Jag försökte se The Number 23 med ett "öppet sinnelag" och förtränga att den kapsejsade totalt på bio i våras och fick smått imponerande 8% på Rotten Tomatoes. Jag gillar ju verkligen Jim Carrey, och Schumacher lyckas ju ibland (inte ofta, medges) få ur sig en kul film, och det där med talmystik är ju alltid kittlande, tänk bara på Lost.Men helvete. Filmen är pinsam redan på manusstadiet och det är en gåta att Carrey ställde upp - eller tyckte han det var så mäktigt att få leka noir med Schumacher?
Det finns så mycket som är fel med The Number 23 men man kan gott nöja sig med berättelsen i berättelsen, med Carrey och Virginia Madsen som arketypiska film noir-figurer - Madsen som mystisk femme fatale i svarta underkläder, påsatt mot en vägg av en bister Carrey i skitigt linne, spelandes saxofon i regnet. Tyvärr inte tillräckligt kitschigt för att vara kul, bara oerhört bizarrt, med en estetik som liknar de där Playboyproducerade mjukporriga halvtimmesfilmerna som gick på trean sent på lördagkvällarna för tio år sen. Fast med snäppet sämre skådisar. For the love of God: undvik!
Andra bloggar om: The Number 23, Joel Schumacher, Jim Carrey, film
1 kommentar:
När du sen skriver om Allt om min buske, vilket jag bara sitter här och väntar på - kan du ta med detta:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=912266
Tanken är en trilogi. Först Busken, andra delen är tv-serien om en gynekolog. Tredje delen - jag vet inte. Det är väl vanligt att man gör uppföljare på succéer.
Gillar att de använder "fittkartan", den jag hade i bastuscenen i Tomten är far till alla barnen - dessutom med samma skådis! Leif Andrée.
Jag lyfte från stolen kan jag säga... Du vet: Igenkänning...
Skicka en kommentar