Och tiotalets sämsta film hittills är...

Åååh nu ska det bli skönt med en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, en dvärg!

Dvärg: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han satte sig vid köksbordet? How wude! Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, en dvärg till!

Dvärg 2: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han ba satte sig vid köksbordet? How wude! 

Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh suck jaja jag går väl och öppnar... Va, ytterligare en dvärg!

Dvärg 3: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

Eh va, nänä, Ni måste fått detta om bakfoten... Vad tusan, han ba satte sig vid köksbordet? How wude! 

Aja, tar väl en pipa rök och ett glas portvin i skönaste länsfåtö--- meh, vad är nu detta, det knackar på dörren. Åååh jag går väl och öppnar... Va, dvärg nummer 4!

Dvärg 4: "Yarr! Äre här det är fest eller!"

[en timme senare]

Ajajaja akta mitt porslin... och all mat... nämen sluta nu pojkar... och finaste lampan! Ock ock ock...

Gandalf: *skrockar och plirar in i kameran*

[en timme senare]

Dvärgar: "Hej hå, hej hå, till gruvan ska vi gå..."

Gandalf: *skrockar och plirar in i kameran*

[en timme senare]

*pust pes* Oj hjälp jag ramlar ner för stupet!! OMG

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, vi blir jagade av en massa fult animerade Wargar... eller vahetere, Warger? Wargs?

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, tre CGI-troll som är SÄMRE renderade än cave-trollet i första LOTR som kom för mer än tio år sen, Weta förihelvete...?

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden!" *skrockar och plirar in i kameran*

Hjälp, en CGI-Orc-hövding-gubbe med gäddhäng som ser ut som en sån fet gungan i The Phantom Menace, Weta kom IGEN... 

Gandalf: "De e lunch, jag räddar dig i sista sekunden! RUN!!"  *skrockar och plirar in i kameran*

[8 timmar senare]

Oj kolla värsta utsikten! Nu ska jag--- 

THE END

Hejdå! Vi ses i din plånbok igen om ett halvår!

Tomb Raider: tortyrporr för Uncharted-fans

Har precis avslutat nya Tomb Raider, den senaste rebooten av det lite kantstötta Lara Croft-franchiset. Jag var aldrig ombord på båten med de första, geniförklarade Tomb Raider-spelen till PC utan har kört ett par tre av de ganska vissna uppföljarna på senare år. 

Nya Tomb Raider är på många sätt en TRIUMF: ett av de i särklass snyggaste spelen jag någonsin kört till Xbox 360 med fantastiska ljuseffekter, mäktiga snöstormar, episka regnskurar och outsägligt vackra solnedgångar. Smart bandesign, bedårande vackra miljöer och ett beroendeframkallande uppgraderingssystem för vapnen - varav pilbågen är det mest tillfredsställande. Att ljudlöst smyga fram genom de djupa skuggorna och fimpa en intet ont anande fiende på trettio meters håll med en pil rätt upp i kraniet är lika härligt hundrade gången som den första. 

Då kan man förlåta att manuset är rätt värdelöst och storyn mest består att jaga efter birollsfigurer så fruktansvärt trista att man gärna dödat (och helst torterat) dem själv om man bara kunnat. Märklig trivia för övrigt: samtliga bifigurer säger "Laura" och inte Lara genom hela spelet. Whut?

Tomb Raider 2013 är ett hopkok av Uncharteds klättringsraffel och Resident Evils ruggiga och blodiga skräckatmosfär – ett helgjutet äventyr man önskar skulle hållit på några timmar till. Ett plus är att Lara Croft-serien nu lämnat sin pubertala kvinnosyn – Laras gigantiska lökar är nu ersatta med ett par hyfsat normala (vilket i tv-spelsvärlden i och för sig fortfarande betyder stora). 

Nya TR bjussar på en mer nyanserad origin story där Lara inte är en superhjälte utan kämpar hårt för sin överlevnad. Väldigt hårt faktiskt. Efter ett tag rycker man till över av de kopiösa mängder stryk hon får: hon ramlar utför stup, rasar utför berghällar, snubblar, slungas in i stenväggar... Och när man dött några gånger inser man att spelet kanske bara växlat upp några snäpp i sin skeva kvinnosyn – från pojkrummet till tortyrkammaren? 

Dödsanimationerna är nämligen fruktansvärt slaskiga. Om Lara hamnar fel i ett vattenfall spetsas hon på vassa trädgrenar, som åker in genom hakan och ut genom bakhuvudet. Hoppar man fel med fallskärmen spetsas hon genom magen på en en annan trädgren. När hon blir mördad av bovarna hugger de svärdet rätt genom munnen och ut genom skallen... Falliskt våld när det är som smaskigast. 

Jag kan haja idén med att den oskyldiga Lara ska döpas i eld och komma ut på andra sidan som ett riktigt badass. Men när spelet är slut har hon fått så sanslösa mängder stryk, och spetsats på så många olika sätt på så många olika långa vassa föremål, att man undrar om spelutvecklarna är en smula störda? 

Franco the Great and Wonderful

Det är konstigt att vara filmnörd på tiotalet. Nu ska alla fräna regissörer man började digga som tjugoåring göra barnfilm i 3D. Peter Jackson med... allt nuförtin, Martin Scorsese med Hugo, James Cameron med Abadah, Tim Burton med Alice i Underlandet, som väl var okej fram till den hemska electric boogaloo-scenen... och nu Sam Raimi, med Oz the Great and Powerful. (Eller "Oz the Gweat and Tewwible" som man vill kalla den, efter den där asläskiga ehh... funktionshindrade (?) tjejen i Stephen Kings Pet Sematary.) 

Raimi, han som skramlade ihop pengar tillsammans med barndomskompisen Bruce Campbell och gjorde lågbudgetmästerverket Evil Dead, och sen splatter-slapstickfesten Evil Dead 2, och sen tappade bort sig litegrann med Spider-Man (fast tvåan var härlig) och sen gjorde geggig comeback med underskattade Drag Me to Hell. Ska han nu göra CGI-matiné featuring en tokrolig apa i piccolouniform med röst av Zach Braff? "Pepp!" (Man måste nog vara amerikan för att bli upphetsad över en prequel till Trollkarlen från Oz.)

Tack och lov har Raimi James Franco i huvudrollen, och Franco är faktiskt helt suverän. Han bär filmen på sina axlar, eller snarare på sitt sorglösa flin, fyller sin roll med så mycket älskvärd charm att mysmätaren slår i taket i nästan varje scen han är med i. Och filmen har lyckligtvis inte den där kliniska, döda looken som Burtons Alice hade, mer som ett färgglatt sockerpiller med fin 3D och en överjordiskt snygg Michelle Williams. Minus dock för Bruce Campbells cameo, som är av det menlösare slaget. Bäst är den första halvtimmen, som utspelar sig i Kansas 1905 och där Franco och Braff introduceras som halvtaffliga trollkarlar som reser runt på marknader i en skabbig husvagn, filmat i sepiaton och 4:3-format. Jag hade gärna sett en hel långfilm om det.

Nu när Raimi fått sin barnfilm ur systemet tycker jag det är dags för nåt lite vuxnare. Tills dess är det bara att längta efter Evil Dead-remaken, som fått Tapert/Raimi/Campbells välsignelse och som enligt recensionerna hör och häpna lär vara rätt bra. Jag har skippat alla trailers och vill se den osabbad. Premiär 10 maj. Evil Pepp!

Plötsligt händer det

Sov gott, Ebert

Trailer-pepp: Only God Forgives

Trogna läsare vet ju att jag var VÄLDIGT förtjust i Drive, så när nu Nicolas Winding Refns och Ryan Goslings nya samarbete Only God Forgives äntligen närmar sig börjar peppen bli enorm. En blond Kristin Scott-Thomas spelar iskall maffiamorsa som driver ett brottssyndikat i Bangkok, Gosling är hennes läckre son som måste ut och dräpa när hans bror blir mördad... Mums! Trailern bjussar på samma drömska, stiliserade stämning och knallhårda ultravåld som Drive, så det här ser ut att bli hur smaskens som helst. Premiär i juli.

The Imposter

Spana in fejset ovan. Det tillhör en av de mest märkliga, fascinerande och obehagliga personer jag sett på film. Jag säger inget mer, för ju mindre man vet om Bart Laytons hyllade The Imposter (dvd-släpp nästa vecka) desto bättre är det. Jag visste ingenting, mer än att jag missade den på bio och att den fått fantastisk kritik överallt, och satt mest och gapade. 

Det är en dokumentärfilm med ruggigt snyggt foto och skickliga reenactment-scener som sömlöst glider in i intervjuscener och som sakta rullar upp en rövarhistoria som är helt osannolik, med figurer som hämtade ur en riktigt tät kriminalfilm. Det bästa jag sett hittills i år! 

Lova att du inte läser nåt mer om den på internet, och så ser du den bara. Sen kommer du aldrig att glömma det där fejset, och det där flinet.