MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).
Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)
Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar