#9: Centurion (2010)

De två just nu snyggaste och bästa manliga skådisarna i universum - Michael Fassbender och Dominic West - i samma film, en mustig hack & slash, av regissören till Dog Soldiers - det bara måste väl bli mumma? Trist nog är svaret ett lätt besviket nä. Neil Marshalls Centurion börjar okej, men de två brittiska hunkarna är knappt i bild samtidigt, och när legionär-McNulty (spoiler alert!) försvinner ur handlingen halvvägs och resten av filmen blir en oändligt lång jakt tappar man peppet. Om jag velat se en härjad Michael Fassbender springa för livet genom en skog hade jag sett om Eden Lake, för tusan!

Visst är det mycket gore för pengarna - tyvärr ofta med cgi-fontäner istället för "riktigt" blod - men utan några smaskiga karaktärer eller en vettig storyline blir man mätt även på halshuggningar. Neil Marshall har ett fint track record: debuten Dog Soldiers var en fokuserad, benhård lågbudget-varulvsskräckis, The Descent en ojämn men svinläskig mutantthriller. Doomsday är väl vattendelaren bland fansen, jag tyckte det var en hejdlöst pajig men också grymt underhållande och härligt over the top-blodig postapokalyptisk Mad Max-actionrökare. Jag trodde inte Marshall var kapabel att göra en småtråkig film, men med Centurion har han faktiskt lyckas.

Nu vänder vi ett blad och tittar framåt, och hoppas att han gör den där korsningen mellan Örnnästet och Die Hard som det snackats om. Det skulle kunna bli riktigt kul.

#8: Buried (2010)

"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

#7: Tangled (2010)

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.