tisdag 26 mars 2013

Louis CK på Globen


Det är kanske lite fjantigt men skitsamma: jag erkänner att det var lite roligare att avguda Louis CK för, säg, tre år sen än det är nu, när han brejkat och – åtminstone i Stockholm, mars 2013 –  officiellt är "världens roligaste man", både i DN och Aftonbladet och i annonser på tunnelbanan. Det är den gamla indiekillen i mig som spökar. Vi som var på hanses första sverigebesök, på Chinateatern 2009, minns en helt fantastisk kväll. Efteråt stod en trött men trevlig Louis CK i foajén och skrev autografer, så jag fick min nerdiga fan-bild på CK med armarna om mig och min bror, den jag brukar sätta som profilbild på Fejan en gång per halvår för att hösta in nya, impade likes. (Tragiskt, men också härligt.) 

I lördags kom Han till Globen. Inte lika intimt förstås, och med plats på rad 35 tittade jag mest på tv-skärmen, men det var ändå gudomligt roligt. Nytt material, han har till stor del lämnat familjelivet bakom sig, även om en hyllning till skilsmässan var bland kvällens bästa. CK är som bekant en stor moralist vilket var än mer tydligt igår, särskilt i avslutande delen om ens etiska svanföring kontra de motargument som ens lägre jag har. Samtidigt som han fortsätter köra på om vilken vidrig slob han är samma sekund han lämnat sina döttrar till exfrun. 

Mitt enda klag på hans förra sväng, annars suveräna Live at the Beacon Theatre (som ni givetvis ska köpa bums här om ni inte gjort det redan), var att han ett par gånger gjorde en grej av vilka vidrigheter han sa, att han koketterade lite med det. Det är borta nu: den här akten är lite mindre snuskig, även om han drog iväg några oförglömliga bilder apropå kroppens förfall. Enda orosmolnet kom när han började på en drapa om mobiltelefoner och Facebook, och jag var orolig att han skulle bli lite mossig (som Seinfeld blev när han var på Globen för två år sen) men det var ingen fara: hans material om "the Cloud" och om hur föräldrar lägger upp barnens aktiviteter på Fejan fast ingen kollar var underbara. 

Nu peppar vi på den kommande HBO-specialaren Oh My God! Vet inte om det är det här materialet han kör där - nån som har koll?


tisdag 19 mars 2013

John Grant är tillbaka!


Första gången jag såg omslaget till John Grants Queen of Denmark nån gång våren 2010 tänkte jag: shit, har Thorsten Flinck släppt en skiva? Men bakom det risiga fotot på en klart Thorre-liknande och sinister Grant fanns det årets bästa album. Jag hade aldrig hört talas om Grant, eller indiebandet The Czars som han ledde på nittiotalet, så han kom från "ingenstans" och bara sopade banan med sin besinningslöst mörka och vackra skiva. 

Storyn – som jag minns den från Mojo – var så bra: Grant la ner bandet, brottades med depressioner och sin homosexualitet, blev smärtsamt dumpad, krökade och knarkade hårt, begick närapå självmord innan Midlake plockade upp honom, peppade honom, fick honom att sluta kröka, tog in honom i studion och producerade skivan med sitt mjuka, organiska sound. Albumet också blev dubbelt bra eftersom man kunde låtsas att det var Midlakes uppföljare till mästerverket The Trials of Van Occupanther istället för den vackra men bustrista snarkfesten The Courage of Others. Grants trasiga persona parad med Midlakes ljudbild, med starka, bittert roliga texter och sanslöst vackra melodier är vad som gör The Queen of Denmark så sjukt bra. Grant kryddar dessutom med nördiga filmreferenser, lyssna t ex på Sigourney Weaver där han refererar till både Aliens och Coppolas Bram Stoker's Dracula

Tre år senare har Grant flyttat till Reykjavik, lyckats bli hiv-positiv och spelat in ett nytt album. Grant ger alltid "good copy": i nya Uncut, apropå att han fortfarande sjunger sånger riktade till sitt livs kärlek Charlie som krossade hans hjärta, svarar han "It affected me so deeply as it was the first relationship I experienced after I got sober. It was raw for me because I couldn't just do a bunch of blow off some guy's hard cock."

Två Midlake-snubbar är visserligen kvar men sprillans albumet Pale Green Ghosts är till ungefär hälften oerhört syntigt, med produktion av en från isländska spexarna Gus Gus. Första låten, tillika singeln Pale Green Ghosts, är HELT KNÄCKANDE FANTASTISK, oh resten... jag lyssnar i realtid medan jag skriver och har hunnit till femte låten It Doesn't Matter to Him och det låter svinbra, med lysande, självrannsakande texter. Årets skiva redan nu?

tisdag 12 mars 2013

The Most Dangerous Game


Det är så låg aktivitet här just nu att det nästan är OVERKLIGT och KUSLIGT... men läs gärna min text om 30-talsrafflet The Most Dangerous Game – som är extramaterial på Studio S smarriga nyutgåva av King Kong – på Weird Science istället. Klicka här!