På visit hos min mamma i Nyåker i somras gick jag äntligen igenom de fyra, fem banankartonger med mina tonårsprylar som stått i hennes förråd i... ja det måste vara tjugo år nu. (Och ändå är jag bara 27, hur fan går det ihop??) En låda full med King-böcker: i pristint skick (jag var extremt noga med att de fina amerikanska pocketarna inte skulle få vita ränder på ryggen). Några mindre älskade än andra (gillade aldrig kalla och hårda The Dark Half, Romeros film var heller ingen höjdare) men alla saknade.
Och så Four Past Midnight, som av oklar anledning förblivit oläst. (Kanske köpte jag den i skarven mellan det maniska King-plöjandet under tonåren, och den där sommaren mellan gymnasiet och universitetet då jag skulle bli intellektuell och läste Stäppvargen, Siddharta och Kafka och tyckte jag var färdig med King?)
Four Past Midnight innehåller fyra långnoveller (ett av Kings bästa format) varav jag plöjt Secret Window, Secret Garden - den som blev film med Johnny Depp som författare och John Turturro i ominös Amishhatt. Och twisten på slutet. (Boken var bättre.)
Men de andra tre fanns kvar. Jag blev nästan besinningslös av lycka när jag insåg att The Langoliers låg där, oläst, i perfekt sommarlagom längd.
En pilot får reda på att hans fru dött i en brand när han går av skiftet, på väg hem i planet lite senare slumrar han in och när han vaknar är det helt öde i planet - sånär som på en liten grupp förvirrade passagerare: en blind liten flicka med (skräll) psychic gifts, en blyg tonårskille, en halvpsykopat etc. Samt en engelsman som är överdrivet artig och handlingskraftig och som snabbt visar sig vara nån for
m av hemlig f d toppagent. Dialogen King lägger i hans mun är egentligen superlöjlig - en amerikans uppfattning om hur en posh britt snackar... eller också är den medvetet over the top (tror på det senare). Inga mångfasetterade personporträtt direkt men bra drag i handlingen. Allt utmynnar i en rejält spännande historia med en premiss - om nuets förhållande till dåtid - som är totalt fascinerande (tidsresor! portaler!) och skönt Twilight Zone-corny samtidigt.
Någon som sett filmversionen? David Morse i huvudrollen, Patricia Wettig och Dean Stockwell i biroller? Det var ett bra tag sen jag såg den i 3 för 99-backen på Willys, borde kanske slagit till då. Regi Tom Holland, som ju gjort två av 80-talets bästa mysrysare: Child's Play och Fright Night. Jag fruktar dock att specialeffekterna inte är på Weta-nivå vilket kanske tar ner skräckupplevelsen några snäpp?
Det här gav givetvis mersmak. Det är absolut inte så att jag helt övergett King, men de böcker jag läst på senare år - Dreamcatcher, From A Buick 8, Blaze, Cell - har inte riktigt levererat. Är såklart sugen på senaste bamsingen Under the Dome men sweet Jesus... 1074 sidor - alltså 16 sidor längre än hans mäktiga magnum opus It - skrämmer mig. Nån som läst? Är den bra?
6 kommentarer:
Under the Dome är klart läsvärd, stämningen påminner en del om The Stand/Pestens tid och boken innehåller ett imponerande persongalleri.
Det var förvisso rätt många år sedan nu, men jag har sett The Langoliers (eller Langoljärerna som jag vill minnas att den hette) på tv. Det var en miniserie som sändes i två delar. Som jag minns det var första delen mycket spännande och sådär finurligt mystisk, för att sedan helt tappa allt med de gräsligt usla effekterna i andra delen. Precis som King tyvärr ofta blir i tvformat, med andra ord.
Såg "langoljärerna" på tv för säkert 12-13 år sen och precis som Tomas så minns jag att första delen var grymt spännande och andra delen var.. ja, svag.
Nåt om några flygande runda metallbitar som "åt upp" tid och rum?
Ungefär så, fast de är nog inte av metall, jag föreställde mig mer svarta, ondskefulla medicinbollar med maniskt tuggande käftar... Det funkade i boken, men skulle nog inte svänga på film ens med James Cameron-budget på specialeffekterna.
Håller med Tomas och ian, den börjar riktigt King-bra, för att sedan falla sönder i någon sorts SFX-slapstick med de här flygande monstren som ser ut som de små metalbollarna i Brütal Legend. Jag har för mig att de typ... åt upp verkligheten? När de käkade försvann hela sjok av bilden och lämnade bara ett tomrum. Hade filmmakarna haft någon sorts vett och sans hade de kanske inte gett sig på att försöka gestalta det i bild...
Mest minnesvärd i filmen i mina ögon var Bronson Pinchot (kokainyuppien som försöker blåsa Saul Rubineks Oliver Stone-kopia i True Romance) som perfekt självupptaget asshole.
Oj vad jag kan relatera till det här inlägget. PÅ alldeles för många sätt för gå in på nu. Men King är fortfarande bäst. Läste nyligen om The Stand, Pet Sematary, The long walk (SATAN vad jag längtar efter Darabonts filmatisering, han har utlovat en svartvit lågbudgetversion, kommer såklart bli fantastisk), The Shining, Firestarter och de håller verkligen. Ingen håller mig vaken till 5 på morgonen som Uncle Stevie. Tyvärr måste jag meddela att Under the Dome är en liten besvikelse. Man riktigt förstår varför han gav upp att skriva den på 80-talet. Har visserligen bara läst halva än. King skrev bättre på fyllan.
/Sam
Skicka en kommentar