Best. Biljakt. Ever.

Nä, det vore väl att ta i - men biljakten mot slutet av James Grays We Own the Night är en riktig feting. Jag hyllar både biljakten, Gray och filmen rätt kraftigt på Weird Science.

Darth Järegård

Den som klippt ihop detta är ett geni. Ett geni!!

Never go full retard!

Jäkligt lyckat quiz igår, om jag får säga det själv. Publikrekord och fullt hus redan strax efter 19. Gott om filmjournos och fellow bloggare i publiken - Caroline, Jonas, Konrad, Emma och Bloggywood stod och svettades i källaren med kulspetspennorna i krampaktiga blogghänder. Samtliga kom topp tio vilket är bra jobbat!

Extra kudos till Bloggywoood-gänget som ställde upp för första gången och landade en hedrande tredjeplats. Men vann gjorde - för tredje gången - übernördarna i lag Fredrik Hultgren med sinnessjuka 115,5 poäng (av max 132). Makalöst.

Roligast att göra var Gissa min diagnos, där det gällde att para ihop rätt film med rätt skådis och handikapp (typ Children of a Lesser God - Marlee Matlin - Döv). Och precis som Kirk Lazarus säger: de som går full retard, som Sean Penn i pekoralet I Am Sam, får en nominering men blir snuvad på stayetten på Oscar night. Roligast att dricka öl med efteråt var min ungdomsidol SEO (jag läste hans videokrönikor i salig Scandinavian Film & Video som en självmordsbombare läser Koranen) som tack och lov bara blivit snuskigare och roligare med åren.

Nästa quiz är torsdag 19 februari. Vi ses i källarn! Jag är den salongsberusade killen med skägg bakom dj-båset.

Quiz-dags 22 jan!

NERD ALERT! Det är nämligen säsongsstart för Pet Sounds och Zitas Filmquiz nu på torsdag, den 22 januari. I vanlig ordning öppnar baren i källaren på Pet Sounds kl 18, och sen sparkar quizzet igång kl 20. Kom i god tid om du vill ha bord, det kan nämligen bli rätt så fullt. Max fyra nördar per lag, vinnarna belönas med finfina priser (pinfärska filmer på dvd eller blu-ray från Pan Vision, biobiljetter från Zita), samt förstås den massiva äran vilken inte är att förakta. Bakom dj-båset (och förhoppningsvis lite, ehum, nyktrare denna gång) står yours truly tillsammans med mina fellow quizmakare Johan, Eva och Janne.

Framöver kommer vi att köra en torsdag varje månad under våren - är du medlem i den glada Facebook-gemenskapen, klicka här för att gå med i gruppen och få, som det heter, fortlöpande information om kommande quiz.

Det kommer att bli... hur är det man säger nu... jag har det på tungan... hur bra som helst!

Varmt välkomna!

Död snö

Som om man behövde ännu en anledning att drömma sig bort till Sundancefestivalen kan jag bjussa på Dead Snow, en norsk (!) skräckfilm om övervintrade nazi-zombier. Ur programkatalogen:

For eight medical students, Easter vacation begins innocently enough. They pack their cars full of ski equipment and enough beer to fuel their escape from everyday life to the snowy, isolated hills outside of Øksfjord, Norway. Once there, they receive a late-night visit from a shady hiker, who tells them a story about Nazi occupation of the area during World War II. After doing their fair share of raping and pillaging, the dreaded battalion faced a brutal and vengeful uprising by the citizens of the town. The soldiers who managed to survive the onslaught, including their dreaded leader Colonel Herzog, were driven into the hills by the angry mob, where they supposedly froze to death, never to be seen again. But if the horror genre has taught us anything, it’s that the raucous behavior and promiscuity of the younger generation always have a way of bringing evil spirits back to life.Director Tommy Wirkola pulls no punches in the carnage department—heads roll, blood flows, and entrails ooze as the young vacationers attempt to make it through the night. Wirkola adeptly utilizes the snow’s eerie and ominous backdrop to its fullest extent while orchestrating this wickedly gory, yet somehow delightful, tale of Nazi zombie terror.

Vad säger man? Pepp!!

(via The Movie Blog)

WTF, ska jag ha dåligt samvete för att jag skjuter nazister nu också??

Om man plöjt Call of Duty, Call of Duty: United Offensive, Call of Duty 2, Call of Duty 3 och Call of Duty 4: Modern Warfare - samtliga två gånger vardera, plus ett onämnbart antal timmars krigande online mot nederländska tolvåringar och amerikanska målbrottskillar - har man då något att hämta från femman, Call of Duty: World at War? Svar: nja. Allt är extremt välbekant, inklusive seriens svagheter: de smyglinjära banorna, medsoldaterna som envisas med att alltid kuta järnet i förväg, den obligatoriska bustrista pansarvagnsbanan. Ändå sitter jag där halvvägs in och myser. Dels har man anlitat Kiefer Sutherland som röst, både i de snitsigt presenterade mellansekvenserna och i spelet, och att kuta i land på Okinawa med Jack Bauers gruffanden i örat är rätt mäktigt. Och dels är några av banorna - en sniperbana som är klart influerad av den gudabenådade Tjernobylepisoden i fyran, en andlös jakt inne i ett övergivet mentalsjukhus - bland de absolut vassaste i hela serien.

Sen var det det här med Budskapet... CoD-serien har ju hela tiden varit försiktigt anti-krig, fast rätt diskret, det har mest varit väl valda citat när man dör och väntar på att spelet ska ladda om. I och med fyran som tog skuttet in i nutiden - och därmed inte kunde luta sig tillbaks mot det trygga andra världskriget, då de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda - blev det fler gråzoner, och en mörk, cynisk ton mitt i actionvåfflan, samtidskritisk samtidigt som det bjussades på övervåld och maffig eskapism.

I World at War är vi tillbaks i träsken under WW2, men med en ordentlig skopa tankeställare i form av kalla fakta om dödsoffer, barnförbjudna journalfilmssnuttar med äkta avrättningar, och en bister ton väldigt långt från den okomplicerade krigsromantiken i Medal of Honor-serien som startade andra världskriget-vågen till salig PlayStation i slutet av nittiotalet. Soldater skriker i dödsångest, det geggas runt bland fallna medsoldater i smutsiga skyttevärn, det huggs med bajonett och är allmänt deppigt och extra blodigt. Som nytt vapen bjuder man på eldkastaren, otroligt grym i ordets bägge betydelser - det är rätt sweet att använda på fienden, men när det samtidigt ligger på extremt obehaglig filmmusik värdig ett riktigt ruggigt survival horror-spel blir det en märkligt blandad upplevelse. Adrenalinet pumpar som det ska, men man mår samtidigt nästan lite illa av all förstörelse och besinningslöst dödande. Vilket säkert är fint nånstans, men när man inte ens får skjuta nazister utan att känna dåligt samvete, har det inte gått för långt? Vart tog de gamla fina värderingarna vägen?

Andra bloggar om Call of Duty, Xbox, Xbox 360, tv-spel

Begun, the year of film has

Har man ett ansvar inför sig själv för vilken årets första film ska bli? Eller är det bara att slänga i sig nåt, vad skit som helst? Jag brukar vara lite försiktig där, och liksom känna in det nya året med något värdigt och passande. 2007 inleddes med Ferrell-myset Stranger Than Fiction vilket kändes helt rätt. Förra året fick Tre solar äran, det kändes som en perfekt bakfyllefilm på nyårsdagen (tyvärr var den inte riktigt lika usel som jag hoppats).

I år, på 2009 års första skälvande dag, blev det barnfilm: The Clone Wars. Helvete också. Hela året jinxed? Eller: det kan bara bli bättre efter det här? Skiten var bedrövlig, såg ut som mellansekvenserna i ett tv-spel från 2005. I en scen gör kameran t o m en "hisnande" åkning från himlen och in i nacken på Obi-Wan Kenobi, precis som i spelen - men just när man famlar efter handkontrollen för att få börja spela inser man att filmen bara fortsätter, med ännu en ändlös radda löjliga Phantom Menace-robotar i taktfast marsch. Dystert.



Försökte styra upp situationen med att i rask takt klämma två klassiska skräckfilmer jag gått och längtat efter: först Larry Cohens It's Alive, om ett helt vanligt medelklasspar som föder en monsterbebis som går bärsärk på förlossningen, rymmer genom en ventilationstrumma och sen sprider skräck på gatorna. Specialeffekter av Rick Baker, som på den tiden (1974, ett tag före Star Wars och The Howling) inte nått sin fulla potential (även om apan i John Landis Schlock som han skapade året innan ser riktigt bra ut). Bebisen visas i barmhärtigt korta tvåsekundersklipp och är inte direkt skrämmande. Men miljöbudskapet (mutationen, hintas det, kan bero på alla föroreningar och skit som släpps ut i dricksvattnet) sitter fint, Bernard Herrmanns filmmusik är i vanlig ordning helt fantastisk (det här var under de sista åren av hans liv då han slummade lite med skräckisar). Och pappans sorg och frustration skildras känsligt av John P. Ryan i ett grandiost överspel som gett honom en liten men peppad fanbase på nätet (tyvärr dog Ryan 2007, hans andra stora roll var som den ondskefulle fängelsechefen i Runaway Train). Nån som sett uppföljarna, It Lives Again och It's Alive III: Island of the Alive (gotta love that title)?



Och sen Tod Brownings Freaks, äntligen. Kontroversiell och nerklippt när den kom och en effektiv karriärdödare för Browning som var het efter Dracula men brände det rejält när han visade upp äkta freaks för en upprörd publik. Med dagens ögon är filmen framförallt fascinerande, en sorglig melodram om hur människor begår grymheter mot varandra och mot de som är annorlunda. Det ironiska, förstås, är att det är de, ähum, funktionsnedsatta som är hjältarna och de flesta "normala" människorna i filmen är småsinta och elaka. Sen ska medges att det fortfarande är rätt bizarrt att se pinheads-filurerna, The Human Torso, skäggiga damen med flera, eftersom de är äkta - det finns fortfarande ett visst shock value där. Slutet är bäst, när freaksen jagar in Olga Baclanova under vagnen - jag förstod inte exakt hur hon kunde förvandlas till en förvirrat kacklande hönskvinna bara av att bli skrämd av ett gäng dvärgar, men det är en effektiv slutscen.

Nu tuffar jag på med Argentos Profondo rosso och Lindsay Andersons This Sporting Life. Bring it on, Lovefilm!

Andra bloggar om The Clone Wars, It's Alive, Freaks, Tod Browning, skräckfilm, film

Objective 5: Fried chicken!

Via /film.