Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins
Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte
Cornelis någon svensk
Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa
Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där
en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.
Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.
Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?
4 kommentarer:
Man ska läsa Klas Gustafssons "Ett bluesliv".
Det ska bli!
Ron Obvious har rätt. Börja med den. Vill du sen fördjupa dig så är det nån pajas som har skrivit en bok som heter "Hej bröder - lyssna nu till min historia!" Det är ett försök att presentera Cornelis själva sångvärld för moderna lyssnare. Avsikten var att peta så lite som möjligt i hans liv - det har som sagt Klas Gustafson gjort utmärkt - men det var naturligtvis omöjligt att hela gira förbi.
Tack! Ska kolla upp den där skämtboken...
Skicka en kommentar