Såg äntligen På smällen igår och det finns oerhört mycket att glädjas åt: den avspända stämningen, Seth Rogens enorma charm, en hel skåpbil med smarta oneliners och brutalt roliga filmreferenser, Judd Apatows söta ungar som är så härligt anti-Dakota Fanning. Helt enkelt en film med ett skönt sväng och med begåvade skådisar ner till minsta biroll, en film som lyckas vara ömsint och omåttligt snuskig på samma gång, som känns levande och originell fast den är lika formulaisk som alla romkoms. Så det är inte konstigt att den ligger på 91% på RT och dragit in mucho dolares.
Sen är det ju fascinerande att abort är en såpass het potatis i USA att det alternativet var helt otänkbart - och därför måste en snygg och smart tjej på väg uppåt i karriären bygga bo med en ganjabolmande loser utan vare sig bil eller fast inkomst. Samtidigt som det röks på och dras knarkskämt så att Cheech & Chong rodnar, på ett sätt som förstås vore helt otänkbart i en svensk film. (Men jisses, att prata om svensk film i relation till en klockren crowdpleaser som På smällen är ju ren sci-fi... jag har i och för sig inte sett Hata Göteborg än.)
På den kommande dvd:n ligger en längre version av scenen där Rogen och hans polare diskuterar abortfrågan (finns också här). Judd Apatow säger sig själv vara pro-choice och fattar inte riktigt kritiken. Men i den färdiga filmen sägs inte ordet abortion, "but it rhymes with schmu-schmortion" vilket är fegt men mycket roligare. Dubbelmoral? Kanske, men jag köper det. Problematiken i På smällen känns mindre krystad än andra tokroliga komedipremisser som att "två killar måste låtsas vara bögar för att få behålla fin lägenhet" eller "kille och tjej som egentligen är kära bestämmer att de inte får träffas förrän de hittar samma bok" eller vafan det nu var för långsökt idé som skulle vara motorn i Serendipity.
Emma kallar filmen "pro life-smörja" i sin sågning men jag har lite svårt att bli upprörd över att abort inte är en option. Jag är för fri abort såklart men det kanske händer nåt när man själv får barn? Inte så att man automatiskt blir Kristdemokrat och sätter en Pro Life-sticker på Volvon men tanken på att what the hell, det blev inte som jag tänkt mig men nu föder jag det här barnet blir mer naturlig. Det är därför gamle Groundhog Day-regissören Harold Ramis insats som Rogens pappa är bland de bästa scenerna i filmen - deras samspel är så tajt och avspänt, och hans till synes rätt klyschiga råd till sonen om att "Life doesn't care about your vision. You just gotta roll with it är" så... sanna. Det är ju så det är.
Ett mer angeläget problem med På smällen är att killgänget är ett gäng sköna onelinersprutande lirare och de kvinnliga karaktärerna överspända control freaks. Riktigt så illa som i hemska The Break-Up är det inte - där var alla vidriga - men Apatow är mer hemma med de roliga grabbsen i soffan. När kommer filmen med pårökta tjejer som skämtar om pubeshår och droppar välskrivna skämt? Eller har den redan kommit? Säg inte att det var Snygg, sexig och singel - snälla.
Andra bloggar om: Knocked up, På smällen, Judd Apatow, Seth Rogen, frat pack, komedi, abort, film, kultur
7 kommentarer:
Alltså kanske är det en "tjej-grej" men jag är inte heller överdrivet förtjust i den här filmen. Det är inte abortens vara eller icke vara som stör, utan det är idén om att en ung, snygg, framgångsrik mediatjej som råkar ligga med en efterbliven brunbjörn tar kontakt med denne när hon blivit gravid, och vill ses igen för det första. För det andra, eftersom abort inte är ett alternativ, försöker få ihop det med honom igen. För mig är det så otroligt osannolikt att det går bort.
Dock är Jason Seigel söt. Dte kan jag bjuda på.
Abortens icke-existens i filmen är bara en av alla tusen osannolika saker i filmen, precis som Caroline säger. Jag menar, vad är oddsen att hon faller för HONOM?! Och, varför i hela fridens namn DÅ? Och, ta med honom in till GYNEKOLOGEN?! HA! I should think not, you charlatans.
Jo, det var en del saker som inte höll hela vägen, men som helhet är filmen finfin. Tack för en bra recension!
Jag får ju säga att jag verkligen inte uppfattade Knocked Up som en pro-lifefilm - är man pro choice måste man väl kunna skildra någon som väljer att behålla en unge också, även om det inte är inom ramen för antingen "helylle kärnfamiljen" eller "superkvinnan klarar själv"? Den (mycket relaterbara) vibben jag fick av Catherine Heigls roll i filmen var att hon vill göra allting rätt och riktigt, och ta ANSVAR för allt i hela världen, snarare än att hon var så himla förtjust i tanken på att tex ringa tillbaka. För övrigt fattar jag inte hur den människa är skapt som INTE faller hals över huvud för Seth Rogen...
Puh! slut på ranten :)
Teresa: Håller med dig, Seth Rogen är ju en dreamboat. När ska du börja blogga igen?
Conan: Närsomhelst nu :) Har ägnat sommaren åt en Joss Whedon retrospect som inte kändes sådär otroligt intressant för allmänheten, men senast igår drabbades jag av irritation/inspiration under Boston Tea Party på femman, så nu börjar det väl bli dags...
Gött!
Skicka en kommentar