Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.
I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.
Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.
4 kommentarer:
Nej, men Helenas roll var ju precis lagom! Och hon spelade inte över för en gång skull vilket var underbart! Och hon var inte häxa!
Hehe, sant. Jag kanske blivit alltför van vid att hon alltid ska vara bindgalen?
Jag hade tänkt skriva något trött om att filmen är stel, men låter bli. För även en retroaktiv Oscar (Firth skulle ha fått den för A single man) är en rättvis Oscar. Och, ja, det var trevligt att Helena visade att hon inte alltid behöver vara en shemale-version av Tim Burton ;)
Den är väl bra ... antar jag. Väldigt svår att tycka illa om iaf, även om man skulle vilja. Och det är ju det här man kan störa sig på: allt känns så kalkylerat och genomtänkt. Som om de skapat filmen i ett laboratorium.
Skicka en kommentar