En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)
Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.
Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.
En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.
2 kommentarer:
Bande a part.
Utan e.
För h-e.
Oförlåtligt! Men nu ändrat. Tack för h-e.
Skicka en kommentar