George Clooneys välkända strategi att göra kommersiella skitfilmer som Ocean's 12 för att sen kunna göra smalare, viktiga filmer som Syriana har ju funkat helt okej, och efter usla Ocean's 13 var det dags för avbön i form av Michael Clayton som jag äntligen kom iväg på häromkvällen. Så inihelvete bra. Bourne-mannen Tony Gilroys manus borde bli obligatorisk undervisning: så elegant konstruerat, så snyggt att börja med en serie lätt osammanhängande scener och sen brutalt hoppa tillbaka fyra dagar för att berätta historien igen - och scenerna man sett i början av filmen får, om inte en hisnande ny innebörd, så iallafall fler bottnar än man trodde i förstone.
Jag var tokig av lycka när filmen tog slut (med en avrundning som tangerade slutscenen i Mandomsprovet) men har en gnagande misstanke om att filmen som helhet är mindre än sina beståndsdelar - men när delarna är så ohyggligt starka så vore det synd att klaga. Alla skådespelarna är fantastiska, Clooney visade än en gång att han har vett att hålla igen när det är kvalitetsfilm på g men bäst av alla är två pers.
Först Sydney Pollack, som man alltid kan kalla in när rollen Äldre samvetslös skrupelfri snabbsnackande men ändå nånstans sympatisk advokat/businessveteran ska besättas och han gör den igen, med bravur. Som publik kan man totalt slappna av när Pollack är i bild för hur klantig regi/manus än är så kan det inte bli dåligt när han är med. Varje sekund i hans närvaro är en ren fröjd. Smaka bara på hans rollnamn: Marty Bach. Jag måste se om Eyes Wide Shut snart.
Sen såklart Tom Wilkinson, som sen han slog igenom för den breda publiken i The Full Monty fått en del smarriga roller i Hollywood. Jag har alltid haft problem med att han, precis som Clive Owen, aldrigt riktigt lyckats fixa en trovärdig amerikansk accent men här köper jag honom med hull och hår som berättelsens motor, en manodepressiv före detta samvetslös advokat i djup livskris med en rätt rar besatthet av en ung tjej på motståndarsidan (Merritt Wever, Dannys hunsade assistent från Studio 60).
Och sist de två extremt kallhamrade snubbarna som Tilda Swinton lejer. Jösses. Hejdukar på film blir ofta lite töntiga, ansträngt coola, men här, precis som skägget som Ted Danson hyr in i början av Damages, känns det väldigt rätt. Och väldigt otäckt.
Andra bloggar om: Michael Clayton, George Clooney, Tony Gilroy, Sydney Pollack, Tom Wilkinson, film
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar