#29: RED (2010)

Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)

Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

#27: Super 8 (2011)

Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

#26: The King's Speech (2010)

Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.