It's A Trap är den tredje Star Wars-parodin som Seth MacFarlane och hans stab gör, efter suveräna Blue Harvest och den lite mindre fantastiska Something Something Something Dark Side. Nu är det Return of the Jedi som ska betas av, och det sedvanliga opening crawlet (som var väldigt roligt i de första två filmerna) består nu av en oändligt lång självförintande ursäkt över hur tröttkörda teamet var och hur de egentligen inte ville göra en till, men Fox insisterade så vi gjorde skiten, och den blev som förväntat sämre än de andra två men håll till godo, ungefär. Avancerad självironi eller ärligt menat är svårt att veta, men om avsikten vara att sänka förväntningarna funkar det fint: It's a Trap är möjligen den svagaste i trion, men inget bottennapp, snarare mer av samma.
Precis som de tidigare två är det en ojämn blandning av pruttskämt, lama b-kändispassningar som känns passé redan när man hör dem, kärleksfull parodi och trashigt våld. Det tillkommer ju inte särskilt många nya karaktärer i Jedins återkomst (utom Jabba som är lite av en besvikelse) så nyhetens behag i att se Stewie som Darth Vader har förstås lagt sig. Meg Griffin som Sarlacc! Gäsp.
Ett problem är att Obi-Wan Kenobi är med såpass lite, han spelas av grannen Herbert och den ändlösa strömmen av pedofilskämt mellan honom och hans unge adept Luke var bland det roligaste i ettan. Inte ens de löjliga ewokerna skapar så mycket humor, även om det är kul när
de lurviga små nallarna är så mesiga att
Peter Griffin/Han Solo får ett spel och brutalt torterar och avrättar några stackars stormtroopers av ren frustration.
Bäst är det när man driver med alla logiska luckor i filmerna - som att man konstruerar en Dödsstjärna med avancerade skyddsköldar men av snålhet inte bygger för passagen in i reaktorn som Luke tar sig in i, och sen gör om misstaget när man bygger upp hela skiten igen - dvs skämt som bygger på att manusförfattarna verkligen älskar trilogin och kan filmerna innan och utan. Sen hjälper det förstås att man har Fox i ryggen och därmed tillgång till musiken och de rätta Ben Burtt-ljuden, så Star Wars-känslan finns där, även om det inte känns lika hett tredje gången. Och seriens running joke, att Seth Green (som gör den målbrottsgnälliga rösten till Chris Griffin) ska bli mobbad för att hans filmkarriär är så kackig, lägger in en överväxel och blir så meta att det mest känns internt.
Så det är en blandad kompott. Men filmen är absolut värd att se för en enda scen, den där Jabba ska slänga ner Luke till Sarlacc - och Luke nickar i maskopi med Lando och R2 samtidigt som John Williams brassar på med korta brötiga stötar med bastuba. Jag hade aldrig tänkt på hur pedagogiskt och makligt den scenen är klippt - i Family Guy-versionen blir den till extremt utdragen korsklippning fram och tillbaka mellan karaktärerna, varv efter varv. Det blir sjukt roligt.
