Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.
Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.
Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).
Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"
Det vill alla såklart.
"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"
Ridå.
Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)
En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.
Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?
11 kommentarer:
Rekommenderar: allt.
Men My Dark Places är en bra grund, då får man Ellroy 101, var han kommer ifrån, vilka värderingar han har, hur hans excentriska stil/identitet/mentalitet formats, osv.
Sen skulle jag helst se att du tar det kronologiskt, med kvartetten först och sedan trilogin, inte bara för att jag är anal på sånt här och böckerna på ett föredömligt sätt följer ett författarskaps viktiga och väldigt tydliga utveckling (att se Ellroy bli mindre traditionell och mer fragmentarisk för varje bok är en stor läsupplevelse), men också för att LA-kvartetten - The Black Dahlia, The Big Nowhere, LA Confidential och White Jazz - utspelar sig kronologiskt, som ett pärlband av grymhet, och Underworld USA-trilogin som följer tar vid nästan precis där kvartetten slutar. Även vissa personer (huvud- och bi-) samt många miljöer återkommer och refereras till på olika sätt. Dessutom blir de bara bättre och bättre (något inte alla är överens om, dock). Mina favoriter är The Big Nowhere (första jag läste) och American Tabloid.
Så:
My Dark Places
The Black Dahlia
The Big Nowhere
LA Confidential
White Jazz
American Tabloid
Cold Six Thousand
Blood's a Rover
När du kommit så långt och vill bli komplettist kan du ge dig på hans noveller, reportage och tidigare romaner som Brown's Requiem, Killer on the Road, Crime Wave, etc. Men det är överkurs.
TACK!
Jag är också en sucker för kronologi. Det var så jag läste alla Pelecanos romaner (vilket såhär efteråt känns som en bra idé) och det är så jag ska göra med Ellroy också.
Kul - avundsjuk blir jag minsann för att du fick vara där, det är inte lätt alltid att bo i Malmö. Dessutom är jag avis för att du har dem olästa. Annars kan jag bara hålla med tidigare inlägg - läs allt, i kronologisk ordning, allt hänger ihop.
En gång i tiden försökte jag läsa dem på engelska men måste skam till sägandes erkänna att jag bitvis verkligen inte förstod nånting. Minimalistiskt språk med komplexa referenser (det finns låååånga förklarande fotnötter i vissa av de svenska böckerna) gjorde det näst intill omöjligt att förstå den engelska texten. Tack och lov är de välöversatta.
Min favorit är fortfarande Vit jazz, sista delen av LA-kvartetten.
Sen finns det ju en trevlig film om/med honom, där man får följa med till platser ur böckerna och hans liv, men den gissar jag att du sett.
Jag har också läst en del av de tidigare böckerna, för många år sen. Jag vill minnas att de var mer av reportagekaraktär och inte på något vis lika stilistiskt drivna, men icke desto mindre väldigt bra.
Till sist kan jag bidra med ett roligt citat (fritt ur minnet) ur en intervju jag hörde för många år sedan, där han på frågan "Hur har du arbetat fram ditt nästan telegrafiska språk?" svarade: "Jag lämnade ett manus till min förläggare på 1400 sidor och fick tillbaks det med kommentaren att det var allt för långt, så jag strök vart tredje ord.".
"p" ska naturligtvis vara Malmöpeter.
Allt är redigt bra tycker jag också.
Däremot tycker jag du ska gå direkt på kvartetten - eller åtminstone the Black Dahlia innan du klipper My Dark Places.
Lite mer driv i Black Dahlia tycker jag. Vill att du ska komma in i hans universum på rätt sätt.
American Tabloid var min första Ellroy-upplevelse för många år sedan. Började läsa den utan att veta om att den var en del av en serie. Men eftersom den var så überjävla-bra så kollade jag upp det hela och läste allt han skrivit kronologiskt. Rekommenderas starkt. Mörkt och grymt. Kör på listan som Martin skrev ovan.
... Sedan vet jag inte om det var bra eller dåligt att jag läst en massa Ellroy när jag några år senare checkade in i en av de tjaskigaste hotellen på en bakgata i Hollywood. Det var... intressant och stämningsfullt.
Men fan Per. Inte läst Ellroy, och du kallar dig bibliotekarie ;-)
Blev precis klar med Blood's A Rover, och håller med tidigare. Kronologiskt är bäst.
För övrigt gick quizet rätt bra igår. 3:e plats får väl anses som godkänt, med dig i uppställningen hade vi vunnit.
Läs LA Quartet i kronologisk ordning (LA Confidential är bäst men alla är naturligtvis fullständigt läsvärda). Tycker personligen att han blivit mindre intressant sedan dess. De tidigare böckerna är habila noir-deckare men långt ifrån lika intressanta som Black Dahlia och framåt (lite som Lehane före Mystic River, fast bättre förstås).
Passar först på att hylla Conie för en riktigt bra text.
...och erkänner sen att jag inte heller har läst något Ellroy, förutoim ett håglöst försök att läsa American Tabloid för några år sen, när jag var urblåst efter en intensiv akademisk period och antagligen hellre borde ha valt nån chicklitbok. Lade den i så småningom-högen efter ett femtiotal sidor och där ligger den än idag. Får tacka för bra rekommendationer i kommentarerna, jag blir verkligen peppad att ta mig an karln efter all lovebombing.
Pablo, skönt att höra att jag inte är ensam. :)
Och stort tack alla andra för era goda råd, nu är jag vanvettigt peppad att ta mig an Ellroy!
Apropå Malmöpeters citat om Ellroys strykningar: jag har hört det men med följande variation: han lämnade in ett jättelångt manus, förläggaren bad honom korta, och Ellroy tog bort alla adjektiv. På så sätt föddes hans staccato/telegram-aktiga prosa.
Möjligen/troligen myt. Men: when the legend becomes fact, print the legend.
Skicka en kommentar