Vem älskar John Melendez?

Vem är din favoritsidekick? OK, men om du inte får välja Sideshow Bob, Krusty the Klowns ondskefulle ex-kumpan?

Vem man gillar mest av de stora tre från Late Night-showerna – Paul Shaffer, Max Weinberg eller Kevin Eubanks - är förstås en smaksak.

Den kerubliknande Paul Shaffer är den mest bizarra av de tre, faktiskt en av de märkligaste figurerna i tv överhuvudtaget. Knappt en tvärhand hög med blankpolerad flint och Elton John-glasögon, av obestämbar ålder och oklar sexuell läggning. Sannolikt den flitigast filmade sidekicken – Letterman lutar sig mot honom efter nästan varje skämt och fikar efter stödskratt (och får som respons Shaffers version av skratt, ett på gränsen till gällt ”aaAAAAAaahh!”). En åldrad queen som skänker glamour åt Daves alltmer gubbiga ältanden.

Springsteen-trummisen Max Weinberg är den stiligaste sidekicken, alltid i snajdig uniform och spikrak i ryggen på trumpodiet. Knappast en folkets man, med sin ogenomträngliga deadpan-stil, och de patenterade stoneface-duellerna med Conan som är lika förutsägbara som roliga.

Fjärran från Conans självrefererande metaprojekt sitter Lenos sidekick Kevin Eubanks trygg bakom sin gitarr (på säkert avstånd från den överpeppade soulbruden i bandet). En trevlig och laidback snubbe som man gärna skulle vilja ta en öl med.



Rätt män på rätt platser, alltså. Men så störs jämvikten av ett namn: John Melendez. En voiceover-man, men med högre status utåt än en sidekick – hans namn står med i förtexterna och presenteras av Leno efter öppningsmonologen, före Kevin Eubanks och bandet. Letterman och Conan har förstås också bisittare som annonserar gästerna i början och ibland dyker upp i sketcher. Men det paradoxala med Melendez är att han för en extremt undanskymd tillvaro, trots sin synlighet. Han påar gästerna, vinkar till kameran (alltid brett flin plus ett tryggt ”howdy!” med två fingrar i luften) från sin underliga plats på publikläktaren, men är därefter som bortblåst ur sändningen.

Melendez började på Leno i mars 2004 efter att ha hoppat av Howard Stern Show efter femton år. Jag måste sett ett gäng avsnitt av The Tonight Show sen dess och bara en eller max två gånger har Melendez fått göra mer än att vinka in i kameran. Då har han varit ute på stan och skojat med förbipasserande, ett standardinslag som Melendez skötte snyggt om inte lysande (om Melendez har potential att vara kul eller inte var svårt att avgöra på de ynka minuterna).

Melendez skuggtillvaro blev som sorgligast häromåret när Kevin Eubanks förlorat nåt vad mot Leno och tvingades sjunga Bacharach/Davids ”Alfie” inför studiopubliken (vilket han gjorde med den äran). Sen utmanade han Leno att göra samma sak. Och till sist, dag tre, fick Melendez chansen och gjorde en medvetet kass version på felstämd elgitarr. Men tåget hade gått, konceptet var stendött och det kändes som om Melendez tjatat sig till sin stund i rampljuset – och så blev det bara lite halvtaffligt. När Melendez i sällsynta fall ändå nämns brukar han få vassa pikar av Leno, pikar som inte känns lika kärleksfulla som dem riktade mot Eubanks eller den rotunde trummisen Smitty.

Frågan är alltså varför NBC har Melendez på en fet payroll när han egentligen inte fyller någon funktion mer än som lätt ersättlig hallåman? Trodde de stenhårt på Melendez potential (och meriter från sina många år hos Howard Stern) tills han straffade ut sig på något vis och fick sitta på bänken i tröstlös väntan på att kontraktet löper ut? Eller har Melendez en hållhake på någon högt uppe i hierarkin som gör att de inte vågar kicka honom? Vill han mer, eller är både Melendez, Leno och kostymerna på NBC nöjda med tingens ordning?

Frågan är gäckande och måste ställas ända tills han får något vettigt att göra, alternativt sparken. Melendez måste vara en av de mest överbetalda och meningslösa männen i showbiz just nu, och mest av allt blir man en smula ledsen när han dyker upp i rutan. Alltid med en mullrande voiceover, alltid med det där glada smajlet. ”…and I’m John Melendez!”

Det är bra, John. Men... varför?

Bokporr

Anrika Penguin Books har fyllt 70 bast och firar genom att ge ut lika många pocketböcker i slimformat, för en billig penning (£1.50 i original). En del är utdrag ur romaner, vilket känns lite som att betala för att se en filmtrailer, men mycket är noveller som är nyskrivna och/eller tidigare osläppta. Dave Eggers, Nick Hornby, Zadie Smith samsas med Camus och Kafka och, eh, Jamie Oliver - samtliga med omslagsdesign som gör en knäsvag av köpsug. Eller också kan man bara nöja sig med att kladda runt i den rent larvigt snygga sajten där varje bok presenteras. Dregel! (Den som är stadd i kassa kan också köpa hela boxen för runt en tusing.)

Damage Control

Mera Tom Cruise: han var på Leno i onsdags kväll och skojade bort sin brottningsmatch med Oprah, och i samma stund satt Russell Crowe hos Letterman och gjorde avbön för sin brutala telefonterror på det där hotellet. Att sitta i Late Night-sofforna och bli lite lagom gisslade har blivit ett smart sätt för stjärnor som fuckat upp det att få syndernas förlåtelse och folkets kärlek, berättar MSNBC.

Trenden startade förstås 1995 när Hugh Grant var gäst hos Leno strax efter sitt äventyr med Divine Brown. En skamsen Grant var klädsamt självförintande och lät sig villigt steglas av Leno - och vips så var allt förlåtet och varumärket ännu starkare. (Några svenska exempel känns inte lika självklara, kanske mest för att vi inte har några pratshower värda namnet?)

Tom går bärsärk

För dig som undrat vad som egentligen hände när Tom Cruise gick bananas i Oprahs soffa häromveckan ligger videosekvensen ute på tvgasm. Dock har snutten genomgått en Knäppa klipp-makeover med ljudeffekter och allt, men man får en rätt uttömmande bild ändå (stackars Katie Holmes!). Cruise fortsätter sitt alltmer bizarra korståg för scientologkyrkan, och en reporter på australiska 60 Minutes var tvungen att sitta av en 4,5 timme lång föreläsning om scientologins grunder i kyrkan i L.A. för att alls få träffa stjärnan, meddelar Defamer (via Erik). Men War of the Worlds-peppen fortsätter trots allt, bara ett par veckor kvar nu.

Kung Fu Hustle

Stephen Chows Kung Fu Hustle är sannolikt det roligaste man kan se på bio just nu. Det är en kung fu-komedi i halsbrytande tempo som lyckas med konststycket att både göra grym parodi på några av de senaste årens största benknäckare (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Kill Bill och The Matrix-franchiset framför allt) och samtidigt överträffa dem på alla plan.

Det är tidigt 40-tal i Kina och en fattig bostadslänga terroriseras av The Axe Gang, ett gäng ondsinta och kostymklädda mafiosos som vet hur man trakterar en yxa. Men de eländiga trashankarna i rivningskåken, anförda av den girige hyresvärden och hans skräckinjagande fruga, visar sig vara bona fide kampsportmästare. In i striderna snubblar odågan Sing (Stephen Chow himself) och hans tröga sidekick, vars högsta dröm är att bli medlemmar i The Axe Gang.



Redan i de första minuterna av filmen visar Chow - hjälpt av mästarkoregrafen Yuen Wo Ping och smidig CGI - vad han går för, och bjussar på slapstickbetonat ultravåld, storslagna kulisser och väsande gangsters med ruttnande tänder som bryter ut i spontana musikalnummer mitt i huggandet - och det är bara början. Kung Fu Hustle är en blixtsnabb och bländande röra av alla möjliga genrer - musikal, gangsterfilm, kung fu-rulle, kärleksmelodram, slapstickkomedi. Slagsmålen är hypersnabba och enastående skickligt gjorda, kryddade med ultravåld i cartoonstil som inte ligger Itchy & Scratchy långt efter.

Chow driver kärlekfullt med de centrala fightscenerna i Kill Bill och The Matrix: Revolutions - men de elegant svartklädda skurkarna får här dyngstryk av småfeta gubbs i överkammad flint och skitiga linnen, och en bister matrona iklädd nattsärk och hårrullar och med en ständigt rykande fimp i mungipan. Det blir otroligt kul, särskilt som både Kill Bill och de olidliga sista delarna av Matrix var svårartat pretentiösa. Samtidigt är fighterna i Kung Fu Hustle bland de mest underhållande och imponerande som fästs på film, och får Tarantinos och Wachowskibrödernas actionepos att kännas lite lätt rörelsehindrade.

Nu känns det angeläget att jaga reda på Shaolin Soccer, Stephen Chows genombrottsfilm i väst. Är den bara hälften så lysande som Kung Fu Hustle blir det fest igen. (Betyg: 9/10)

TV4 uppmuntrar till fildelning

"Lost har snabbt blivit den största inköpta succén hittills i TV4:s historia, vilket är fantastiskt med den allt hårdare konkurrensen" säger TV4:s inköpschef Clara Scherman (visst låter efternamnet bekant på nåt sätt?) nöjt till Resumé. Tittarsifforna ligger på över miljonen och TV4 skrattar hela vägen till banken samtidigt som SVT bör sparka sig själva - hårt - för att de missade/inte hade råd med gobiten. TV4 har legat imponerande tajt inpå ABC:s sändningsschema i USA, med blott några månaders eftersläpning, vilket känts befriande jämfört med SVT:s sega praxis (Sopranos, Six Feet Under) att köra en säsong och sen gärna vänta ett helt år innan nästa tar vid (enligt devisen "inte för mycket roligt på en gång"?).

Men nu är TV4 ännu fräckare och tjuvhåller på sista delarna av serien. Ikväll bjussar man på något som kallas "stor säsongsavslutning" och visar avsnitt 17+18 efter varann - resten av serien (19-25) spar man tills i höst. Vilket de borde få rejält med smisk för. Dels är det rätt grymt mot alla som följt serien, dels bryter man rytmen (episod 18 är ju inte slutet, även om det är ett av de skarpaste och roligaste avsnitten, med brumbjörnen Hurley i fokus och en isande cliffhanger på slutet), dels uppmuntrar man såklart folk att ladda ner serien - vem orkar vänta på TV4 när man istället kan få resten av sin älsklingsserie 1) nu och 2) utan reklam?

Well, inte jag, och jag kan meddela att den riktiga säsongsavslutningen (dubbelavsnittet 24+25, visat i USA 25 maj) var lysande. Och om någon oroat sig för att få svar på alla frågor kan jag lugna er: intet klarnar, det blir bara mer och mer gåtfullt på slutet. Vilket känns tryggt.

Nu laddar vi inför säsong 2, som enligt IMDb startar i USA 23 september och har Samuel L. Jackson som gästskådis. GÖTT!

Father Ted tillbaka!

Sent omsider har SVT köpt in Father Ted, en av nittiotalets bästa brittiska komediserier. Visserligen visade TV4 serien när det begav sig, då omdöpt till Jösses! (ouch) och undanskymd på märkliga sändningstider så jag misstänker att många undvek/missade. Father Ted är historien om tre inkompetenta präster på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust, och är helt enkelt sinnessjukt rolig. Serien skapades av det gudabenådade paret Graham Linehan och Artur Mathews, som varit insyltade i ett gäng av de mest smarta och nyskapande brittiska komediserierna på senare år: Brass Eye, Jam, Black Books, Big Train, The Fast Show, Coogan's Run, Little Britain... listan är lika lång som imponerande.

Tre säsonger gjordes innan Dermot Morgan i titelrollen gick bort i förtid 1998 (blott ett dygn efter sista avsnittet spelats in), allt finns på finfina dvd-utgåvor med underhållande kommentarsspår men passa på att se den på tv i sommar. Vet inte hur många episoder SVT har tänkt visa, de har inte ens orkat göra en egen sida på svt.se, men ikväll 22.55 är det bara att bänka sig.