Paranoid Park

Paranoid Park gick upp i fredags och är ett måste för fans av Gus Van Sant, särskilt om man är svag för hans senare, mer lågintensiva steadicamfas. Jag såg den på Sthlm filmfestival i november och skrev då såhär på Weird Science:

Ond bråd död i en skatepark, filmad med grynig dv-kamera, starring storögda och vackra sjuttonåringar – under de första minuterna av Paranoid Park är jag rädd att Gus Van Sant ska hamna i samma lätt kväljande tonårsfetischiserande landskap som Larry Clark. Men det styr han strax upp och Paranoid Park utvecklar sig till en av hans allra bästa filmer. Formmässigt är det samma vibbar som i mästerliga Elephant – gott om svävande steadicam bakom ryggen på korridorknallande teens – men här har Van Sant, hjälpt av sin trogna sound designer Leslie Shatz och Wong Kar-Wais förre husfotograf Christopher Doyle, tagit det ett snäpp längre: skejtvideor till knarrig gammelmanscountry, extremt långa slo mo-tagningar på nollställda tonårsfejs till Nino Rotas karnevalsmusik lånad från klassiska Fellinifilmer, lite Beethoven, lite Elliot Smith… Paranoid Park är inte lika koncentrerad eller drabbande som Elephant, men även här är Van Sants porträtt av alienerade tonåringar fullständigt hypnotiskt.

Såattehh det är bara att masa sig iväg. Själv försöker jag ta mig igenom Last Days från 2005, hans film om en Kurt Cobain-liknande rockstjärna under de sista risiga dagarna. Det går inte så fort. Jag brukar knäppa igång den vid sextiden på morgonen när bebisen vaknar och hinner se ungefär en halvtimme innan hon lackar ur och vill ha lite facetime med pappa. Kruxet är att treminuterstagningar på en nerdekad Michael Pitt i klänning inte bär på samma inneboende spänning som långkörarna på high school-mördarna i Elephant, så jag måste erkänna att jag använt FFW-knappen en del. I morse blev det plötsligt hundra gånger roligare när alltid mäktige David Mamet-favoriten Ricky Jay dyker upp och drar en random anekdot om en vaudevilleartist som kunde fånga en gevärskula mellan tänderna. Fortsättning följer, i ottan.

Andra bloggar om: Gus Van Sant, Paranoid Park, Last Days, film