tisdag 18 september 2007

Bourne to Run



Jag har för mig att The Bourne Identity kändes lite fräsch när den kom. Den utspelade sig i Europa och inte LA eller NY, fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer, och regissören Doug Liman (med Swingers och Go på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-svängen. (Det här var innan han gjorde 2000-talets kanske uslaste film.) Och Matt Damon med sin pojkaktiga preppy-look eller tyska indiefavoriten Franka Potente var inte helt sjävklart val.

Sen tog Paul Greengrass över och plockade med sig hela verktygslådan som gjorde hans IRA-drama Bloody Sunday till en så fantastiskt nervig och realistisk film: rastlös handkamera, jump cuts, grådaskig look, stark närvarokänsla. Det funkade så bra att Greengrass fick göra en till och i The Bourne Ultimatum har han gått helt bananas. Det finns stunder då filmen känns mer som nåt slags dramaturgiskt/formmässigt experiment: exakt hur nära kan man ligga med kameran, hur mycket handkamera kan man köra, hur många klipp kan man lägga per sekund i en biljakt - och ändå få publiken att hänga med?

Där tvåan kändes sönderklippt är Bourne Ultimatum en makalöst fulsnygg bildfest (eller också är det bara jag som vant mig). För det är så fenomenalt vackert, så tätt, så snabbt och rafflande. Manuset är mest ett skelett att hänga upp ett gäng genuint spännande jaktscener på, de kommer i en lång radda med bara några korta pauser mellan, då Bourne hinner nysta i sitt förflutna, deppa en liten stund och få vältajmade flashbacks. Det är inte så mycket till story (det visar sig att Bournes traumatiska agentträning bestod i att några dumma killar höll honom under vattnet) men det spelar föga roll när det är så galet högt tempo och så hejdlöst skickligt fotade och klippta actionscener. Då kan man också förlåta några manusluckor och en lite fesen avslutning.

Bourne Ultimatum är en lång rafflande jakt, men också en rätt isande bild av USAs terroristjakt. Agenterna, ett gäng anonyma Dressman-stylade tjänstemän som sitter vid sina plattskärmar likt CTU-gänget (filmen känns ibland som ett mycket långt avsnitt av 24) kan avlyssna och komma åt exakt alla överallt i hela västvärlden och drar sig såklart inte för att offra civila för stabilitetens skull. Och Bournes uppgivna insikt om att spionmaskineriet spårat ur rejält ger härliga USA-kritiska vibbar. Fattas bara annat när Greengrass hållit i spakarna. Eller också kan man bara se filmen som en sjukt snygg och väloljad actionrökare - en popcornrulle för dig som tycker att du är för smart för popcornrullar.

Andra bloggar om: , , , , ,

5 kommentarer:

Herr Bergström sa...

Bra skrivet där. Synd att jag missade biodejten. Tanken på att du sitter själv med dina popcorn är för hjärtskärande.
Resident Evil om ett par veckor?

Conan sa...

Äh, ensambio är inte alls för losers utan kompisar. *Host* Jag hakar gärna på Resident Evil! Det kan bara bli bättre.

Daniel sa...

Ensambio är faktiskt underskattat. Såg MI:3 ett par månader efter biopremiären (mitt på en vardag). Då var jag faktiskt inte bara utan en dejt, jag var dessutom nästan helt ensammen i hela salongen.

Anonym sa...

Själv trodde jag att jag skulle få epilepsianfall innan filmen var slut.

Caroline Hainer sa...

En skön grej var att när jag såg filmen (typ niobio en lördag) så applåderade publiken efter kommentaren om "Oh, I'm in my office" "I doubt that".
Jag älskar när pöbeln applåderar. På bio.
Sedan applåderade de visserligen också när han slog ned den där Desh, men då satte jag demonstrativt armarna i kors eftersom man inte ska uppmuntra våld.