#29: RED (2010)

Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)

Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

#27: Super 8 (2011)

Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

#26: The King's Speech (2010)

Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.

#25: Aliens in the Attic (2009)

Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än en sci fi-komedi för pre-teens i vilken High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar överhuvudtaget förtjänar att vara. Jag fastnade framför den på Canal+ en ledig förmiddag och måste säga att det är en av de roligaste och charmigaste filmer jag sett i år - den typ av film man älskar när man är tio år gammal, om ett gäng kids med töntiga och oförstående päron som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien invasion, utförda av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.

Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men bäst är faktiskt den unga casten, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tishdales spännige boyfriend.

Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framförallt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tishdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför Tishdale och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som imponerade. Lägg till bra cgi, fint röstjobb av J.K. Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har ett lika oväntat som bortglömt mästerverk. Aliens in the Attic ligger nu på 5,3 av 10 på IMDb men är, i sin genre, lätt en 8. Mysfaktor: 10!

#24: Cornelis (2010)

Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte Cornelis någon svensk Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.

Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.

Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?

Uppsamlingsheat

Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

#23: X-Men: First Class (2011)

En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!

#22: Battle: Los Angeles (2011)

Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

Jerry Seinfeld does Globen

Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)

En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.

Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

#19: Unstoppable (2010)

Idag skriver jag om Tony Scotts tågraffel på Weird Science. Klicka här!

#18: Knight and Day (2010)

James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

#17: Ghost Ship (2002)

Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

#16: Rio (2011)

Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.

Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??

Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.



Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)

Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

#13: The Town (2010)

Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

#12: Devil (2010)

Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

#11: The American (2010)

Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.