#25: Aliens in the Attic (2009)

Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än en sci fi-komedi för pre-teens i vilken High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar överhuvudtaget förtjänar att vara. Jag fastnade framför den på Canal+ en ledig förmiddag och måste säga att det är en av de roligaste och charmigaste filmer jag sett i år - den typ av film man älskar när man är tio år gammal, om ett gäng kids med töntiga och oförstående päron som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien invasion, utförda av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.

Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men bäst är faktiskt den unga casten, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tishdales spännige boyfriend.

Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framförallt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tishdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför Tishdale och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som imponerade. Lägg till bra cgi, fint röstjobb av J.K. Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har ett lika oväntat som bortglömt mästerverk. Aliens in the Attic ligger nu på 5,3 av 10 på IMDb men är, i sin genre, lätt en 8. Mysfaktor: 10!

#24: Cornelis (2010)

Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte Cornelis någon svensk Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.

Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.

Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?

Uppsamlingsheat

Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

#23: X-Men: First Class (2011)

En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!

#22: Battle: Los Angeles (2011)

Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

Jerry Seinfeld does Globen

Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.