#7: Tangled (2010)

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.