Everyman

"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

Oscar-pepp!

Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

A Nightmare on Skånegatan

Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.

Learn to love me, assemble the ways

Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om Morrissey, Years of Refusal

Splinter sell

Vi är många som drömt om att få se Joey Tribbianis systerson skjuta hagelbrakare i en monsterfilm, och nu har drömmen äntligen blivit sann. Sistlidna november peppade jag relativt hårt på indieskräckisen Splinter, och nu är den ute. Inte släppt än, region 1-dvd:n kommer i slutet av mars, men ändå ute, så att säga. Och den är riktigt bra - läs min hyllning på Weird Science!

Andra bloggar om Splinter, skräckfilm, film

En vandring i solen

Jag gillade verkligen Darling (hey, who didn't?) så det var med visst pepp jag började läsa Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse som släpptes häromveckan. Kling bjuder på en helvetesvandring i väldigt liten skala - vi får följa den rätt misslyckade copywritern Magnus under en stekhet sommardag i Stockholm 1998, där han vandrar från ett förnedrande jobbmöte till nästa och samtidigt våndas inför mötet med sin älskade flickvän som har återvänt efter en resa men som kanske inte är hans längre, om hon nånsin varit det.

Om man tyckte att Michael Segerströms frånskilde ingenjör från Darling var så saktmodig att man nästan blev förbannad på karln, säg hej till Magnus som är en av de mest självutplånande romankaraktärer jag stött på. Hans traskande från ett kvalmigt mötesrum till nästa - idel flackande blickar, svepskäl, undanflykter, "Nämen vi säger så va, så hör vi av oss om det blir något till hösten" - är lika träffsäkert som plågsamt. Och historien Kling berättar är det sorgligaste jag läst på den här sidan Richard Yates.

Kling skriver minimalistiskt intill anspråkslöshetens gräns, men samtidigt oerhört laddat - och, som sagt, fruktansvärt sorgligt. En kalasdebut!

Andra bloggar om Johan Kling, Människor helt utan betydelse, Darling, böcker, litteratur

Moz-chock!

Att Morrissey har blivit något av en spexare på äldre dar är ingen nyhet, men det här var faktiskt lite... oväntat. Dels kan man konstatera att Moz har en fantastisk kropp för en man som fyller femtio om några månader. Men att det räckte med en sjutumsvinyl för att täcka över This Charming Mandom var ju något av en besvikelse. Vi får vara glada att det inte var en cd-singel...

Andra bloggar om Morrissey

Christian Bale får tokspel

Ni som plöjer amerikanska filmbloggar har säkert redan hört detta: Christian Bale får ett massivt psykbryt när Shane Hurlbut, director of photography på Terminator: Salvation, börjar pilla med ljuset mitt i en "laddad" scen. Exakt hur stort asshole Bale är kan man fundera på - ljudklippet bjuder hur som helst på drygt tre minuters stor underhållning. Lyssna här! (via /film)

UPDATE: Lite förmildrande omständigheter på AICN (tack till karin!)

Andra bloggar om Christian Bale, Terminator: Salvation, film