tisdag 4 september 2007

Liv till varje pris



Som väntat - efter Lasermannen, och efter den snorsnygga Ebbot-trailern - spöar Upp till kamp skiten ur all svensk tv-dramatik sen, jag vet inte, Soldater i månsken? I Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris pratar Thommy Berggren om hur Bo Widerberg hela tiden sökte efter svänget i scenerna, nerven. "Det är bra, men lever det?" var nyckelfrågan. Och Marcimain och Birro lyckas få det att vibrera av liv. Det är omöjligt att inte tänka på Bo Widerberg och Kvarteret Korpen - och det är väl ingen slump att Birro döpt sin huvudperson till Tommy Berglund?

Tänk vad mäktigt att rockenroll hade en sån sprängkraft, och att kidsen rökte som skorstenar för att det var så tufft... Nu gäller det bara att Marcimain och Birro inte förlorar sig i alltför många snygga bilder av tjuriga moptops i motljus och romantiserar ihjäl sina karaktärer.

Andra bloggar om: , , , , ,

8 kommentarer:

Johansson sa...

Jag tyckte det var förvånansvärt klichefyllt och andefattigt, karikatyrer till roller.

ED sa...

Jag hade nog lite för högt ställda förväntningar, och blev följaktligen lite besviken, dvs, jag greps inte tillräckligt av vare sig historien eller rollfigurerna. Dessutom kom jag på mig själv med att kolla trovärdigheten i bandets framförande av låtarna. "Skulle en trumslagare spela på just det där sättet 1968?", typ...

Anonym sa...

Upp till kamp utspelas i Göteborg och den unge rockmusikern är arbetarklasskille. Borde inte han tala riktigt jävla bred Gjöttebosska?

Nej, istället pratar han stockholmska.

Visserligen bara en detalj, men ack så irriterande.

nanci sa...

Conan! Du kan inte mena allvar!? Jag gäspade mig genom Upp till kamp, dvs när jag inte låg under soffkuddarna eftersom jag LED av den undermåliga och pinsamma musiken. Pinsammast alla kategorier var brudens sångnummer, men Tommy & the heartbreakers låg inte långt efter. Pinsam var även Tommys snorre, det schablonartade kommunalrådet, den schablonartade fackligt engagerade proletärpappan, dansbanan, Cronemans hyllning och bananstockarna. Tala om för mig vad som INTE var pinsamt, snälla!

Conan sa...

Anonym: Jo, noterade detta märkliga faktum. Man kanske kan se det som en hommage till Kvarteret Korpen, som utspelade sig i Malmös arbetarkvarter, och där Thommy Berggren pratade rikssvenska med göteborgsbrytning och keve Hjelm Dramatenstockholmska?

Nanci! Sorry, jag gillade. Men musiken *skulle* väl vara lite pinsam? Som det skulle låtit om ett gäng milt begåvade tonåringar från Göteborg apade efter sina brittiska idoler. Lite halvbra sådär, tillräckligt bra och sexigt för att de skulle få ligga.

Schabloner galore, men jag tyckte de förvaltades väl av Marcimain och duktiga skådisar.

olga sa...

Temat "killar som spelar i ett band" fick mig att gäspa. Trist grabbigt och schablonartat. Tjejen var tuff och spännande tills hon blev ihop med sångarn. Då satt HON och lyssnade på HANS gitarrklink när de haft sex, istället för tvärtom. Men det kan fortfarande ta sig. I övrigt väldigt snyggt och välproducerat.

Mrs Fatigue sa...

Jag tyckte den var görbra! Jag lever mig in i historien, och hänger inte upp mig på detaljer.
Tufft med svart/vitt, skön 60/70-tals-känsla, bra skådisar, bra musik.....
Helt enkelt - Bra manus, bra produktion.

Mrs. Fatigue

olga sa...

Det tog sig rejält i andra avsnittet, och nu ser jag verkligen fram emot att soffa ner mig framför teven och se tredje delen ikväll.