Use the Force, Conan

Bara en dryg vecka kvar nu! 20 september släpps äntligen Star Wars-boxen på dvd, kommentarer och multum med extramaterial utlovas. Hög tid alltså för en favorit i repris: en text jag skrev i mars 2001 efter att ha plöjt igenom förra boxen, den som släpptes på VHS. Ni får ha överseende med att jag skriver om mig själv i tredje person, det var så på den tiden.

Conan kände sig lite hängig en eftermiddag och gick och köpte Star Wars-boxen och en flaska vin. Det blev en trevlig kväll. Det som slår en först av allt är hur tidlösa filmerna är. Det är svårt att koppla bort nostalgifaktorn - och se filmerna med nya ögon (gissar att de flesta som läser detta är uppväxta med filmerna liksom Conan så ni förstår vad jag menar). Men trots att man häpnar över Han Solos byxor, Lukes hårhjälm (som blir mer och mer… hjälmig under trilogins gång) och andra uppenbara sjuttiotalsflaggor går det inte att förneka att George Lucas skapat ett helt eget universum och att man köper det, fortfarande. Man sitter där som man gjorde första gången och bara tar in. Darth Vader, en figur i svart slängkappa och billig robotmask, borde vara skrattretande men lik förbannat sitter man där och tycker att det är djävligt mäktigt. Han är en ikon, det är bara att inse.

Det andra man slås av är hur pinsamma filmerna är. Lucas är tveklöst en skicklig sagoberättare, det har vi konstaterat, men sämre på dialog och karaktärsteckning. Det funkar ganska bra i Star Wars, som är en klassisk hjältesaga med mytiska kvalitéer - den unge oprövade Luke Skywalker kommer till unsikt om sitt kall som Jediriddare och måste ge sig iväg på en spännande quest för att vinna prinessan och halva kungariket. Ni vet redan att Star Wars är en mäktig film men har ni tänkt på hur enormt banala alla dialogscener mellan Han Solo, Leia och Luke är? Han Solo och Luke är som två småpojkar som käbblar över vem av dem som Leia helst vill pussa. (Något mer än en puss är det inte tal om bevars, de här killarna är precis på väg in i puberteten.) Man väntar sig nästan att nån av dem skall smeta ett Hubba Bubba i håret på henne för att få uppmärksamhet.

I del två (förlåt, fem) Rymdimperiet slår tillbaka blir det än värre. Luke tillbringar som bekant större delen av filmen på sensitivitetsträning med Yoda i ett rökigt träsk, och senare på Dödsstjärnan i slagsmål med Vader. Vilket gör att Han Solo och Leia har gott om screen time på tu man hand. Det blir snart väldigt jobbigt. Leia - som blivit något av en en bitch sen förra filmen - gnäller och gnatar på Han för att han inte vill stanna hemma och slåss mot Imperiet på kvällarna utan hellre sticka iväg och lösa sin skuld till Jabba the Hut. Och Han Solo gör allt för att komma till första basen med Leia. Här följer en rad mökiga dialogväxlingar i stil med "Du vet att du tycker jag är snygg, du vågar bara inte erkänna det" (Han) och "Meh! Jag skulle hellre pussa en wookie än dig!" (Leia). Jag misstänker att man strävat mot klassiskt snärtig screwballdialog men det blir inte mer än pinsamt kärlek-börjar-med-bråk-gnabb på högstadienivå. Dessutom: Harrison Ford och Carrie Fisher är inte Cary Grant och Katherine Hepburn. Om nu någon trodde det.

Obegripligt nog är en av manusförfattarna Leigh Brackett, en Hollywoodveteran som bland annat skrev klassiker som The Big Sleep (1946) och Rio Bravo (1959) åt Howard Hawks. Leigh Brackett! Begripligt blir det när man blir varse att hon dog i cancer 1978 efter att ha avslutat första utkastet till filmen. Lucas - vars synopsis manus förstås byggde på - reviderade texten och gav uppdrag åt Lawrence Kasdan att avsluta jobbet (Kasdan som då var 29 skulle senare skriva Jakten på den försvunna skatten åt Lucas och slå igenom med The Big Chill).

Och här har vi problemet: George Lucas. Precis som sin kompis Steven Spielberg (båda fyrtiotalister, båda medlemmar av Movie Brat-generationen som slog igenom med buller och bång på sjuttiotalet, båda med skepparkrans) har han barnasinnet kvar. Vilket är bra, eftersom paret hittat någon slags allmängiltig eskapistisk nerv hos allmänheten i västerlandet, mjölkat den till max, och blivit dollarmiljardärer på kuppen (och förstås gjort några extremt bra filmer). Vilket också är dåligt, eftersom de känslomässigt verkar befinna sig nånstans mellan sjuan och åttan. Sammansatta och välskrivna kvinnoroller är inte George Lucas specialkompetens, om man säger så.

Utvecklingen mot det barnsliga har inte stannat av i takt med att både åttio- och nittiotal har passerat och Lucas blivit gubbe, tvärtom. Det började barka iväg redan i de restaurerade versionerna av trilogin som släpptes 1997 (det är de som ingår i boxen). Dels har man remastrat ljudet, vilket är bra, dels har man gjort nya bilder med datorns hjälp, vilket inte alltid är bra. Lucas har lagt till ett par minuter till varje film, mest snygga panoramavyer och extra bilder på rymdskepp. Det är bra. Men sen har han också petat in en massa ovidkommande trams - jag pratar förstås om alla de "lustiga" varelser som poppar upp till höger och vänster och gapar och skriker. Som om det var det vi saknat i originalversionerna. Det är irriterande, det stör helhetsintrycket och det är inte kul.

Lyckligtvis är de första tre filmerna så monumentala att de klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Föga visste man det 1997 men denna iver att brassa på med "tokroliga" CGI-figurer skulle komma att ta över Lucas vision så till den grad att del ett Det mörka hotet (av Conan fyndigt omdöpt till Den bruna korven i en tidig sågning) som gick upp för två år sen blev i stort sett outhärdlig. Jag behöver väl bara skriva Jar Jar Binks så förstår ni. Conan - och troligen hundratusentals andra förväntansfulla sjuttiotalister som bänkade sig och med kinderna flammande av varm nostalgi såg ridån gå upp - kände sig rejält fucked, som amerikanen sa. Det mörka hotet var en barnfilm, in till döden dataanimerad och plottrig, mer en showreel från Industrial Light & Magic än en riktig spelfilm, så vidrig att den nästan solkade ner de andra filmerna. Var min barndoms lekar bara tomma gester, en lång och patetisk charad i väntan på att få Jar Jar upptryckt i ansiktet? Så kändes det. Cirkeln var sluten.

Epilog: Till boxen hör en liten bakomfilm - en "exklusiv" titt bakom kulisserna på del två som spelas in just nu i Australien. Där sitter George Lucas, trind och rödmosig med perfekt ansad skepparkrans, världens rikaste sagofarbror, enväldig kung i sitt jättelika imperium av dataanimerade rymdvarelser. Mätt och belåten. Ändå hoppas jag. Hoppas att del två skall vara mörkare, mindre barnvänlig, befriad från Jar Jar Binks och andra vederstyggligheter. Jag vill att det skall bli som när jag såg Star Wars första gången. Jag är fast. Jag vet att jag kommer att se nästa film hur dålig den än verkar vara. Och George skrattar hela vägen till banken. Han har insett att det lönsammaste av allt är att göra film för tolvåriga pojkar. Och för snart trettioåriga män som inte vill att det roliga skall vara slut.