövare - först bara lite irriterande muckigt, sen värre och värre tills det slutar i rena övergrepp, total mobbningseufori och smatterbandskaos på slutet. Spike Jonze på sedvanligt skojhumör tänker man först, men videon är egentligen smått obehaglig: Funny Games möter Jackass, utan något förlösande skratt på slutet - James Murphy ser mest trött och ledsen ut i slutsekunderna, samtidigt som pandorna maniskt smäller smällare och sprutar skum, till skärande ångestskrik. Tortyrpop?

Lovestar

Jag lyssnar förbluffat på Di Levas nya och rätt så fruktansvärda coveralbum Lovestar. Det är svårt att ta in att min stora idol under några formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotal - jag kunde ALLA texter utantill och spelade sönder i synnerhet Pussel från 1986 - nu gör Phil Collins-covers med förskräcklig E-Type-produktion. Cures Boys Don't Cry får mig att gråta och Depeches Personal Jesus att vilja skjuta mig. Och covern på Neil Youngs Rockin' in the Free World... yikes! Att göra Neil Young till själlös eurotechno är att be om att bli sågad - men Di Leva gör såklart inte musik för kritikerna, frågan är bara om fansen är peppade på Lovestar. Det är svårbegripligt att Universal faktiskt släppt den här skivan.

Samtliga låtar är bra eller åtminstone ok men rätt uttjatade, och läser man bara titlarna efter varandra - Another Day in Paradise, Man in the Mirror, The Miracle of Love, Redemption Song - skulle skivan lika gärna kunna heta Absolute Budskap.

MED DET SAGT är hans plastiga mashup mellan 50 Cents In Da Club och U2:s Pride (In the Name of Love) rätt så... fascinerande. Måste höras!

Jag rensar öronen med den fina covern på En apa som liknar dig, från stödskivan till Olle Ljungström, istället.

White Collar

Idag skriver jag på Weird Science om den halvnya tv-serien White Collar och framförallt om Tim DeKay, han i röd jacka på bilden som är plockad från ett av de absolut bästa Seinfeld-avsnitten. Klicka här!

Podcasten: min nya låtsaskompis

Skamligt låg aktivitet på den här bloggen. Jag har skrivit ytterst lite på sistone, istället har jag ägnat mig åt att lyssna på vad andra - smartare och roligare människor - säger om film. Jag promenerar två gånger 30 min till jobbet varje dag och har äntligen förstått att jag kan ladda ner podcaster till min iPhone. Efter att ha betat av de (gissningsvis?) bästa svenska podcasterna - alla försummade Kino-avsnitt och det göttaste från P3 Kultur - hittade jag äntligen till slashfilms podcast, som sänds en gång i veckan och där tre tjugonånting-geeks pratar ny film, med visst fokus på amerikanska geek properties men även (rolig) arthouse som Park Chan-wook och Bong Joon-Ho. Initierat, smart och underhållande.

Nu har jag lyssnat igenom från i höstas och framåt (runt 30 timmar) och är seriöst hooked. Så till den grad att jag börjat tänka på Dave, Devindra och Adam som mina, eh, *harkel* vänner. Eller de vänner jag aldrig riktigt haft - bland mina närmaste räknar jag både seriöst och skrämmande kunniga sportnördar och (i synnerhet) musiknördar, men ingen riktig filmgeek. Det är tragiskt att jag ska fylla det här hålet med tre unga amerikaner på internet, men vafan. Den timme de sänder i veckan är helt enkelt veckans höjdpunkt.

I need to get out more.

"Hell was a Café-artikel away"

Uppföljaren till Band of Brothers, Spielberg/Hanks-producerade miniserien The Pacific, rullade häromveckan igång på HBO och har sverigepremiär på Canal+ i påsk. Och redan nu kan du läsa allt du behöver veta inför denna nya WW2-macka i senaste, pinfärska numret av Café som finns hos din tidningshökare från och med idag. Där återfinns mitt reportage om serien som jag gjorde i Los Angeles strax före jul då jag intervjuade de tre huvudskådisarna. Och som liten bonus en bild på yours truly där jag står och ler överpeppat bredvid Jon "Falsone" Seda. Bara att slå till, med andra ord!

I Feel Bonnie

Och som om det inte räckte har nu Bonnie "Prince" Billy remixat låten, med lysande resultat. Finns att lyssna strömmande på Pitchfork!

I Feel Better

Jag har lyssnat på Hot Chips nya album på repeat nu sen den släpptes och älskar det. Allt är fantastiskt och bland det bästa de gjort, utom gospellåten och "I Feel Better" - en oundviklig singel men det tog mig många lyssningar att acceptera ofoget med autotuner, även om de gjort det lite ironiskt eller whatever. Men refrängen är så vacker, och textraden "Nothing is wasted, and life is worth living / Heaven is nowhere, just look to the stars" så ömsint att jag kapitulerade. Och i veckan släpptes videon, regisserad av Peter Serafinowicz - och den är helt enastående! Vem är den skallige, gänglige mannen? Jag vill definitivt se mer av honom! OBS: häng kvar till det blodiga slutet.

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Triangle

Är det någon som sett Creep, den brittiske regissören Christopher Smiths regidebut? Om otäckheter i Londons tunnelbana, med Franka Potente i en av rollerna? Jag såg Smiths andra film Severance från 2007, en skräckkomedi om ett brittiskt vapenföretag som åkte på teambuilding men råkade ut för otäckheter i skogen ("The Office möter The Hills Have Eyes!"). Eller snarare: jag såg halva, sen blev jag omåttligt less på filmens svajiga spel (även om Tim McInnerny alltid är sevärd) och ansträngt satiriska ton och stängde av. Vet inte om det var ett misstag, för Smiths tredje film Triangle är ett mäktigt kliv uppåt i skräckfilmhistorien.

Jag hade ynnesten att inte veta nånting alls om filmen innan jag såg den förutom att Devindra på slashfilms podcast rekommenderade den å det varmaste, och det var direkt bra för upplevelsen. Så jag skippar att rapa upp handlingen och säger bara: se Triangle! Den börjar som en thriller, fortsätter som en blodig och helvetiskt spännande slasher, pepprad med ominösa närbilder och drömlika, diffusa scener och repliker som hintar om att det vi ser hända kanske inte händer, eller har hänt förut, eller vad fasiken?

Sen blir det JÄTTEKONSTIGT. Och det är här Triangle riskerar tappa bort sin publik. Ordet "mindfuck" är rätt lökigt men i brist på annat kör vi på det. Hänger man kvar resten av filmen blir man belönad med ett raffinerat slut som snyggt knyter ihop säcken åtminstone hjälpligt.

Gillar man inte filmer där man måste gå in på IMDb:s message board efteråt för att läsa andras teorier om vad man just sett är det bara att skippa Triangle. Annars har man (precis som när man sett A Tale of Two Sisters) en väldigt mysig stund framför sig, och att se om inledningen direkt efter slutet ger en härligt geekig tillfredsställelse när man förstår hur allt hänger ihop och hur fiffigt scenerna är klippta. Man kan avfärda Triangle som ett överkomplicerad och "duktig" manusövning som kanske inte riktigt hänger ihop hela vägen, eller också tycker man det är en imponerande och skickligt konstruerad helvetesvandring som dessutom är oerhört rafflande. Jag diggade! Den fungerar på många plan och Melissa George som var så bra i 30 Days of Night är lysande även här.

Triangle presterade (inte helt otippat) rätt dåligt på bio och lär komma direkt på dvd härhemma (den finns sen några veckor på brittisk dvd/bluray) men Christopher Smith kommer snart tillbaka med Black Death, en medeltidsskräckis med Sean Bean och gamle favoriten David Warner från Omen, Tron och Time After Time. Går upp i maj och lär ha en fet twist på slutet. Pepp!

Lip balm?

Med anledning av att de tre medelålders männen i klippet härovan nyligen fått varsitt rätt bra uppsving i sina falnande karriärer - Steve Martin som värd för Oscargalan, Chevy Chase i Community och Martin Short i Damages - firar vi med en av de absolut bästa scenerna i Three Amigos. Jag har inte sett den på evigheter men kommer ändå på mig själv med att nynna My Little Buttercup-låten ibland, senast igår.

Det bestående minnet av Oscargalan

Judd Nelson: The years have not been kind.

Oscarpepp - men med förnuft!

Inatt smäller det! Amerikanska Guldbaggegalan startar om ganska precis fyra timmar. Här är min approach i år:

1. Sett Avatar, Up, A Serious Man, Inglourious Basterds, In the Loop och District 9. Missat resten.
2. Beskäftigt deklarerat att jag minsann inte tänker vare sig liveblogga eller -twittra.
3. Går och lägger mig.
4. Stiger upp 02:25.
5. Ser öppningsmonologen och hoppas att det blir lysande, som om 1981 års Steve Martin och Jack Donaghy står på scenen och bara levererar.
6. "Går in i väggen" efter någon timme.
7. Går och lägger mig.
8. Stiger upp och går till jobbet.
9. Försöker ta mig genom en hel arbetsdag utan spoilers. Undviker internet. Går inte in på Facebook eller Twitter. Undviker att prata med kollegor.
10. Kommer hem, hittar lämplig torrent, lägger barnen, plockar fram några kalla brewskies och avnjuter galan utan reklamavbrott med fast forward-knappen på VLC inom tryggt räckhåll.

Inte särskilt geekigt, och ganska bekvämt alltså. Och dömt att misslyckas, såklart. Men det kan gå.

Jo, och så har jag ju röstat också, i tuff konkurrens med Jonas, Karin, Teresa, Konrad och Peter. Med tanke på mitt usla track record i Oscarsammanhang är chansen minimal. Körde på den här raden:

Bästa film: Avatar
Bästa regi: Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock (The Blind Side)
Bästa kvinnliga biroll: MoNique (Precious)
Bästa manliga huvudroll: Jeff Bridges (Crazy Heart)
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Bästa originalmanus: Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Bästa manus efter en förlaga: Nick Hornby (An Education)
Bästa utländska film: Det vita bandet
Bästa dokumentärfilm (långfilm): The Cove
Bästa animerade film: Upp
Bästa foto: Avatar
Bästa kostym: The Imaginarium of Doctor Parnassus
Bästa låt: "The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)"

Och så håller vi alla tummar för att Istället för abrakadabra tar hem en Oscar!

Godnatt.

Shutter Island

Sugen på en rätt lam dissning av Shutter Island? Look no further!

Allt du skulle vilja veta om HBO (men varit för skraj att fråga om)

Vi avbryter det sporadiska flödet av inlägg för en stunds skamlös självpromotion: köp nya numret av CAFÉ som är ute i butik idag, där jag gör ett inträngande reportage om HBO!

Leo knäckt av Scorseses filmattack

Det är ingen dans på rosor att vara filmstjärna. Långa arbetsdagar, paparazzi-scum vart man går - och har man oturen att jobba med Scorsese riskerar man bli TVINGAD att se den gamles favoritfilmer. Som inför arbetet med Shutter Island bestod av ett fint urval påpassligt suggestiva noirrullar om paranoia och besatthet: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs RKO-klassiker Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man - och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-Sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också. Stackars Leo.

Vinnaren!

Förra gången gick det åt helvete. Igår vann vi! Idag är jag glad som ett barn. 'Cause I'm worth it!

Pappas flicka

Jag hittade den här lappen i röran på köksbordet häromdagen. Skriven av min sexåriga dotter. Ni kan ju haja att mitt hjärta höll på att explodera av lycka! (OK, det hade varit ännu bättre om hon skrivit Stanley Kubricks 2001, men man kan ju inte få allt.)

Innan ni ringer soc: nej, hon har inte sett den (jag är inte SÅ störd att jag smugit in henne på bion med hatt och lösskägg) och nej, jag tvingade henne inte att skriva. Men vad som kan synas som en våt dröm för PR-maskineriet på Fox (yay, en film som till och med normala svenska sexåringar drömmer och måste bearbeta, utan att ens ha sett den!!) har faktiskt en helt vardaglig förklaring - mitt promotionkollegieblock med Avatar-loggan har legat framme, och hon skrev helt sonika av den.

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.