Såg Teenage Fanclub på Debaser Medis igår och det var som vanligt ett stort brett fåndumt lyckligt leende i två timmar. Har sett favvoskottarna två gånger förut: på Accelerator 2005 och på Debaser 2007. Igårkväll var de som vanligt obarmhärtigt tajta och bjöd på rena greatest hits-kavalkaden. I stort sett allt man ville höra: Sparky's Dream, Discolite, About You, Start Again, Neil Jung... Hitparaden var makalös. Och de nya låtarna – speciellt When I Still Have Thee och Sometimes I Don't Need to Believe in Anything – fick oss att hoppa jämfota i en stor gruppkram.
Sen är det ju så att åren går och Fannies numera ser ut som fyra medelålders gymnasielärare. Norman Blake: kort, korpulent, i rätt fula brillor och en sån v-ringad tröja som Michael Douglas hade i discoscenen i Basic Instinct (fast skrynklig). Det är Blake som skrattar, ler och har publikkontakten – Raymond "Stoneface" McGinley och Gerard "En dag på jobbet" Love satsade stenhårt på att se uttråkade ut och rörde knappt en min under två timmar (även om Love faktiskt tinade upp lite och kostade på sig ett flin mot slutet).
Men what the hey. Det var ju så MAKALÖST vackert. Och publiken var överpeppat lyckliga och duschade kärlek över gubbarna på scen. Inte minst killen framför mig, som stod och Stevie Wonder-vaggade i bliss med ett block där han - långsamt och omsorgsfullt - ritade av bandmedlemmarna, en efter en. Unikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar