Kalkon till nyårsmiddag

Jag såg äntligen Tre solar idag. Den kändes som ett perfekt sätt att kicka igång det nya filmåret, som en liten appetizer inför den (oundvikliga) dag jag går och ser Arn, eller mest bara för att den är en must-see i sin egen sorgliga kategori. Det vore spännande att skriva att Tre solar kvalitetschockade med att vara en djupt underskattad och missförstådd pärla - men den var såklart ganska usel. Dock inte alls den kacklande kalkon den utmålats som, tyvärr inte heller den skrattfest man hoppats på efter att ha sett Persbrandt med blond peruk och kindärr i den där trailern alla hånlog åt när filmen kom för tre år sen.

Det är mer en lågintensivt plågsam historia man sitter och gapar klentroget framför. Det jobbigaste med huvudpersonen, protofeministen Hanna (Lena Endre) är inte så mycket att hon är en inte särskilt trovärdig anakronism, med Aftonbladet Debatt-idéer om jämställdhet och familj som knappast var särskilt vanliga på medeltiden (ett självständigt fruntimmer som hotade männen med att "sätta en i tasken" med pilbågen borde väl för övrigt blivit bränd på bål rätt snabbt back in the day?). Eller hennes eviga voice over som förklarar den lilla handling som finns, om och om igen. Nej, det är mer att hennes jämställdhetsiver är av den frustande "Ni är minsann likadana alla ni karlar!"-varianten, mer Söderkåkar än dramatisk motor. Och Endre känns förstås extremt mycket nittiotal och Skådis och Vasastan för att jobba upp ett uns av trovärdighet, vilket tyvärr gäller alla i filmen eftersom Hobert tyvärr valde Lassgård och Bergqvist istället för okända förmågor.

Efteråt fanns oerhört många frågor. Vad var poängen med Maria Bonneviers karaktär? Varför var det tre solar? Vad ville Hobert säga med filmen? Syntes det inte på manusstadiet att det inte skulle svänga? Och varför var det ingen som slogs med svärd i hela filmen? Tre solar är inte tillräckligt over the top-kass för att rekommenderas, men det finns enskilda sekvenser som är helt obetalbara. Framförallt när Endre möte sin man Ulf (Persbrandt) efter fyra års bortavaro och häpet blir varse att han chanserat till nerknarkad krigsveteran som babblar entonigt och stirrar med lycklig idiot savant-blick innan han börjar tala i tungor och slött fingrar på Endres högra bröst. Eller när de har ett lika kort som terapeutiskt och frustande glatt försoningsknull på slutet - trettio sekunder som slutar med ett gemensamt förlösande skratt. Fantastiska scener som någon fiffig själ borde göra ett collage av och lägga ut på YouTube. Det skulle bli hur roligt som helst.

Jag har ytterst vaga minnen av Hasse Alfredsons utskällda medeltidsdrama Vargens tid, misstänker att den var snäppet bättre (om än inte lika snyggt fotad) som Tre solar - den sportade åtminstone några svärdsfajter, och Stellan Skarsgård (redan då).

Två risiga svenska medeltidsrullar down, one to go!